Fråga om tillämpning av den s.k. ventilen avseende rätt till avdrag för ränteutgift hänförligt till koncerninternt lån. Fråga om prövning mot den s.k. tioprocentregeln avvisad.
Frågorna 4–6
X AB (X) får inte dra av ränteutgifterna.
Fråga 7
En tillämpning av reglerna om avdragsbegränsning i enlighet med svaret på frågorna 4–6 strider inte mot skatteavtalet mellan Sverige och Belgien enligt lagen (1991:606) om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Belgien.
Fråga 8
En tillämpning av reglerna om avdragsbegränsning i enlighet med svaret på frågorna 4–6 strider inte mot EU-rätten.
Frågorna 1–3
Ansökan avvisas i denna del.
X, som är yttersta moderbolag och internbank med ansvar för extern upplåning i X-koncernen, behöver likvida medel bl.a. för att kunna lämna utdelning till sina aktieägare eller finansiera externa köp av företag och kapitalökningar i dotterbolag.
Y är ett belgiskt dotterbolag. Bolaget (…) leder affärsområdet U. Lönsamheten är god och Y lånar därför ut medel till andra koncernbolag. Den delen av verksamheten har blivit så omfattande att den kan komma att skiljas av från den övriga och läggas i ett belgiskt dotterbolag till Y. Bolaget som ännu inte bildats benämns i ansökan Z. Utlåningsverksamheten i Z kommer i sådant fall att i sin helhet finansieras av Y.
X betalar räntor på tre lån från Y alternativt Z. Lån 1 är på ca (…) euro, lån 2 på (…) euro och lån 3 på ca (…) euro.
Lån 1 har finansierat huvuddelen av utdelning som X lämnat till sina aktieägare. Löptiden är fem år och räntesatsen (…) procent.
Lån 2 omfattas av ansökan endast till viss del. Det är den del som har finansierat ett kapitaltillskott från X till ett [utländskt] dotterbolag, Å, när Å gjorde ett externt inkråmsförvärv. Å har inte gett ut några nya aktier i samband med tillskottet. Löptiden är ett år och räntesatsen (…) procent.
Lån 3 har finansierat hälften av X uppköp av [en utländsk koncern, Ä]. Förvärvet ingår i affärsområdet U och Y ska därför äga huvuddelen av Ä. För att anpassa koncernstrukturen till detta kommer vissa omstruktureringar att göras efter förvärvet. Löptiden är ett år och räntesatsen (…) procent.
Ansökan gäller om avdrag för ränteutgifterna på lånen träffas av bestämmelserna i 24 kap. 10 a–f §§ inkomstskattelagen (1999:1229) om begränsningar i avdragsrätten för ränta på vissa skulder.
X lämnar som förutsättning att Y och Z har rätt till de inkomster som motsvarar ränteutgifterna i den mening som avses i bestämmelserna.
Ränteutgifter är avdragsgilla enligt den allmänna regeln för inkomstslaget näringsverksamhet i 16 kap. 1 § inkomstskattelagen (1999:1229). För företag i en intressegemenskap begränsades emellertid rätten till avdrag på interna lån till den del skulden avsåg ett förvärv av en delägarrätt från ett annat företag i intressegemenskapen genom särskilda regler som infördes 2008 i 24 kap. Beträffande ränteutgifter som belöper sig på tiden efter den 31 december 2012 gäller delvis ändrade regler. Ändringarna innebär att regelverket har skärpts bl.a. genom att tillämpningsområdet utvidgats i olika avseenden.
I kapitlets 10 b § föreskrivs att ett företag inte får dra av ränteutgifter avseende en skuld till ett annat företag som ingår i samma intressegemenskap. Kompletterande regler finns i 10 d och 10 e §§.
Enligt 10 d § första stycket ska sådana ränteutgifter ändå dras av om inkomsten som motsvarar ränteutgiften skulle ha beskattats med minst 10 procent enligt lagstiftningen i den stat där det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till inkomsten hör hemma om företaget bara skulle ha haft den inkomsten (tioprocentsregeln).
De två följande styckena är nya. För företag som mottar räntebetalning och som är skattskyldiga till avkastningsskatt enligt 2 § 1–3 lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel, och för utländska företag som beskattas på ett likartat sätt, finns i andra stycket en kompletterande regel motsvarande den i första stycket.
Bestämmelsen i tredje stycket begränsar rätten till avdrag enligt de två föregående styckena. Enligt denna får ränteutgiften inte dras av om det huvudsakliga skälet till att skuldförhållandet har uppkommit är att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån (undantaget från tioprocentsregeln).
