X AB (bolaget) förvärvar portföljer av förfallna lånefordringar och driver sedan in de förfallna beloppen. Fordringarna består av nominella låneskulder, ackumulerade ränteskulder samt obetalda avgifter och andra indrivningskostnader. Avgifterna och indrivningskostnaderna är lagstadgade påminnelse- och kravavgifter enligt lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m. Gäldenärerna är företrädesvis (…).

Portföljerna förvärvas till ett pris som understiger fordringarnas nominella belopp, inklusive ackumulerad förfallen ränta och ackumulerad indrivningskostnad. En gäldenär kommer typiskt sett att betala dels skulden som fanns vid bolagets förvärv av portföljen, dels räntor och kostnader som uppkommer på skulden efter att bolaget förvärvat portföljen.

Bolaget tillämpar BFNAR 2012:1 Årsredovisning och koncernredovisning (K3). Fordringarna redovisas som anläggningstillgångar. De redovisas till upplupet anskaffningsvärde med tillämpning av effektivräntemetoden. Upplupet anskaffningsvärde är portföljens förväntade kassaflöden diskonterade med den effektivränta som beräknas vid anskaffningstillfället. Enligt effektivräntemetoden är ränteintäkten ett räkenskapsår lika med den finansiella tillgångens redovisade värde vid räkenskapsårets början multiplicerat med effektivräntan. Den enligt effektivräntemetoden beräknade ränteintäkten redovisas som en del av nettoomsättningen i resultaträkningen.

Om gäldenären är en privatperson lämnar bolaget kontrolluppgift till Skatteverket avseende den del av betalningar som avser ränta samt indrivningskostnader och liknande. Det gäller även ackumulerad ränta som förfallit till betalning innan bolaget förvärvade fordran. Enligt allmänna turordningsregler (se bl.a. 9 kap. 5 § handelsbalken) och såvida inget annat har avtalats anses betalning ske först mot avgifter och indrivningskostnader, därefter mot ränteskuld och slutligen mot skuldens nominella belopp.

Bolaget vill veta om hela den räntekostnad som gäldenärerna betalar till bolaget, dvs. såväl den ränteskuld som gäldenären hade när borgenärsbytet skedde som ränta som uppkommer därefter, ska anses vara ränteinkomster enligt 24 kap. 3 § inkomstskattelagen (1999:1229), IL, som därmed får ingå i räntenettot enligt bestämmelserna i 24 kap. 21–29 §§ (fråga 1).

Om fråga 1 besvaras nekande, vill bolaget veta om ränta som uppkommer och betalas efter det att bolaget förvärvat fordringarna ska anses vara ränteinkomster som får ingå i räntenettot enligt de ovan nämnda bestämmelserna (fråga 2).

Bolaget anser att fråga 1 ska besvaras jakande.

Ränteinkomsten ska beräknas till den ränta som gäldenären anses ha betalat utifrån dennes perspektiv. Vid lånetillfället, dvs. när den ursprungliga borgenären lånade ut kapitalet, kunde räntan beräknas på ett förutsebart sätt. Detta eftersom räntan vid den tidpunkten avtalades mellan borgenär och gäldenär. Den omständigheten att fordran vid ett senare tillfälle får en ny borgenär påverkar varken fordrans nominella belopp, ackumulerad ränta eller framöver löpande ränta. Beloppet som betalas av gäldenären som ersättning för kredit är detsamma oavsett borgenärsbytet. Ränta som är upplupen hos den första borgenären bör därför också anses som ränta hos bolaget.

Fordringarna utgör inte till någon del kundfordringar i bolagets hand och det är inte heller fråga om tillskriven ränta.

Enligt god redovisningssed ska ränteintäkten intäktsföras först då inbetalningarna inflyter, eftersom det är fråga om osäkra fordringar. Säljaren av portföljerna skulle inte enligt god redovisningssed ha kunnat intäktsföra upplupen ränta under den period då denne innehade fordran.

