Frågan gäller om Sveriges rätt att beskatta en schablonintäkt på grund av innehav av investeringssparkonto och schablonintäkt vid innehav av andelar i en investeringsfond begränsas av det nordiska skatteavtalet. För att så ska vara fallet krävs att intäkterna kan inordnas under någon av avtalets artiklar som fördelar rätten att beskatta en viss inkomst.

Någon definition av uttrycket inkomst i det nordiska skatteavtalet finns inte. Högsta förvaltningsdomstolen har emellertid haft anledning att ta ställning till innebörden av uttrycket i mål gällande schablonintäkt på uppskovsbelopp enligt 47 kap. 11 b § IL (se domstolens domar den 25 oktober 2012 i mål nr 6687—6688-11).

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar vid tillämpning av den tolkningsregel som finns i artikel 3 punkt 2 i skatteavtalet att ledning framförallt bör hämtas från avtalets fördelningsartiklar. En genomgång av dessa visar enligt domstolens mening att de tar sikte på inkomster som på något sätt berikar den skattskyldige och tillför denne skatteförmåga, såsom ersättningar av olika slag, avkastning på egendom, vinster m.m.

Den schablonintäkt som ska tas upp av en skattskyldig som har beviljats ett uppskovsbelopp utgör enligt Högsta förvaltningsdomstolens slutsats inte en i reell mening uppburen inkomst och kan därmed inte jämställas med sådana inkomster som räknas upp i avtalets fördelningsartiklar. Enligt domstolens uppfattning framgår inte heller på annat sätt att de avtalsslutande staterna avsett att intäktsposter av det aktuella slaget ska omfattas av avtalet.

På motsvarande sätt måste i det aktuella fallet ifrågasättas i vad mån schablonintäkterna enligt 42 kap. har en berikande karaktär och om de tillför den enskilde skatteförmåga.

Högsta förvaltningsdomstolen framhöll att schablonintäkten på uppskovsbelopp inte har denna karaktär utan är en teknisk konstruktion skapad för att räntebelägga en skattekredit (jfr prop. 2007/08:27 s. 120 ff.).

Syftet att kompensera det allmänna för en skattekredit får anses föreligga även beträffande de aktuella schablonintäkterna (prop. 2011/12:1 volym 1 s. 281 och jfr Skr. 2011/12:136 s. 13). Till skillnad från schablonintäkten på uppskovsbelopp är dessa schablonintäkter utformade så att de beräknas motsvara en förväntad avkastning på tillgångar. De kan därför närmast karaktäriseras som sådana intäkter som utgör inkomster enligt det nordiska skatteavtalet, vilka typiskt sett berikar den skattskyldige och tillför denne skatteförmåga (t.ex. ränta, utdelning och kapitalvinster).

Sammanfattningsvis utgör schablonintäkterna i 42 kap. visserligen inte någon i reell mening uppburen inkomst men kan i hög grad sägas motsvara en sådan.
Med hänsyn härtill ska schablonintäkterna anses utgöra inkomst i skatteavtalets mening. Den fördelningsartikel som då aktualiseras är artikel 22 om annan inkomst.

Beslutande: André, ordf., Svanberg, Dahlberg, Gäverth (skiljaktig mening), Lundström, Påhlsson, Werkell
Sekreterare: Alfreds
Föredragande: Rentrop

Skiljaktig mening

Gäverth är skiljaktig och anför följande.

Jag delar majoritetens uppfattning att nu omfrågade schablonintäkter skiljer sig från schablonintäkt på uppskovsbelopp i flera väsentliga avseenden. Högsta förvaltningsdomstolen har i den av majoriteten nämnda domen prövat om schablonintäkt på uppskovsbelopp utgör inkomst enligt det nordiska skatteavtalet och därvid funnit att sådan schablonintäkt inte utgör inkomst i avtalets mening. Högsta förvaltningsdomstolens uttalande är enligt min mening så generellt utformat att det även omfattar de nu omfrågade schablonintäkterna. Min bedömning är därför att schablonintäkterna inte utgör inkomst i skatteavtalets mening. Detta innebär vidare att frågorna om korrekt fördelningsartikel i avtalet förfaller.