Fastighetsskatt: Vindkraftverk, statsstöd

Förhandsbeskedet meddelat: 2017-02-08 (dnr 28-16/D)

Fråga om fastighetsskatt för vindkraftverk ska beräknas till 0,5 procent eller 0,2 procent av taxeringsvärdet.

Lagrum

3 § lagen om fastighetsskatt (1984:1052)

Artiklarna 107–109 EUF-fördraget

Sökande

X AB

Y AB

Motpart

Skatteverket

Förhandsbesked


3 § femte stycket lagen om fastighetsskatt (1984:1052), FSL, innebär inte att fastighetsskatten för vindkraftverken ska beräknas till 0,5 procent av taxeringsvärdet.

BAKGRUND

 

Omständigheterna i ärendet

X AB och Y AB (Bolagen) producerar och levererar förnybar el från vindkraftverk. Bolagen överväger att göra ytterligare investeringar i vindkraft.

Fastighetsskatten är en betydande kostnadspost för Bolagens nuvarande verksamheter och är även en viktig komponent i investeringskalkylen vid beslut om ytterligare investeringar. Med anledning bl.a. av det ställningstagande som Skatteverket utfärdade den 24 mars 2015, Statsstöd i form av lägre fastighetsskatt för vindkraftverk (dnr 131 143176-15/111), har frågor uppkommit om hur fastighetsskatten ska beräknas.

För Bolagen gäller att 0,3 procent av det sammanlagda taxeringsvärdet för de övriga vindkraftverk som respektive bolag äger, inklusive koncernbolag, överstiger 200 000 euro för åren 2014–2016. Vidare gäller att den faktiska fastighetsskatten, beräknad till 0,2 procent av taxeringsvärdet, per producerad kilowattimme inte är lägre än för kärnkraftverk eller kraftvärmeverk.

Frågan och parternas inställning

Bolagen vill veta om 3 § femte stycket FSL innebär att fastighetsskatten beskattningsåret 2016 för enskilda vindkraftverk tillhörande respektive bolag ska beräknas till 0,5 procent eller 0,2 procent av taxeringsvärdet.

Enligt Bolagen saknas det objektivt stöd i lagtext och förarbeten för att beräkna fastighetsskatten till annat än 0,2 procent av taxeringsvärdet. En skattesats om 0,2 procent innebär vidare inte en fördel för företag som producerar el från vindkraft i jämförelse med företag som producerar el från andra typer av värmekraftverk. Den lägre skattesatsen medför inte heller att Bolagen generellt betalar en lägre fastighetsskatt per producerad kilowattimme än företag med andra typer av värmekraftverk. Den lägre fastighetsskatten kan därför inte anses utgöra ett statligt stöd enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget.

Enligt Skatteverket ska fastighetsskatten beräknas till 0,5 procent av taxeringsvärdet. Verket hänvisar till sitt ställningstagande och anför bl.a. följande. En lägre skattesats för vindproducerad el medför att staten gynnar en viss sorts elproduktion. Det har ingen betydelse att fastighetsskatten per producerad kilowattimme för vindkraftproducerad el inte blir lägre än för andra elproducenter. Enbart den omständigheten att skatten beräknas med en lägre skattesats på i övrigt samma underlag (taxeringsvärdet), bör enligt Skatteverket utgöra ett statligt stöd.

SKÄLEN FÖR AVGÖRANDET

Rättsligt m.m.

Av 3 § första stycket d FSL framgår att fastighetsskatten utgör 0,5 procent av taxeringsvärdet avseende industrienhet eller elproduktionsenhet med undantag för sådan elproduktionsenhet som utgörs av taxeringsenhet med vattenkraftverk eller av taxeringsenhet med vindkraftverk. För elproduktionsenhet som utgörs av taxeringsenhet med vindkraftverk är fastighetsskatten enligt 3 § första stycket f 0,2 procent av taxeringsvärdet.

Paragrafens femte stycke har följande lydelse:

”Att skillnaden mellan den fastighetsskatt som i första stycket d föreskrivs för elproduktionsenhet och den fastighetsskatt som enligt första stycket f föreskrivs för sådan elproduktionsenhet som utgörs av taxeringsenhet med vindkraftverk kan utgöra stöd av mindre betydelse framgår av kommissionens förordning (EG) nr 1998/2006 av den 15 december 2006 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i fördraget på stöd av mindre betydelse.”