Ett alternativ hade kunnat vara att anse att räntan som beräknas enligt effektivräntemetoden fick tillgodoräknas i räntenettot. Eftersom den räntan är en på ett visst sätt beräknad ränta och inte en faktisk av gäldenären betald ränta, anser bolaget dock att det är svårt att få in den räntan under räntedefinitionen i 24 kap. 2–3 §§.

Skatteverket anser att fråga 1 ska besvaras nekande och att fråga 2 ska besvaras jakande med undantag för betalningar på kundfordringar.

Anta att en obetald fordran om nominellt 50 med tillhörande förfallna obetalda räntor om 25 och förfallna obetalda avgifter om 10, summa 85, förvärvas av bolaget för ett bedömt marknadsvärde om 10. Hela beloppet ska hos bolaget räknas som en och samma fordran. Alla betalningar upp till totalbeloppet 85 kommer då att utgöra amorteringar på fordran och betalningar utöver bolagets köpeskilling för den totala fordran kommer att utgöra en intäkt hos bolaget (jfr RÅ 1977 ref. 39). Ingen del av betalningar upp till 85 kommer att utgöra ränteinkomster för bolaget.

Det är endast ränta som belöper på tid efter bolagets förvärv av fordringarna som kan räknas som ränteinkomster hos bolaget. Avseende övertagna varukrediter ska dock inga betalningar räknas som ränteinkomster.

Den del av de förvärvade fordringarna som består av obetalda räntor ska räknas som ränteinkomster det år de enligt god redovisningssed belöper sig på. Det innebär att ränta som belöper på tid före bolagets förvärv av fordringarna ska räknas som ränteinkomster hos överlåtaren. Om alla betalningar som är ränta enligt de förvärvade avtalen skulle räknas som ränta hos bolaget, skulle samma ränteinkomst kunna komma att beaktas hos flera parter vid beräkningen av räntenettot. Det är inte i överensstämmelse med hur reglerna är tänkta att verka. Obetalda räntor som är hänförliga till perioder före bolagets förvärv av fordringarna kan därmed inte räknas som ränteinkomst hos bolaget det år de faktiskt betalas, oavsett om betalningarna enligt god redovisningssed ska redovisas som en intäkt det året.

K3

I kapitel 11 i K3 behandlas redovisning av finansiella instrument värderade utifrån anskaffningsvärdet.

Långfristiga fordringar och långfristiga skulder ska vid det första redovisningstillfället värderas till upplupet anskaffningsvärde (punkt 11.16). Detsamma gäller vid efterföljande redovisningstillfällen (se punkt 11.24).

Upplupet anskaffningsvärde för en finansiell tillgång eller en finansiell skuld är det finansiella instrumentets förväntade kassaflöden diskonterade med den effektivränta som beräknades vid anskaffningstillfället (punkt 11.10).

Effektivränta är den räntesats som diskonterar de uppskattade framtida in- och utbetalningarna under det finansiella instrumentets förväntade löptid till instrumentets redovisade värde. Effektivräntan ska beräknas med utgångspunkt i instrumentets redovisade värde vid anskaffningstillfället. Vid beräkningen av effektivräntan ska samtliga avtalsvillkor samt inträffade kreditförluster beaktas. Risken för framtida kreditförluster ska däremot inte beaktas (punkt 11.11).

Effektivräntemetoden är en metod för beräkning enligt vilken ränteintäkten eller räntekostnaden ett räkenskapsår är lika med den finansiella tillgångens eller finansiella skuldens redovisade värde vid räkenskapsårets början multiplicerat med effektivräntan (punkt 11.12).

IL

I 24 kap. 21–29 §§ IL finns bestämmelser om avdragsbegränsning för negativa räntenetton. Enligt 24 § får ett företag bara dra av ett negativt räntenetto med högst 30 procent av avdragsunderlaget (avdragsutrymmet). Vad avdragsunderlaget utgörs av framgår av 25 §. Med negativt räntenetto avses, enligt 23 §, skillnaden mellan ränteutgifter som ska dras av och ränteinkomster som ska tas upp, om ränteutgifterna överstiger ränteinkomsterna. I 2–4 §§ finns bestämmelser om vad som avses med ränteutgifter och ränteinkomster.

