Skatterättsnämnden konstaterar inledningsvis att det av förutsättningarna framgår att B:s huvudsakliga uppgift är kabelläggning och att fartyget är specialanpassat för den uppgiften. För att kunna utföra sin huvuduppgift ingår transport av sjökabel. Frågan är om det är tillräckligt att transport av gods ingår som en underordnad del i ett fartygs huvudsakliga verksamhet för att det ska betraktas som ett EES-handelsfartyg.
Av praxis framgår att materiella skäl kan sägas tala för att sjömän som arbetar på kommersiella fartyg bör ges samma skattelättnader oavsett vilken verksamhet som bedrivs på fartyget. En sådan tolkning är dock svår att förena med ordalydelsen av bestämmelsens i 64 kap. 5 § då denna tvärtom med styrka talar för att det endast är fartyg som används till att transportera gods eller passagerare, eller till annat ändamål som har samband med sådan sjöfart, som omfattas (HFD 2017 ref. 69 I).
Mot bakgrund av det uttalandet bör kravet på transportinslag inte ställas särskilt högt. Det bör vara tillräckligt att konstatera att fartyget faktiskt till någon del transporterar gods för att det ska ses som ett EES-handelsfartyg (jfr även HFD 2018 ref. 83). Med ett sådant synsätt är fartyget B ett EES-handelsfartyg. A:s inkomst från tjänstgöringen på detta fartyg utgör därmed sjöinkomst om även övriga förutsättningar för det är uppfyllda.
I avgörandet har deltagit Christina Eng, Birgitta Pettersson, Anders Bengtsson, Fredrik Hammarström, Robert Påhlsson, Olof Sundin och Ulla Werkell.
Ärendet har föredragits av Per-Arvid Gustafsson.