Den i lagtexten angivna förordningen har ersatts av kommissionens förordning (EU) nr 1407/2013 av den 18 december 2013 om tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på stöd av mindre betydelse (de minimis-förordningen).

Enligt artikel 107.1 i EUF-fördraget gäller att, om inte annat föreskrivs i fördragen, stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, är oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Lättnader från skatter eller avgifter för en urskiljbar grupp företag anses utgöra stöd som omfattas av statsstödsreglerna.

Åtgärder som uppfyller kriterierna i artikel 107.1 ska enligt artikel 108.3 anmälas till kommissionen. Medlemsstaten får inte genomföra åtgärden innan kommissionen bedömt om åtgärden är förenlig med fördraget.

Av artikel 3.1 och 3.2 i de minimis-förordningen framgår att stödåtgärder inte ska anses uppfylla samtliga kriterier i artikel 107.1 i EUF-fördraget om det totala stödet per medlemsstat till ett enda företag inte överstiger 200 000 euro under en period av tre beskattningsår. Ett sådant stöd omfattas därför inte av anmälningsskyldigheten.

Enligt artikel 6.3 i förordningen ska medlemsstaten kontrollera att stödet inte medför att takbeloppet överskrids. Medlemsstaten ska enligt artikel 6.4 registrera och sammanställa alla uppgifter som krävs för att det ska vara möjligt att fastställa att villkoren i förordningen har iakttagits.

Den som lämnat olagligt stöd ska återkräva stödet med ränta. Vid återkrav av olagligt stöd gäller en preskriptionstid på tio år (jfr artiklarna 16 och 17 i rådets förordning [EU] nr 2015/1589 av den 13 juli 2015 om genomförandebestämmelser för artikel 108 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och 2–4 §§ lagen [2013:388] om tillämpning av Europeiska unionens statsstödsregler).

Skatteverket har i det ovan angivna ställningstagandet redogjort för sin syn på hur fastighetsskatten för elproduktionsenhet med vindkraftverk ska beräknas. Enligt verket kan en lägre fastighetsskatt för elproduktionsenhet med vindkraftverk än för övriga elproduktionsenheter vara ett statligt stöd. Lagtextens hänvisning till kommissionens förordning innebär enligt Skatteverket att den lägre skattesatsen för vindkraftverk endast gäller under förutsättning att minskningen av skatten inte medför att takbeloppet för stöd av mindre betydelse överskrids. Innebörden av lydelsen i 3 § femte stycket FSL är att fastighetsskatten i sin helhet ska beräknas till 0,5 procent av taxeringsvärdet om det stöd som ges i form av en lägre fastighetsskatt medför att takbeloppet överskrids.

Skatterättsnämndens bedömning

Fastighetsskatten på vindkraftverk sänktes den 1 januari 2007 från 0,5 procent till 0,2 procent. Bakgrunden var att fastighetsskatten på vindkraftverk ansågs hög i jämförelse med andra kraftverk. Det var endast kärnkraftverk som värderades högre per installerad kilowatt. Eftersom vindkraftsanläggningar inte kan producera energi kontinuerligt ansågs dessa missgynnas i förhållande till andra energianläggningar (prop. 2005/06:143 s. 33).

I samband med att fastighetskatten för vindkraftverk sänktes infördes i 3 § FSL ett nytt stycke av vilket det framgår att den sänkta fastighetsskatten kan utgöra ett stöd av mindre betydelse och således faller under EU-rättens regler för sådana stöd (a. prop. s. 44).

Frågan i ärendet är hur 3 § femte stycket FSL ska tolkas.

Av ansökan framgår att skillnaden mellan den högre fastighetskatten för annan elproduktionsenhet än taxeringsenhet för vattenkraft och vindkraft enligt 3 § första stycket d FSL och den lägre fastighetsskatten för vindkraftverk enligt punkten f samma lagrum överstiger det föreskrivna takbeloppet för de sökande bolagen. Av detta följer att de minimis-förordningen inte är tillämplig.

Det är möjligt att den lägre fastighetskatten för vindkraftverk uppfyller kriterierna för statligt stöd enligt artikel 107.1 EUF-fördraget och att anmälningsplikt därmed förelegat. Den frågan har dock ingen betydelse för Skatterättsnämndens bedömning av vilken procentsats för fastighetskatt som de sökande bolagen ska erlägga.