Bestämmelserna har föranletts av rådets direktiv (EU) 2016/1164 av den 12 juli 2016 om fastställande av regler mot skatteflyktsmetoder som direkt inverkar på den inre marknadens funktion samt OECD:s rekommendationer mot skattebaserodering och vinstförflyttning (BEPS, Base Erosion and Profit Shifting) avseende ränteavdragsbegränsningar (åtgärd 4).

Enligt 24 kap. 2 § första stycket IL avses med ränteutgifter i det kapitlet

- ränta och andra utgifter för kredit, och 

- utgifter som är jämförbara med ränta.

Med ränteinkomster avses i det kapitlet, enligt 3 § första stycket, inkomster som motsvarar ränteutgifter enligt 2 §.

I förarbetena anges att med ränteutgifter och ränteinkomster avses ränta i ekonomisk mening. God redovisningssed bör styra i frågan avseende till vilket år en ränteinkomst eller ränteutgift ska hänföras. Vidare uttalas att god redovisningssed bör tillämpas som en utgångspunkt vid den skatterättsliga bedömningen av vad som ska anses utgöra en ränteinkomst eller ränteutgift i den mån inte annat framgår nedan avseende vad som ska beaktas vid bedömningen (se prop. 2017/18:245 s. 209 f. och 357 ff.).

Med ränta avses enligt förarbetena det belopp som låntagaren ska betala till långivaren utöver kapitalbeloppet som ersättning för att låna pengar, oavsett den beteckning avtalsparterna har valt att ge ersättningen. Även upplupen ränta, tillskriven ränta på vissa finansiella instrument såsom konvertibla obligationer och nollkupongobligationer, kapitaliserad ränta som ingår i anskaffningsvärdet av en därtill relaterad tillgång och nedskrivning av kapitaliserad ränta omfattas av definitionen (se a. prop. s. 210).

Som utgångspunkt omfattas inte kapitalförluster och motsvarande kapitalvinster av uttrycket ränta. Vidare faller inte kreditförluster samt ned- och uppskrivning av lån in under uttrycket ränteutgift. Tillskriven ränta på krediter på grund av köp av varor eller tjänster i näringsverksamheten, såsom leverantörsskulder och motsvarande kundfordringar, omfattas inte heller av definitionen (se a. prop. s. 210 f. och 357 f.).

Med andra utgifter för kredit avses enligt förarbetena utgifter som uppstår för att anskaffa lånat kapital, t.ex. olika slag av avgifter som långivare tar ut vid långivning, såsom uppläggningsavgifter och liknande, garantiavgifter vid lån, kortavgifter för kreditkort, avbetalningstillägg och fast årlig avgift på kreditbelopp för checkkredit. Det gäller också t.ex. ränteskillnadsersättning och utgifter för borgen såsom ersättning för borgensåtaganden. Däremot är inte avgifter som är mer att betrakta som serviceavgifter att anse som utgifter för kredit (se a. prop. s. 212 och 358).

Med utgifter som är jämförbara med ränta avses olika slag av utgifter som till sin karaktär är sådana att de bör motsvara ränta. Ersättningar på derivatinstrument som går ut på att förändra eller säkra räntan på lånat kapital utan att villkoren för den underliggande krediten påverkas (räntederivat) anses jämförbara med ränta (se a. prop. s. 212).

Avgörande för prövningen av om en inkomst utgör en ränteinkomst är enligt förarbetena om den skulle utgöra en ränteutgift om den som uppbär inkomsten i stället hade haft motsvarande utgift (a. prop. s. 217 och 358 f.).

Praxis

I skatterättslig praxis har man i fråga om avkastningen på en fordran skilt mellan ränta och kapitalvinst. Till kapitalvinst har hänförts sådan avkastning som inte beror på och kan beräknas på grundval av låneavtalet och till ränta annan avkastning. Skillnaden har också uttryckts så att som kapitalvinst har betecknats oförutsedd värdestegring och som ränta förutsedd värdestegring eller ersättning (se t.ex. RÅ 1997 ref. 44 och RÅ 2001 ref. 21 I).