I 10 e § finns den s.k. ventilen. Av första stycket första meningen framgår att även om förutsättningarna i 10 d § första eller andra stycket inte är uppfyllda ska ränteutgifter avseende sådana skulder som avses i 10 b § dras av om det skuldförhållande som ligger till grund för ränteutgiften är huvudsakligen affärsmässigt motiverat. Som sägs i styckets andra mening gäller detta dock bara om det företag inom intressegemenskapen som faktiskt har rätt till inkomsten som motsvarar ränteutgiften hör hemma i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i en stat med vilken Sverige har ingått skatteavtal som inte är begränsat till att omfatta vissa inkomster, om företaget omfattas av avtalets regler om begränsning av beskattningsrätten och har hemvist i denna stat enligt avtalet.
Om skulden avser ett förvärv av en delägarrätt från ett företag som ingår i intressegemenskapen eller i ett företag som efter förvärvet ingår i intressegemenskapen ska, enligt 10 e § andra stycket första meningen, första stycket bara tillämpas om även förvärvet är huvudsakligen affärsmässigt motiverat (andra meningen aktualiseras inte i detta fall).
Tredje stycket, som inte hade någon motsvarighet tidigare, är en hjälpregel till första stycket. Där sägs att vid bedömningen av om skuldförhållandet är affärsmässigt motiverat ska det särskilt beaktas om finansiering i stället hade kunnat ske genom ett tillskott från det företag som innehar den aktuella fordran på företaget eller från ett företag som, direkt eller indirekt, genom ägarandel eller på annat sätt har ett väsentligt inflytande i det låntagande företaget (tillskottsregeln).
Bolagsskattesatsen i Belgien är 33,99 procent. Enligt belgisk lagstiftning har Y och Z dock möjlighet att få avdrag för beräknad ränta på riskkapital (NID-avdrag). Underlaget för att beräkna avdraget utgörs av bolagens egna kapital justerat på visst sätt. NID-räntesatsen bestäms årligen och är kopplad till den belgiska statslåneräntan. För räkenskapsåret 2013 uppgår räntesatsen för NID-avdrag till 2,742 procent och för tidigare år var räntesatsen högre.
Avdrag medges först efter yrkande. Möjligheten att utnyttja avdraget innebär för bolag som Y och Z att den faktiska beskattningsnivån kan komma att ligga långt under den belgiska bolagsskattesatsen. Ett bolag kan emellertid välja att avstå från en viss del av avdraget och därmed påverka den faktiska beskattningsnivåns storlek.
X frågar om avdrag kan medges för den ränta som betalas på lånen 1–3 till Y (frågorna 1–3) alternativt Z (frågorna 4–6). Vid nekande svar vill bolaget veta om de svenska reglerna strider mot skatteavtalet mellan Sverige och Belgien (fråga 7) eller mot EU-rätten (fråga 8).
X
Frågorna 1–3
Enligt X ska avdrag medges genom en tillämpning av tioprocentsregeln. Eftersom Y kan yrka NID-avdrag ska det avdraget beaktas när det hypotetiska testet görs för att bestämma beskattningsnivån. NID-avdraget som yrkas ska då proportioneras i förhållande till hur stor del de aktuella ränteinkomsterna utgör av Y:s samtliga bruttoinkomster.
För beskattningsåren 2012 och 2013 skulle det innebära en beskattningsnivå för ränteinkomsterna på drygt 31 procent. Eftersom den svenska bolagsskattesatsen uppgår till 22 procent uppkommer ingen väsentlig skatteförmån. Rätt till avdrag föreligger då utan att någon särskild prövning behöver göras mot undantaget från tioprocentsregeln.
Frågorna 4–6
Även Z:s möjlighet att yrka NID-avdrag ska beaktas.
Z kommer dock att i sin helhet finansieras genom tillskott, eget kapital, och det kommer inte att finnas några andra inkomster i bolaget än dem som härrör från den koncerninterna utlåningen. Någon proportionering av NID-avdraget mellan ränteinkomster och inkomster av annat slag ska därför inte göras i Z:s fall.
Eftersom Z förutsätts yrka maximalt NID-avdrag kommer den faktiska beskattningen av ränteinkomsterna att understiga tio procent. Därför ska Z:s rätt till avdrag för ränteutgifterna prövas mot ventilen.
Synpunkter gemensamma för frågorna 1–6
Vid prövningen av skuldförhållandena både enligt undantaget från tioprocentsregeln, om en sådan bedömning ändå ska göras, och enligt ventilen bör följande beaktas enligt X.
Koncernen bedriver reell ekonomisk verksamhet i Belgien. De utlånade medlen har arbetats upp av Y. Även om Z är långivare är det fråga om utlåning av medel som upparbetats i Belgien av Z:s moderbolag.