Enligt Skatterättsnämndens mening framgår det klart av ordalydelsen i 3 § första stycket f att fastighetsskatten utgör 0,2 procent av taxeringsvärdet för elproduktionsenhet som utgörs av taxeringsenhet med vindkraftverk.

Bestämmelsen i paragrafens femte stycke medför ingen annan bedömning då bestämmelsen endast innehåller en upplysning om att den lägre fastighetsskatten för vindkraftverk kan utgöra ett sådant statligt stöd av mindre betydelse som får genomföras enligt de minimis-förordningen.

I avgörandet har deltagit Christina Eng, ordf., Birgitta Pettersson, Mattias Dahlberg (skiljaktig), Merja Lohela, Robert Påhlsson, Ulla Werkell och Åsa Ärlebrant.

Ärendet har föredragits av Lis Alfreds.

I den slutliga handläggningen har även Krister Rentrop deltagit.

Skiljaktig mening

 

Mattias Dahlberg är skiljaktig och anför följande.

Sökandebolagen producerar och levererar elektricitet från vindkraftverk. De betalar fastighetsskatt för vindkraftverken. Enligt 3 § första stycket d) lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt (”FSL”) är fastighetsskatten 0,5 procent av taxeringsvärdet avseende industrienhet och elproduktionsenhet med undantag för sådan elproduktionsenhet som utgörs av taxeringsenhet med vattenkraftverk eller av taxeringsenhet med vindkraftverk. För taxeringsenhet med sådan elproduktionsenhet som utgörs av vindkraftverk gäller enligt 3 § första stycket f) i samma lag att fastighetsskatten i stället är 0,2 procent av taxeringsvärdet.

Det anges i 3 § femte stycket FSL att skillnaden i skattesats enligt första stycket d) och första stycket f) i samma bestämmelse kan utgöra stöd av mindre betydelse enligt kommissionens förordning (EG) nr 1998/2006 av den 15 december 2006 om tillämpningen av artiklarna 87 och 88 i fördraget på stöd av mindre betydelse.

Sökandenas fråga till Skatterättsnämnden är om 3 § femte stycket FSL innebär att fastighetsskatten för beskattningsåret 2016 för enskilda vindkraftverk, som tillhör respektive sökandebolag, ska beräknas till 0,5 procent av taxeringsvärdet.

Som alternativ till beskattning med normalskattesatsen om 0,5 procent av taxeringsvärdet enligt 3 § första stycket d) FSL gäller som framgått beskattning med 0,2 procent av taxeringsvärdet enligt 3 § första stycket f) FSL.

För det fall att lagen medger beskattning med den lägre skattesatsen blir följdfrågan om denna lägre skattesats för vindkraftverk kan anses utgöra ett otillåtet statligt stöd enligt (numera) artikel 107 i fördraget om den Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

Artikel 107.1 EUF-fördraget stadgar att om inte annat föreskrivs i fördragen, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. I den generella prövningen av om det föreligger otillåtet statligt stöd enligt artikel 107.1 EUF-fördraget är ett av flera villkor att den aktuella åtgärden ska vara ”selektiv”. Det innebär i korthet att åtgärden ska gynna vissa företag eller viss produktion framför andra företag eller annan produktion (se härom Aldestam, Mona, EC state aid rules applied to taxes – An analysis of the selectivity criterion, Iustus förlag, Uppsala, 2005).

Vissa stödåtgärder kan ändå anses vara förenliga med den inre marknaden. Det framgår av artikel 107.3 EUF-fördraget att vissa stöd kan anses vara förenliga med den inre marknaden. I exempelvis artikel 107.3 stycke c) EUF-fördraget anges att det är ett tillåtet stöd att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.