I RÅ 1977 ref. 39 hade skuldebrev förvärvats för en köpeskilling som understeg skuldebrevens nominella belopp. Varje kapitalavbetalning som gäldenären gjorde ansågs utgöra avyttring till gäldenären av en vid köpet av skuldebreven förvärvad fordringsrätt. Kapitalvinst ansågs uppkomma för borgenären när de avyttrade fordringsrätternas sammanlagda belopp överstigit köpeskillingen för skuldebreven.

I RÅ 1988 ref. 2 hade en fordran som inte gav rätt till ränta förvärvats till ett pris under fordringens nominella belopp. Vid inlösen av fordran till det fulla värdet betraktades skillnaden mellan detta belopp och förvärvspriset som ränta hos borgenären.

Frågorna 1 och 2

Bolaget förvärvar portföljer av förfallna fordringar till ett pris som understiger fordringarnas nominella belopp och redovisar fordringarna till upplupet anskaffningsvärde med tillämpning av effektivräntemetoden. Frågorna i ärendet gäller om de räntekostnader som gäldenärerna betalar till bolaget ska anses vara ränteinkomster enligt 24 kap. 3 § som får ingå i bolagets räntenetto.

Med ränteinkomster avses enligt den nämnda bestämmelsen inkomster som motsvarar ränteutgifter enligt 2 §. Med ränteutgifter avses enligt 2 § ränta och andra utgifter för kredit samt utgifter som är jämförbara med ränta.

Vid bolagets förvärv av fordringarna sker ett borgenärsbyte. Enligt vad som framgår av ansökan innebär borgenärsbytet inte att några andra av de ursprungligen avtalade villkoren ändras. Den ränta på fordringarna som avtalades mellan gäldenären och den ursprungliga borgenären är ett belopp som gäldenären ska betala till borgenären utöver kapitalbeloppet som ersättning för att låna pengar (jfr a. prop. s. 210). Det är vidare en förutsebar ersättning som beror på och kan beräknas på grundval av låneavtalet (jfr t.ex. RÅ 1997 ref. 44 och RÅ 2001 ref. 21 I). Den avtalade räntan är dessutom inte en sådan tillskriven ränta på kundfordringar som enligt förarbetena inte omfattas av definitionen av ränta (jfr a. prop. s. 211 och 358).

Mot den bakgrunden är Skatterättsnämndens uppfattning att den avtalade räntan omfattas av definitionen av ränteinkomster i 24 kap. 3 §. God redovisningssed bör sedan styra i frågan avseende till vilket år en ränteinkomst ska hänföras (se a. prop. s. 210).

Vad gäller ränta som belöper på tid före bolagets förvärv av fordringarna följer av god redovisningssed att tidigare borgenär bör redovisa en ränteintäkt det år som räntan belöper sig på. Om räntan skulle få beaktas även av bolaget skulle samma ränteinkomst kunna ingå i räntenettot hos flera parter. Med hänsyn till lagstiftningens systematik och syfte anser Skatterättsnämnden att en ränteinkomst endast bör kunna ingå i räntenettot vid ett tillfälle. Ränta som belöper på tid före bolagets förvärv av fordringarna kan därför inte anses utgöra ränteinkomster hos bolaget och det gäller oavsett om bolaget enligt god redovisningssed ska redovisa räntan som en ränteintäkt det år som den faktiskt betalas.

Det är därmed den del av inkomsterna som motsvarar avtalad ränta som belöper på tid efter bolagets förvärv av fordringarna som ska anses utgöra ränteinkomster hos bolaget.

I avgörandet har deltagit Christina Eng (skiljaktig), Birgitta Pettersson (skiljaktig), Anders Bengtsson (skiljaktig), Fredrik Hammarström, Robert Påhlsson, Olof Sundin och Ulla Werkell.

Ärendet har föredragits av Maria Doeser (avvikande mening).

Skiljaktig mening

Christina Eng, Birgitta Pettersson och Anders Bengtsson är skiljaktiga och anför med instämmande av Maria Doeser följande.

