I 28 kap. IL finns bestämmelser om arbetsgivares pensionskostnader och i 3–19 §§ anges hur avdrag för tryggande av pensionsutfästelser ska bestämmas. Utgångspunkten för arbetsgivarens avdrag för pensionsutfästelser är de tryggandeformer som anges i 3 §, där bl.a. betalning av premie för pensionsförsäkring ingår.
Tryggande av sådana pensionsutfästelser som avses i 3 § ska arbetsgivaren dra av som kostnad och enligt huvudregeln i 5 § får avdraget inte för någon arbetstagare överstiga 35 procent av lönen och inte heller 10 prisbasbelopp. Som lön räknas enligt 6 § vid tillämpning av 28 kap. sådan pensionsgrundande ersättning enligt pensionsavtal som hänför sig till beskattningsåret eller det föregående beskattningsåret.
Enligt kompletteringsregeln, som i likhet med huvudregeln är tillämplig vid såväl förmånsbaserade som avgiftsbaserade pensionslösningar, ges möjligheter till ytterligare avdrag i vissa situationer utöver de beloppsbegränsningar som gäller enligt huvudregeln, förutsatt att några begränsningar inte följer av 8–12 §§. I vilka situationer som kompletteringsregeln kan bli tillämplig anges i 7 §.
I fråga om ålderspension finns vid tillämpningen av kompletteringsregeln ett avdragstak i 8 §. Bestämmelsen innebär att avdrag medges med vad det kostar att trygga kapitalvärdet av ålderspensionsförmånen som under avtalstiden ska betalas ut inom de i lagrummet angivna procenttalen av den anställdes lön, dock inte med högre belopp än vad som utgör den faktiska pensionskostnaden enligt 28 kap. 13–15 §§ (SOU 2015:68 s. 239). Förmånsnivåerna varierar mellan olika löneintervall och man skiljer mellan temporär (första stycket) och livsvarig ålderspension (andra stycket). Bakgrunden till att dessa förmånsnivåer valts är det tak som fanns tidigare när avdragsrätten var kopplad till de allmänna pensionsplanerna och syftet med att ange högsta godtagbara förmånsnivåer var att avdrag inte skulle kunna medges för pensionsförmåner som uppenbart låg vid sidan av vad som kan anses som ett rimligt pensioneringsbehov (prop. 1997/98:146 s. 61).
Utformningen av bestämmelsen om avdragstaket i 8 § bygger på att fråga är om en förmånsbestämd ersättning. För att bestämma taket vid avgiftsbestämda pensionsutfästelser har lagstiftaren valt en lösning där en jämförelse görs med kostnaden för att uppnå de i kompletteringsregeln högsta godtagbara pensionsnivåerna genom en vanlig pensionsförsäkring (a. prop. s. 67, 69 och 77 samt SOU 2015:68 s. 241).
En bestämmelse med denna innebörd finns i 10 § som anger att i fråga om fondförsäkringar klass III som avses i 2 kap. 12 § försäkringsrörelselagen (2010:2043) och andra avgiftsbaserade utfästelser, får avdrag som beräknas enligt 8 § göras med högst ett belopp som motsvarar kostnaden för att uppnå de förmånsnivåer som anges där genom annan pensionsförsäkring än sådan som avses i den lagen. I författningskommentaren till lagrummet anges att i dessa fall måste en jämförelse göras med kostnaden för att uppnå de i kompletteringsregeln högsta godtagbara pensionsnivåerna genom en vanlig P-försäkring och premien för en sådan försäkring blir således det högsta tillåtna avdraget för fondförsäkringar o.d. (prop. 1997/98:146 s. 77).