Enligt artikel 108.3 EUF-fördraget ska kommissionen underrättas i så god tid att den kan yttra sig om alla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder. Om kommissionen anser att någon sådan plan inte är förenlig med den inre marknaden enligt artikel 107 EUF-fördraget, ska den utan dröjsmål inleda ett sådant utrednings- och beslutsförfarande som stadgas i artikel 108.2 EUF-fördraget. Slutligen framgår det av artikel 108.3 tredje meningen EUF-fördraget att ”[m]edlemstaten i fråga inte får genomföra åtgärden förrän detta förfarande har lett till ett slutligt beslut”. Artikel 108.3 tredje meningen EUF-fördraget har direkt effekt, se mål C-39/94, SFEI and Others, p. 39-40. Direkt effekt av EU-rättsliga bestämmelser innebär att bland annat medlemsstaternas domstolar och myndigheter omedelbart ska tillämpa dessa bestämmelser, och att det följaktligen inte krävs någon särskild nationell lagstiftning som genomför denna EU-rätt i respektive medlemsstats interna rättsordning. Konsekvensen av detta i förhållande till artikel 108.3 EUF-fördraget är att domstolar (som allmänna förvaltningsdomstolar) och myndigheter (som Skatterättsnämnden eller Skatteverket) i en medlemsstat inte får tillämpa sådana nationella regler som det kan befaras utgör otillåtet statligt stöd (se Kronthaler, Marie-Ann & Tzubery, Yinon, The state aid provisions of the TFEU in tax matters, i Lang, M. m.fl., Introduction to tax law on direct taxation, Linde Verlag, Wien, 2016, s. 95-131, här s. 125, marg.nr 436).

Indén uttalar i fråga om nationella domstolars kompetens i statsstödsfrågor (Indén, Tobias, EU:s statsstödsrätt, Iustus förlag, Uppsala, 2013, s. 232): ”Det kan däremot aldrig bli en nationell domstols uppgift att avgöra om ett stöd är förenligt med den inre marknaden under förutsättning att bedömningen inte rör tillämpningen av den allmänna gruppundantagsförordningen.”

Att andra personer (skattskyldiga personer i detta fall) redan har medgivits sådant otillåtet statligt stöd är utan betydelse (se Indén, a.st). Om relationen mellan kommissionen, EU-domstolen och nationella domstolar i ärenden om otillåtet statligt stöd, se Sutter, Franz Philip, The Adria Pipeline case and the state aid provisions of the EC Treaty in tax matters, European Taxation, s. 239-250, här s. 246-248.

Enligt min mening kan det befaras att den sänkta fastighetsskatten för vindkraftverk – på det sätt den är utformad – utgör ett otillåtet statligt stöd, trots att bestämmelsen innehåller en hänvisning till kommissionens förordning om stöd av mindre betydelse (”de minimis-förordningen”, se nedan).

Den sänkta skatten från 0,5 procent till 0,2 procent av taxeringsvärdet avseende sådan elproduktionsenhet som utgörs av taxeringsenhet med vindkraftverk kan utgöra ett otillåtet statligt stöd enligt artikel 107.1 EUF-fördraget. Enligt artikel 107.3 EUF-fördraget kan vissa former av statligt stöd ändå anses som förenligt med den inre marknaden. I artikel 107.3 c) EUF-fördraget anges exempelvis stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter eller vissa regioner, när det inte påverkar handeln i negativ riktning i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset.

I fråga om så kallade ”nya stöd” finns det en skyldighet för medlemsstaterna att anmäla dessa till kommissionen för prövning (artikel 2 i rådets förordning 659/1999 av den 22 mars 1999, den s.k. procedurförordningen), se även Indén, Tobias, EU:s statsstödsrätt, Iustus förlag, 2013, kap. 4. Med ”nya stöd” avses sådana stöd som infördes efter det att den ifrågavarande staten blev medlem i EU. Sverige blev medlem i EU år 1995 och den här aktuella lagstiftningsåtgärden trädde i kraft från år 2007. Såvitt bekant har Sverige inte till kommissionen anmält den ifrågavarande sänkningen av fastighetsskatten för vindkraftverk.

Enligt artikel 109 EUF-fördraget får rådet på förslag av kommissionen och efter att ha hört Europaparlamentet anta de förordningar som behövs för tillämpningen av artiklarna 107 och 108 och får särskilt fastställa villkoren för tillämpningen av artikel 108.3 EUF-fördraget och vilka slag av stödåtgärder som ska vara undantagna från detta förfarande. Enligt artikel 108.4 EUF-fördraget får kommissionen anta förordningar avseende de kategorier av statligt stöd som rådet i enlighet med artikel 109 EUF-fördraget har fastställt som möjliga att undanta från anmälningsförfarandet i artikel 108.3 EUF-fördraget. Av relevans är här två förordningar som kommissionen har utfärdat, nämligen den så kallade ”gruppundantagsförordningen” (dvs. kommissionens förordning 651/2014 av den 17 juni 2014 eller ”den allmänna gruppundantagsförordningen”, se även Indén, Tobias, EU:s statsstödsrätt, Iustus förlag, Uppsala, 2013, särskilt s. 120-124 och 134-142) och den så kallade ”de minimis-förordningen” (dvs. kommissionens förordning 1407/2013 av den 18 december 2013, eller ”de minimis-förordningen”). Det kan ifrågasättas om undantagsmöjligheterna enligt dessa förordningar är tillämpliga på den sänkta fastighetsskatten för vindkraftverk.

