Rättsligt

Enligt 11 kap. 38 § IL gäller för engångsbelopp som betalas ut som ersättning för framtida inkomstförlust i vissa fall följande.

Om engångsbelopp på grund av personskada avser ersättning för framtida förlust av inkomst som skulle ha tagits upp som intäkt, ska 60 procent av beloppet tas upp. Om någon får två eller flera sådana belopp till följd av samma personskada, gäller detta för varje belopp. För samma personskada får dock den del som inte tas upp som intäkt inte överstiga 15 prisbasbelopp för det år som engångsbeloppet kunde disponeras.

Bestämmelsen är hämtad från punkt 1 fjärde stycket av anvisningarna till 19 § KL som hade följande lydelse.

Om engångsbelopp, som utgår till följd av personskada, utgör ersättning för framtida förlust av skattepliktig inkomst, skall dock 40 % av beloppet avräknas såsom icke skattepliktig del. Uppbär skattskyldig två eller flera sådana engångsbelopp till följd av samma personskada, skall vad som nu har sagts gälla varje sådant belopp. Vad som avräknas från ett eller flera engångsbelopp under beskattningsåret får emellertid – i förekommande fall tillsammans med vad som avräknats tidigare år – för samma personskada sammanlagt icke överstiga femton basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Härvid skall avräknad del av ett engångsbelopp uttryckas i det basbelopp, som har fastställts för det år under vilket engångsbeloppet blivit tillgängligt för lyftning.

Någon ändring i sak var inte avsedd (prop. 1999/2000:2 Del 1 s. 479 och Del 2 s.  139–140).

Skatterättsnämndens bedömning

A anser att lagtexten är klar och inte kan läsas på annat sätt än att begränsningen till 15 prisbasbelopp av det skattefria beloppet avser varje år.

Enligt Skatterättsnämndens mening framgår det klart av bestämmelsens förarbeten att den avsedda innebörden av 11 kap. 38 § IL är att begränsningen till 15 prisbasbelopp gäller sammanlagt för alla engångsbelopp för samma skada (jfr prop. 1976/77:50 s. 49–50). Av praxis framgår dock att en entydig lagtext ska tillämpas efter sin ordalydelse, även om förarbetena talar för en annan innebörd (t.ex. RÅ 1999 not. 245 och HFD 2011 ref. 42; jfr även RÅ 85 1:85 och RÅ 1998 ref. 27).

Frågan i ärendet är därför om 38 § har en klar och entydig lagtext med sådan innebörd som A gör gällande och bestämmelsen därför ska tillämpas efter denna ordalydelse.

En hänvisning till visst år i samma mening som en begränsning till 15 prisbasbelopp ger visst fog för uppfattningen att begränsningen avser varje år. För den avsedda innebörden hade det varit naturligare att dela upp meningen, t.ex. på det sätt som gjordes i Skattelagskommitténs förslag (SOU 1997:2 Del I s. 64).

Lagtexten är emellertid inte entydig. I IL används genomgående presens för att beskriva händelser under det aktuella beskattningsåret. Användningen av ”kunde” i 38 § tyder på en syftning på engångsbelopp under tidigare beskattningsår. Det talar för att sista ledet i den aktuella meningen kan utgöra en bestämning av vilket års prisbasbelopp som är relevant (jfr 11 kap. 22 § tredje stycket).

Vidare skulle den tolkning som A förespråkar medföra en olikformig beskattning av ersättning för samma skada med ett större engångsbelopp jämfört med flera tillkommande belopp under flera år. En sådan innebörd kan inte ha varit åsyftad.

Då lagtexten inte är entydig utan ger anledning till tvekan om vad som är den rätta innebörden finns skäl att söka ledning i förarbetena. Som anförts ovan följer av dessa att den aktuella begränsningen ska gälla sammanlagt för en och samma personskada oavsett hur många engångsbelopp som betalas ut.

En sådan tillämpning, som inte heller utesluts av ordalydelsen, medför också att utbetalaren inte belastas med krav på onödig information i kontrolluppgiften, jfr 15 kap. 9 § andra stycket skatteförfarandelagen (2011:1244).

I avgörandet har deltagit Christina Eng, ordf., Birgitta Pettersson, Marie Jönsson, Peter Kristiansson, Robert Påhlsson, Olof Sundin och Ulla Werkell.

Ärendet har föredragits av Håkan Gustavsson.

I den slutliga handläggningen har även Lis Alfreds deltagit.