Frågorna 1 och 2

Det går inte direkt av lagtexten att utläsa vad som gäller i förevarande fall. De allmänna uttalanden som finns i förarbetena ger stöd för skilda principer som kan vara svåra att förena. Det talas om att redovisningen ska vara en utgångspunkt, men det är inte tydligt vad som avses med det.

Enligt förarbetena är utgångspunkten att kapitalvinster och kapitalförluster inte omfattas av uttrycket ränta. De flesta avgöranden som gäller gränsdragningen mellan ränta och kapitalvinst avser inte kreditförsämrade fordringar. I RÅ 1977 ref. 39 hade fordringar visserligen förvärvats till ett pris som understeg fordringarnas nominella belopp. Målet gällde dock återbetalning av de ursprungliga fordringsbeloppen, inte räntan på dessa. Vi har svårt att se att avgörandet ger uttryck för en generell princip för hur man ska dra gränsen mellan amortering och ränta på kreditförsämrade fordringar.

Den avgörande frågan i ärendet är om man vid bedömningen ska utgå från att bolaget förvärvat de enskilda och ursprungliga fordringarna som ingår i portföljen eller att det förvärvat en portfölj av fordringar.

Ser man det som att förvärvet avser de enskilda fordringarna innebär förvärvet i princip bara ett borgenärsbyte. Enligt vad som framgår av ansökan är parternas rättigheter och skyldigheter i förhållande till varandra oförändrade och det enda som hänt är att en borgenär ersatts av en annan. Om man i stället anser att det som förvärvas är en portfölj av fordringar blir bilden en annan. Pris och andra villkor utgår från de enskilda fordringarna, men affären får andra ekonomiska förutsättningar genom att köpet avser en stor mängd fordringar.

Vi anser att man vid bedömningen ska utgå från att förvärvet avser en portfölj av fordringar och från vad som enligt ett vedertaget ekonomiskt synsätt utgör ränta. Med den utgångspunkten är vår uppfattning att den metod som tillämpas i redovisningen – effektivräntemetoden – bäst definierar vad som är en ränteinkomst.

Vidare anser vi att den ränta som räknas fram enligt effektivräntemetoden är tillräckligt förutsebar för att kunna godtas som ränta i skattehänseende. Avkastningen på portföljnivå är möjlig att prognostisera och i ett fall som det nu aktuella bygger dessutom hela affärsverksamheten på att prognoserna är tillförlitliga. Även om de belopp som betalas i vissa fall skiljer sig från vad som förväntats anser vi därför att räntan är tillräckligt förutsebar.

Effektivräntemetoden kan leda till att sådana avgifter som i ett enskilt kreditförhållande inte skulle anses utgöra ränta kommer att behandlas som ränteinkomster. Med perspektivet att det som förvärvats – och det avkastningen avser – är en portfölj av fordringar är det emellertid naturligt att behandla avkastningen på portföljen som en helhet.

I förarbetena finns uttalanden om s.k. tillskriven ränta på kundfordringar. Tillskriven ränta är som vi ser det något annat än det som förevarande ärende gäller. Det är en internt beräknad räntekomponent i en fordran som inte löper med ränta. I aktuellt fall har dessutom det som ursprungligen var kundfordringar överlåtits och ändrat karaktär.

Ett alternativ är att se till det enskilda och ursprungliga fordringsförhållandet och låta bedömningen av vad som utgör ränta styras av vad som överenskommits i kreditavtalet. Problemet med den metoden är att den inte återspeglar den ekonomiska innebörden av avkastningen på den investering som avkastningen avser, dvs. förvärvet av portföljen av fordringar. En praktisk aspekt är vidare att komplexiteten torde öka för företagen.

Mot den bakgrunden anser vi att räntan som beräknas enligt effektivräntemetoden utgör ränteinkomster enligt 24 kap. 3 §. Frågorna 1 och 2 ska därför besvaras nekande.

Om det är räntan enligt de ursprungliga kreditavtalen som ska behandlas som ränteinkomster, delar vi emellertid majoritetens uppfattning att det endast är den del av räntan som belöper på tid efter bolagets förvärv av fordringarna som utgör ränteinkomster hos bolaget.