Vad gäller gruppundantagsförordningen är det stöd för miljöskydd som i detta sammanhang kan komma ifråga, se särskilt artikel 41 om investeringsstöd för främjande av energi från förnybara energikällor och artikel 42 om driftstöd för främjande av elektricitet från förnybara källor. Här stadgas bland annat krav att investeringsstöd endast ska beviljas nya anläggningar och att driftstöd ska beviljas som en premie i ett konkurrensutsatt anbudsförfarande. Vidare anges det i artikel 5 i gruppundantagförordningen att stödet ska vara överblickbart. Enligt artikel 5.2 d) är stödet överblickbart om det i åtgärden föreskrivs ett tak som garanterar att tröskelvärdet inte överskrids. Det kan ifrågasättas om det svenska uttaget av fastighetsskatt på vindkraftverk uppfyller dessa krav i gruppundantagsförordningen.

Vad gäller de minimis-förordningen medger den undantag för stöd av mindre betydelse. Det framgår bland annat av artikel 3.2 i de minimis-förordningen att det totala stödet av mindre betydelse per medlemsstat till ett enda företag inte får överstiga 200 000 euro under en period av tre beskattningsår. Det finns en rad ytterligare villkor, bland annat om garantier för att beloppsgränsen inte överskrids, se EU-domstolens dom i mål C-156/98, Förbundsrepubliken Tyskland mot kommissionen (särsk. p. 39-41). Det framgår vidare av artikel 6 i de minimis-förordningen att om en medlemsstat har för avsikt att bevilja ett företag stöd av mindre betydelse i enlighet med förordningen, ska medlemsstaten skriftligen underrätta företaget om det planerade stödbeloppet (uttryckt som ”bruttobidragsekvivalent”, se artikel 4 i förordningen) och om stödets karaktär av stöd av mindre betydelse genom att uttryckligen hänvisa till förordningen med angivande av förordningens titel och en hänvisning till offentliggörandet av den i Europeiska unionens officiella tidning. Det kan ifrågasättas om det svenska uttaget av fastighetsskatt på vindkraftverk uppfyller dessa krav i de minimis-förordningen (se även Söderman, Mikael, Reducerad fastighetsskatt för vindkraftverk – otillåtet statligt stöd?, Skattenytt, 2011, s. 732-739).

Enligt EU-rätten är det i princip endast kommissionen som har rätt att pröva om en nationell lagstiftningsåtgärd medför otillåtet statligt stöd. För domstolar finns möjligheten att begära förhandsavgörande från EU-domstolen om innehållet i EU-rätten, se artikel 267 EUF-fördraget (se även Kronthaler & Tzubery, a.a., s. 125, marg.nr 437). Det framgår emellertid av EU-domstolens dom i mål C-134/97 Victoria Film A/S att Skatterättsnämnden inte är en sådan domstol enligt artikel 267 EUF-fördraget som kan begära förhandsavgörande från EU-domstolen.

Sammantaget kan det konstateras att uttaget av fastighetsskatt för vindkraftverk kan utgöra ett otillåtet statligt stöd, att i princip endast kommissionen har fördragsenlig behörighet att pröva om huruvida en åtgärd verkligen utgör otillåtet statligt stöd, att artikel 108.3 EUF-fördraget har direkt effekt och innebär att domstolar (som allmänna förvaltningsdomstolar) och myndigheter (som Skatterättsnämnden eller Skatteverket) i en medlemsstat inte får tillämpa sådana nationella regler som det kan befaras utgör otillåtet statligt stöd, samt att Skatterättsnämnden inte kan begära förhandsavgörande från EU-domstolen om innebörden av EU-rätten.

Enligt min mening borde därför ansökan om förhandsbesked ha besvarats jakande. Det betyder i detta ärende att 3 § femte stycket FSL innebär att fastighetsskatten för beskattningsåret 2016 för enskilda vindkraftverk, som tillhör respektive sökande, ska beräknas till 0,5 procent av taxeringsvärdet.

Prenumerera (RSS) | Om kakor (Cookies)