Fråga om ett fartyg är att anse som ett EES-handelsfartyg.
Fartyget B är ett EES-handelsfartyg. A:s inkomst från tjänstgöringen på fartyget utgör sjöinkomst om övriga förutsättningar för det är uppfyllda.
A arbetar på fartyget B. Rederiet där fartyget B ingår har en verksamhet som består av att utföra arbeten som omfattar installation, reparation, upptagning och skydd av sjökabelsystem.
Enligt ansökan är B ett lastfartyg som används för transport av sjökablar och sjökabeltillbehör. Transporterna som fartyget utför omfattas av samma transporträtt och dokumentation som övrig sjöfart.
A vill veta om fartyget B är att bedöma som ett EES-handelsfartyg så att hans inkomst från tjänstgöringen på detta fartyg utgör sjöinkomst.
A anser att B är ett EES-handelsfartyg. Att fartyget i stor utsträckning används för att lägga ner, reparera eller ta upp kabel hindrar inte att det samtidigt transporterar gods eller används för arbetsuppgifter direkt kopplad till sådan transport.
Skatteverket anser inte att B är ett EES-handelsfartyg. Kabelläggningsfartyg utför en mycket speciell tjänst. Av rederiets hemsida framgår att B är specialutrustat för att kunna erbjuda skräddarsydda lösningar för olika typer av uppdrag för arbete med sjökabel. Fartygets huvuduppgift är således kabelläggning. Den omständigheten att kabel måste medföras på fartyget för att uppdragen ska kunna utföras innebär inte att fartyget ska anses transportera gods i den mening som krävs för att fartyget ska bedömas som ett handelsfartyg.
Skattskyldiga som har sjöinkomst under hela beskattningsåret har rätt till sjöinkomstavdrag (64 kap. 2 § inkomstskattelagen [1999:1229], IL).
Med sjöinkomst avses bl.a. lön till den som enligt sjömanslagen (1973:282) anses som sjöman och som är anställd i redarens tjänst på ett EES-handelsfartyg, under förutsättning att fartyget har en bruttodräktighet på minst 100 och till övervägande del används i fjärrfart eller närfart (64 kap. 3 § IL).
Med anställning på ett EES-handelsfartyg avses bl.a. anställning på ett fartyg som är registrerat i ett fartygsregister i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och som används till handelssjöfart eller befordran av passagerare eller till något annat ändamål som har samband med handelssjöfarten (5 §).
Skatterättsnämnden konstaterar inledningsvis att det av förutsättningarna framgår att B:s huvudsakliga uppgift är kabelläggning och att fartyget är specialanpassat för den uppgiften. För att kunna utföra sin huvuduppgift ingår transport av sjökabel. Frågan är om det är tillräckligt att transport av gods ingår som en underordnad del i ett fartygs huvudsakliga verksamhet för att det ska betraktas som ett EES-handelsfartyg.
Av praxis framgår att materiella skäl kan sägas tala för att sjömän som arbetar på kommersiella fartyg bör ges samma skattelättnader oavsett vilken verksamhet som bedrivs på fartyget. En sådan tolkning är dock svår att förena med ordalydelsen av bestämmelsens i 64 kap. 5 § då denna tvärtom med styrka talar för att det endast är fartyg som används till att transportera gods eller passagerare, eller till annat ändamål som har samband med sådan sjöfart, som omfattas (HFD 2017 ref. 69 I).
Mot bakgrund av det uttalandet bör kravet på transportinslag inte ställas särskilt högt. Det bör vara tillräckligt att konstatera att fartyget faktiskt till någon del transporterar gods för att det ska ses som ett EES-handelsfartyg (jfr även HFD 2018 ref. 83). Med ett sådant synsätt är fartyget B ett EES-handelsfartyg. A:s inkomst från tjänstgöringen på detta fartyg utgör därmed sjöinkomst om även övriga förutsättningar för det är uppfyllda.
I avgörandet har deltagit Christina Eng, Birgitta Pettersson, Anders Bengtsson, Fredrik Hammarström, Robert Påhlsson, Olof Sundin och Ulla Werkell.
Ärendet har föredragits av Per-Arvid Gustafsson.
Fråga om vid vilken tidpunkt andelar upphör att vara näringsbetingade när andelarna, på grund av en nyemission, inte längre motsvarar minst tio procent av det sammanlagda röstetalet. Relevant tidpunkt har ansetts vara när aktier som tilldelas aktietecknare vid nyemission förs in i det emitterande bolagets aktiebok.
En person avser, efter flytt utomlands, att vistas i Sverige drygt två månader per år för att umgås med sina minderåriga barn. Han har inte ansetts få väsentlig anknytning till Sverige
Löpande inkomster i en kontraktsrättslig alternativ investeringsfond ska inte beskattas i fonden eller hos fondförvaltaren. Investerarna ska beskattas i inkomstslaget kapital.
Fråga om ränteavdrag ska nekas på grund av att skuldförhållandet mellan bolagen anses ha uppkommit uteslutande eller så gott som uteslutande för att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån. Även fråga om förvärv av delägarrätter från ett annat företag i intressegemenskapen är väsentligen affärsmässigt motiverat.
Avveckling av ett utländskt dödsbo avses ske genom att dödsboet säljer aktier till dödsbodelägarna mot revers. Reverserna skiftas sedan ut från dödsboet till delägarna. Fråga om förfarandet föranleder någon beskattning av dödsbodelägarna. Också fråga om vilken anskaffningsutgift för aktierna dödsbodelägarna får använda sig av.
Ett indirekt innehav av aktier i ett svenskt bolag vars enda verksamhet sedan flera år består i att vara part i en rättsprocess har inte ansetts ge väsentlig anknytning till Sverige. Inte heller det faktum att den tidigare permanentbostaden getts i gåva till ett av barnen har förändrat bedömningen då personen saknar tillgång till bostaden.
Ett växthus har inte i sin helhet ansetts utgöra ett byggnadsinventarium.
För ett bolag som förvärvar portföljer av lånefordringar har den del av inkomsterna som motsvarar avtalad ränta som belöper på tid efter förvärvet av fordringarna ansetts utgöra ränteinkomster enligt 24 kap. 3 § inkomstskattelagen.
För ett bolag som förvärvar portföljer av fordringar har de inkomster som genereras vid tillämpning av effektivräntemetoden – och som enligt god redovisningssed utgör ränta – inte ansetts utgöra ränteinkomster enligt 24 kap. 3 § inkomstskattelagen. Den del av inkomsterna som motsvarar avtalad ränta som belöper på tid efter förvärvet av fordringarna har ansetts utgöra ränteinkomster.
En person har tagit upp lån för att kunna förvärva aktier i ett bolag. Lånen har strukturerats på så sätt att ersättningen till långivarna är beroende av värdeutvecklingen på aktierna i bolaget. Ersättningen (utöver lånets nominella belopp) har inte ansetts utgöra en ränteutgift i inkomstslaget kapital.
