Investmentföretag, riskfördelning

Ett investmentföretag har inte ansetts förlora sin skattemässiga status även om sammansättningen av dess värdepappersportfölj förändras så att 20 procent av värdet ligger i aktier i intresse- och dotterbolag och återstående 80 procent i fordringar på dessa bolag.

Diarienummer
158-06/D
Meddelandedatum
2007-06-08
Lagrum
  • 39 kap. 15 § inkomstskattelagen (1999:1229)
Sökande
X AB (X)
Motpart
Skatteverket
Har överklagats?
Ja
Högsta förvaltningsdomstolens avgörande
Dom
Avgörandedatum
2008-05-09
Mål nr
4001-07

Förhandsbesked

X lånefordringar på dotter- och intresseföretag utgör värdepapper eller liknande tillgångar enligt 39 kap. 15 § inkomstskattelagen (1999:1229), IL. En förändring i placeringsinriktningen genom att bolaget lånar ut pengar på det sätt och i den omfattning som anges i ansökan innebär inte att det förlorar sin status som investmentföretag enligt nämnda bestämmelse.

Motivering

Som förutsättning för förhandsbeskedet gäller att X, som i huvudsak placerar sitt kapital i aktier i dotter- och intresseföretag i skilda branscher, är ett investmentföretag enligt 39 kap. 15 § IL.

X frågar om dess lånefordringar på dotter- och intresseföretag utgör ”värdepapper eller
liknande tillgångar” vid tillämpning av 39 kap. 15 § IL (fråga 1), om dess värdepappersinnehav kan bestå av lånefordringar på dotter- och intresseföretag motsvarande 80 procent av de totala tillgångarnas marknadsvärde och aktier i dessa företag motsvarande resterande 20 procent utan att bolaget förlorar sin skattemässiga investmentföretagsstatus (fråga 2) samt om lånefordringarna utgör sådan egendom som kan erbjuda aktieägarna riskfördelning
(fråga 3).

X anser att samtliga frågor bör besvaras jakande. Skatteverket instämmer beträffande fråga 1 men anser att frågorna 2 och 3 bör besvaras nekande.

Skatterättsnämnden gör följande bedömning

Med investmentföretag avses enligt 39 kap. 15 § IL – såvitt nu är i fråga – ett svenskt aktiebolag (1) som uteslutande eller så gott som uteslutande förvaltar värdepapper eller liknande tillgångar, (2) vars uppgift väsentligen är att genom ett välfördelat värdepappersinnehav erbjuda andelsägarna riskfördelning och (3) som ett stort antal fysiska personer äger andelar i. I ärendet är det fråga om hur de två första villkoren skall tolkas.

Definitionen av investmentföretag har varit i sak oförändrad sedan särskild lagstiftning för sådana företag tillkom år 1960 (SFS 1960:658, prop. 1960:162, BevU 79).

Ursprungligen angavs bl.a. att företagets verksamhet uteslutande eller så gott som uteslutande skulle bestå av förvaltning av värdepapper och annan därmed likartad lös egendom och att det var en väsentlig uppgift för företaget att genom ett välfördelat värdepappersinnehav erbjuda aktieägare eller andelsägare riskfördelning.

Lagstiftningen föranleddes – såvitt nu är i fråga – av att aktiebolags generella skattefrihet för mottagen aktieutdelning avskaffades. För investmentföretagen infördes den regeln att 80 procent av mottagen utdelning skulle vidareutdelas för att förbli skattefri (för andra förvaltningsföretag krävdes vidareutdelning med 100 procent).

Syftet med bestämmelsen var att lösa ett avgränsat problem som var inriktat endast på investmentföretagens placeringar i kapitalplaceringsaktier. Andra aspekter på beskattningen av investmentföretag diskuterades inte närmare. Det fördes exempelvis ingen diskussion om innebörden av uttrycket värdepapper eller likartad lös egendom. Lagstiftaren synes emellertid ha utgått från då befintliga investmentföretag, dvs. börsnoterade företag med spridda aktieportföljer. Även vid senare ändringar i skattereglerna för investmentföretag tyder uttalanden i förarbetena på att lagstiftaren närmast haft företag som huvudsakligen investerar i aktier för ögonen.

