Fråga om delvis skattefrihet för engångsbelopp enligt 11 kap. 38 § inkomstskattelagen (1999:1229). Bestämmelsen om takbelopp i sista meningen har inte ansetts ha en sådan entydig annan innebörd att den i förarbetena åsyftade innebörden inte kunnat tillämpas.
Sådana ytterligare engångsbelopp som A får under 2017–2019 ska tas upp till beskattning i sin helhet.
A har drabbats av en arbetsskada som medfört rätt till ersättning från [försäkring hos X]. Under 2012 fick A ett engångsbelopp som beskattades enligt 11 kap. 38 § inkomstskattelagen (1999:1229), IL. Den del som då inte togs upp till beskattning begränsades till 15 prisbasbelopp.
[Försäkringen hos X] är samordnad med en sjukförsäkring hos Y som 2015 sattes ned. X beslutade 2017 att kompensera A för nedsättningen. Den tillkommande ersättningen, som till viss del avsåg framtida inkomstförlust, valde han att få utbetalad som ett engångsbelopp.
A tvistar också sedan tidigare med X dels huruvida en privat tecknad försäkring i Z ska samordnas med [försäkringen], dels hur hans inkomstförlust borde ha beräknats vid skaderegleringen. Han räknar därför med att efter att dessa tvister har lösts få ytterligare ersättning från X under 2018 eller 2019. Sådan ersättning kommer att avse både tidigare och framtida inkomstförlust.
Vad gäller ersättningen som avser framtida inkomstförlust kommer A stå inför valet att ta ut ersättningen som livränta eller engångsbelopp.
A vill veta om han har rätt till delvis skattefrihet enligt 11 kap. 38 § IL för engångsbelopp under något av åren 2017–2019 även om han för samma skada men tidigare beskattningsår fått engångsbelopp där den del som inte beskattats uppgått till 15 prisbasbelopp.
A anser att lagtexten är klar och inte kan läsas på annat sätt än att den medför att endast 60 % av varje engångsbelopp ska tas upp till beskattning så länge det då skattefria beloppet för respektive år inte överstiger 15 gånger det årets prisbasbelopp.
Skatteverket anser att det av förarbeten till äldre bestämmelse framgår tydligt att begränsningen till 15 prisbasbelopp avser en och samma personskada oavsett hur många engångsbelopp som betalas ut. Lagtexten i IL är visserligen inte lika klar som föregångaren i kommunalskattelagen (1928:370), KL, men någon ändring har inte varit avsedd.
Enligt 11 kap. 38 § IL gäller för engångsbelopp som betalas ut som ersättning för framtida inkomstförlust i vissa fall följande.
Om engångsbelopp på grund av personskada avser ersättning för framtida förlust av inkomst som skulle ha tagits upp som intäkt, ska 60 procent av beloppet tas upp. Om någon får två eller flera sådana belopp till följd av samma personskada, gäller detta för varje belopp. För samma personskada får dock den del som inte tas upp som intäkt inte överstiga 15 prisbasbelopp för det år som engångsbeloppet kunde disponeras.
Bestämmelsen är hämtad från punkt 1 fjärde stycket av anvisningarna till 19 § KL som hade följande lydelse.
Om engångsbelopp, som utgår till följd av personskada, utgör ersättning för framtida förlust av skattepliktig inkomst, skall dock 40 % av beloppet avräknas såsom icke skattepliktig del. Uppbär skattskyldig två eller flera sådana engångsbelopp till följd av samma personskada, skall vad som nu har sagts gälla varje sådant belopp. Vad som avräknas från ett eller flera engångsbelopp under beskattningsåret får emellertid – i förekommande fall tillsammans med vad som avräknats tidigare år – för samma personskada sammanlagt icke överstiga femton basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Härvid skall avräknad del av ett engångsbelopp uttryckas i det basbelopp, som har fastställts för det år under vilket engångsbeloppet blivit tillgängligt för lyftning.
Någon ändring i sak var inte avsedd (prop. 1999/2000:2 Del 1 s. 479 och Del 2 s. 139–140).
A anser att lagtexten är klar och inte kan läsas på annat sätt än att begränsningen till 15 prisbasbelopp av det skattefria beloppet avser varje år.
Enligt Skatterättsnämndens mening framgår det klart av bestämmelsens förarbeten att den avsedda innebörden av 11 kap. 38 § IL är att begränsningen till 15 prisbasbelopp gäller sammanlagt för alla engångsbelopp för samma skada (jfr prop. 1976/77:50 s. 49–50). Av praxis framgår dock att en entydig lagtext ska tillämpas efter sin ordalydelse, även om förarbetena talar för en annan innebörd (t.ex. RÅ 1999 not. 245 och HFD 2011 ref. 42; jfr även RÅ 85 1:85 och RÅ 1998 ref. 27).