Vid 1990 års skattereform infördes samordnade regler för s.k. mellanhänder, varmed avsågs investmentföretag och aktiefonder, nu benämnda investeringsfonder, (SFS 1990:651, prop. 1989/90:110, bet. 1989/90:SkU30). Utgångspunkten för beskattningen av mellanhanden var att neutralitet skulle råda mellan direkt och indirekt ägande. Det innebär att mellanhanden i princip inte skall beskattas utan endast andelsägarna. Tekniskt utformades reglerna så att mellanhanden skall ta upp sina inkomster (såsom utdelning och ränta) till beskattning samtidigt som avdrag ges för egen lämnad utdelning. Ett speciellt problem var beskattningen av värdestegringsvinster hos mellanhanden. Sådana uppkommer för aktuella mellanhänder typiskt sett endast på aktier (och liknande instrument). Problemet löstes så att vinster på omplaceringar av sådana instrument hos mellanhanden inte beskattas. Därigenom uppkommer en ”sparbösseeffekt”, eftersom beskattning inte sker förrän andelsägarna (indirekt) tillgodogör sig dessa vinster vid avyttring av andelar i mellanhanden. Effekten neutraliseras genom att mellanhanden skall ta upp en schablonintäkt med en viss procentsats på värdet av aktier (och liknande instrument).

Inte heller i detta lagstiftningssammanhang fördes någon diskussion om vad som närmare avsågs med ”värdepapper” eller ”därmed likartad lös egendom”.

Grunddragen i beskattningen av investmentföretag är i princip fortfarande desamma som de som infördes genom 1990 års skattereform.

Uttrycket ”värdepapper”, som förekommer på flera ställen i IL, har inte definierats i den lagen. I förarbetena anges att det har olika innebörd i olika paragrafer och att man oftast av sammanhanget kan läsa ut vilka typer av värdepapper som omfattas (prop. 1999/2000:2 del 1 s. 512). Uttrycket värdepapper har inte heller i civilrätten någon entydig innebörd. En vanlig uppfattning är att värdepapper i sig är bärare av rättigheter, dvs. själva dokumentet har en självständig betydelse. Detta kan uttryckas så att ett företeende av dokumentet är ett villkor för att kunna utöva en rättighet, t.ex. att få betalning, eller att den förpliktade med befriande verkan kan fullgöra sin prestation till den som företer dokumentet. Sedan länge förekommer värdepapper i s.k. dokumentlös form, varvid informationen fästs på annat medium än ”papper”. Med värdepapper inom civilrätten avses t.ex. andelsrätter såsom aktier samt obligationer och andra löpande skuldebrev.

Uttrycket ”värdepapper” i investmentföretagsdefinitionen har behållits i IL (39 kap. 15 §) utan att detta har kommenterats särskilt. Däremot ändrades uttrycket ”likartad lös egendom” till ”liknande tillgångar”. Ändringen angavs vara redaktionell (prop. 1999/2000:2 del 2 s. 453). Beträffande de särskilda reglerna för kapitalvinst och kapitalförlust samt underlaget för schablonintäkt (39 kap. 14 §) ändrades lokutionen ”aktier och andra värdepapper” (av ”aktietyp”) till ”delägarrätter” (prop. 1999/2000:2 del 1 s. 511). Av detta kan den slutsatsen dras att ”värdepapper” i 39 kap. 15 § är ett vidare begrepp än ”delägarrätter” (och sådana tillgångar som enligt 48 kap. 2 § andra stycket skall jämställas med delägarrätter). Ett sådant synsätt skulle kunna leda till att med ”värdepapper” avses alla sorters kapitalplaceringar av ”värdepapperstyp”, såsom fordringar av olika slag.

Det skulle emellertid kunna hävdas att uttrycket värdepapper i angivna lagrum har en mer begränsad innebörd. Till stöd för en sådan uppfattning kan åberopas att lagstiftaren i förarbetena till 1960 års lagstiftning i första hand uppehöll sig vid investeringar i aktier. Så skedde också vid 1990 års ändringar varvid – med utgångspunkt i neutralitet mellan fysiska personers direkta och indirekta sparande i aktier – beskattningen av investmentföretag och investeringsfonder samordnades.