Frågan i ärendet är därför om 38 § har en klar och entydig lagtext med sådan innebörd som A gör gällande och bestämmelsen därför ska tillämpas efter denna ordalydelse.
En hänvisning till visst år i samma mening som en begränsning till 15 prisbasbelopp ger visst fog för uppfattningen att begränsningen avser varje år. För den avsedda innebörden hade det varit naturligare att dela upp meningen, t.ex. på det sätt som gjordes i Skattelagskommitténs förslag (SOU 1997:2 Del I s. 64).
Lagtexten är emellertid inte entydig. I IL används genomgående presens för att beskriva händelser under det aktuella beskattningsåret. Användningen av ”kunde” i 38 § tyder på en syftning på engångsbelopp under tidigare beskattningsår. Det talar för att sista ledet i den aktuella meningen kan utgöra en bestämning av vilket års prisbasbelopp som är relevant (jfr 11 kap. 22 § tredje stycket).
Vidare skulle den tolkning som A förespråkar medföra en olikformig beskattning av ersättning för samma skada med ett större engångsbelopp jämfört med flera tillkommande belopp under flera år. En sådan innebörd kan inte ha varit åsyftad.
Då lagtexten inte är entydig utan ger anledning till tvekan om vad som är den rätta innebörden finns skäl att söka ledning i förarbetena. Som anförts ovan följer av dessa att den aktuella begränsningen ska gälla sammanlagt för en och samma personskada oavsett hur många engångsbelopp som betalas ut.
En sådan tillämpning, som inte heller utesluts av ordalydelsen, medför också att utbetalaren inte belastas med krav på onödig information i kontrolluppgiften, jfr 15 kap. 9 § andra stycket skatteförfarandelagen (2011:1244).
I avgörandet har deltagit Christina Eng, ordf., Birgitta Pettersson, Marie Jönsson, Peter Kristiansson, Robert Påhlsson, Olof Sundin och Ulla Werkell.
Ärendet har föredragits av Håkan Gustavsson.
I den slutliga handläggningen har även Lis Alfreds deltagit.
Fråga om vid vilken tidpunkt andelar upphör att vara näringsbetingade när andelarna, på grund av en nyemission, inte längre motsvarar minst tio procent av det sammanlagda röstetalet. Relevant tidpunkt har ansetts vara när aktier som tilldelas aktietecknare vid nyemission förs in i det emitterande bolagets aktiebok.
En person avser, efter flytt utomlands, att vistas i Sverige drygt två månader per år för att umgås med sina minderåriga barn. Han har inte ansetts få väsentlig anknytning till Sverige
Löpande inkomster i en kontraktsrättslig alternativ investeringsfond ska inte beskattas i fonden eller hos fondförvaltaren. Investerarna ska beskattas i inkomstslaget kapital.
Fråga om ränteavdrag ska nekas på grund av att skuldförhållandet mellan bolagen anses ha uppkommit uteslutande eller så gott som uteslutande för att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån. Även fråga om förvärv av delägarrätter från ett annat företag i intressegemenskapen är väsentligen affärsmässigt motiverat.
Avveckling av ett utländskt dödsbo avses ske genom att dödsboet säljer aktier till dödsbodelägarna mot revers. Reverserna skiftas sedan ut från dödsboet till delägarna. Fråga om förfarandet föranleder någon beskattning av dödsbodelägarna. Också fråga om vilken anskaffningsutgift för aktierna dödsbodelägarna får använda sig av.
Ett indirekt innehav av aktier i ett svenskt bolag vars enda verksamhet sedan flera år består i att vara part i en rättsprocess har inte ansetts ge väsentlig anknytning till Sverige. Inte heller det faktum att den tidigare permanentbostaden getts i gåva till ett av barnen har förändrat bedömningen då personen saknar tillgång till bostaden.
Ett växthus har inte i sin helhet ansetts utgöra ett byggnadsinventarium.
För ett bolag som förvärvar portföljer av lånefordringar har den del av inkomsterna som motsvarar avtalad ränta som belöper på tid efter förvärvet av fordringarna ansetts utgöra ränteinkomster enligt 24 kap. 3 § inkomstskattelagen.
För ett bolag som förvärvar portföljer av fordringar har de inkomster som genereras vid tillämpning av effektivräntemetoden – och som enligt god redovisningssed utgör ränta – inte ansetts utgöra ränteinkomster enligt 24 kap. 3 § inkomstskattelagen. Den del av inkomsterna som motsvarar avtalad ränta som belöper på tid efter förvärvet av fordringarna har ansetts utgöra ränteinkomster.
En person har tagit upp lån för att kunna förvärva aktier i ett bolag. Lånen har strukturerats på så sätt att ersättningen till långivarna är beroende av värdeutvecklingen på aktierna i bolaget. Ersättningen (utöver lånets nominella belopp) har inte ansetts utgöra en ränteutgift i inkomstslaget kapital.