Mot den bakgrunden skulle en tolkning av uttrycket kunna vara att det avser endast sådana tillgångar som en fysisk person kan förvärva direkt på börs eller annan auktoriserad marknadsplats eller genom en investeringsfond. Det skulle i så fall närmast vara fråga om sådana tillgångar som i 1 kap. 1 § 10 lagen (2004:46) om investeringsfonder definieras som fondpapper, dvs. aktier och obligationer samt sådana andra delägarrätter eller fordringsrätter som är utgivna för allmän omsättning, med undantag för penningmarknadsinstrument, samt depåbevis. Till det skall läggas att även onoterade aktier, såsom aktier i dotterbolag, räknas som värdepapper i lagrummets mening (jfr t.ex. RÅ 1995 not. 406 och prop. 1989/90:110 del 1 s. 560 angående s.k. blandade investmentföretag).

Investmentföretagen räknades ursprungligen som en särskild kategori av förvaltningsföretag. Det kan därför antas att med ”liknande tillgångar” avses kassamedel och andra likvida medel såsom tillgodohavande på inlåningskonton (jfr uttalandet i prop. 1960:162 s. 67 andra stycket angående företag som tillfälligt lagt ned sin rörelse). Även andra fordringar bör – om de inte faller in under begreppet ”värdepapper” – anses vara ”liknande tillgångar”. Om X lånar ut pengar till sina dotter- och intresseföretag på sätt anges i ansökan bör bolaget därför anses uppfylla villkoret i 39 kap. 15 § första strecksatsen att uteslutande eller så gott som uteslutande förvalta ”värdepapper eller liknande tillgångar” (fråga 1).

Härefter återstår att ta ställning till frågan huruvida X – om det lånar ut pengar på det sätt och i den omfattning som anges i ansökan – uppfyller villkoret i 39 kap. 15 § andra strecksatsen IL att som väsentlig uppgift ha att genom ett välfördelat värdepappersinnehav erbjuda andelsägarna riskfördelning (frågorna 2 och 3). I angivna hänseende kan det konstateras att – även om fordringar på dotter- och intresseföretag inte skulle räknas som värdepapper i lagrummets mening – ett aktieförvaltande företag som innehar sådana fordringar ändå skulle kunna uppfylla det aktuella villkoret. För att, som i förevarande fall, ett innehav – vilket till 80 procent består av sådana fordringar och till återstående 20 procent av aktier i dotter- och intresseföretag – skall anses uppfylla villkoret torde dock krävas att fordringarna utgör värdepapper enligt lagrummet.

Det som skall bedömas är ett aktieförvaltande bolag som i övrigt uppfyller kraven för att vara ett investmentföretag enligt IL. Som förutsättning gäller bl.a. att bolaget har ett välfördelat innehav av aktier i dotter- och intresseföretag i olika branscher och att det är fråga om utlåning till dessa företag. Skatteverket har anfört att med ”riskfördelning” avses den risk som följer av en investering i eget kapital i företag, dvs. placeringar som, förutom utdelningar, typiskt sett ger upphov till kapitalvinster och kapitalförluster medan utlåning (oavsett vem som är låntagare) inte erbjuder riskfördelning i nu aktuell bemärkelse. Mot detta invänder X att med ”riskfördelning” torde avses fördelningen mellan olika emittenter, i nu aktuellt fall låntagare.

Nämnden anser, i enlighet med vad som gäller för investeringsfonder, att med ”riskfördelning” avses fördelning av risk mellan olika emittenter. Med hänsyn härtill och till att begreppet ”värdepapper” i 39 kap. 15 § IL inte bör tolkas som en inskränkning av i vilka former ett aktieförvaltande företag, som i övrigt uppfyller förutsättningarna för att vara ett investmentföretag enligt det lagrummet, placerar kapital i sina portföljbolag finner nämnden att ifrågavarande fordringar i detta sammanhang bör anses utgöra sådana ”värdepapper” som kan erbjuda X aktieägare riskfördelning.

Med hänsyn härtill och då det får förutsättas att bolagets innehav av värdepapper är välfördelat även efter det att utlåningen genomförts får bolaget anses erbjuda sina andelsägare riskfördelning om dess tillgångar kommer att bestå av aktier i dotter- och intresseföretag och fordringar på dessa företag i den omfattning som anges i ansökan.

Beslutande: André, ordf., Wingren, Silfverberg, Sjökvist, Ståhl, Svanberg, Werkell Sekreterare: Roupe
Föredragande: Roupe

Senaste förhandsbesked inom Inkomstskatt

Visa alla
Till toppen