Att låta Y alternativt Z stå för den koncerninterna utlåningen är en effektiv likviditetshantering som medför att det endast är koncernens nettobehov som behöver tillgodoses genom extern upplåning vilket minskar både koncernens balansomslutning och finansieringskostnader.
Den låga beskattningsnivån i Z är ett resultat av att Y har skjutit till kapital till det bolaget, vilket samtidigt minskar Y:s utrymme för NID-avdrag. Det leder till en högre beskattningsnivå i Y. Den låga beskattningsnivån i Z bör därför inte ges någon egentlig betydelse vid prövningen av X rätt till ränteavdrag.
Det innebär visserligen en väsentlig skatteförmån att låta Z vara långivare men förmånen är inte anledningen till förfarandet utan enbart en konsekvens av de belgiska reglerna om NID-avdrag.
Möjligheten att lämna tillskott i stället för lån saknar betydelse eftersom X är koncernens moderföretag. Inte heller bör möjligheten att lämna utdelning påverka bedömningen eftersom de utlånade medlen är egenupparbetade (jfr prop. 2012/13:1 s. 254 och 262).
X policy är att ta utdelning från dotterföretagen varje år. Dessa utdelningar lämnas dock i regel först sedan X lämnat utdelning till sina aktieägare vilket gör att bolaget temporärt måste låna upp medel. Det kan inte vara meningen att samtliga dotterbolag måste tömmas på utdelningsbara medel för att ränteavdrag ska kunna medges.
Fråga 7
Av förarbetena framgår att avdrag för ränta på interna lån mellan konventionellt beskattade aktiebolag mellan vilka det föreligger koncernbidragsrätt inte kommer att träffas av undantaget från tioprocentsregeln (prop. 2012/13:1 s. 254). X hade följaktligen kunnat räkna med avdrag för de aktuella räntorna om de långivande dotterbolagen hade hört hemma i Sverige. En tillämpning av ränteavdragsbegränsningsreglerna strider därför mot diskrimineringsförbudet i artikel 24.4 i skatteavtalet mellan Sverige och Belgien.
Fråga 8
Begränsningsreglerna blir i allt väsentligt tillämpliga på räntor avseende skulder till utländska företag, dvs. de leder i praktiken till negativ särbehandling av interna lån från utländska företag jämfört med interna lån från svenska företag. En tillämpning av reglerna utgör därmed en klar inskränkning av etableringsfriheten.
Utifrån EU-domstolens praxis kan reglerna inte rättfärdigas med hänvisning till syftet att hindra skatteundandragande. De träffar nämligen inte enbart rent konstlade upplägg utan även affärsmässigt motiverade transaktioner så länge skälen bakom skuldförhållandet inte anses godtagbara. Därtill kommer att tillämpningen av reglerna inte är förutsebar (jfr målet C-318/10, SIAT).
Skatteverket
Frågorna 1–6
När det hypotetiska testet görs för att bestämma beskattningsnivån enligt tioprocentsregeln ska det utlånade kapitalet enligt Skatteverkets uppfattning anses utgöra eget kapital vilket leder till att hela NID-avdraget blir hänförligt till de inkomster som svarar mot de aktuella ränteutgifterna. Därmed kommer beskattningsnivån att understiga tio procent även för Y. Tioprocentsregeln är följaktligen inte tillämplig på lånen 1–3 och samtliga frågor ska alltså prövas mot ventilen.
För alla de aktuella skuldförhållandena torde gälla att likviditetsöverskottet i Y helt eller delvis kan delas ut till X i stället för att lånas ut till det bolaget.
Lån 1 som finansierar X utdelning till sina aktieägare tas i syfte att minska det egna kapitalet i X. Redan det tyder på att skuldförhållandet inte kan anses vara i huvudsak affärsmässigt motiverat.
När det gäller lån 2 som finansierar X kapitaltillskott till Å är det svårt att förstå varför kapitalkostnaden ska belasta ett svenskt bolag i stället för Å vilket skulle bli fallet om Å lånade upp medlen direkt hos Y eller Z. Även om det av någon anledning är nödvändigt att förse Å med kapital genom tillskott, hade det kapitalet kunnat tillföras X genom utdelning.
Beträffande lån 3 som bidrar till finansieringen av X uppköp av Ä-koncernen är det svårt att se annat än skattemässiga skäl till att X ska låna medel av Y eller Z för att göra ett externt förvärv för Y:s räkning.
Fråga 7
Av HFD 2011 ref. 90 IV framgår att en tillämpning av de ursprungliga ränteavdragsbegränsningsreglerna inte kom i konflikt med artikel 24.4 i skatteavtalet mellan Sverige och Belgien. Även om reglerna numera har ändrats skiljer de fortfarande inte mellan en inhemsk och en utländsk mottagare av räntan.
Till det av X nämnda förarbetsuttalandet angående avdragsrätten för ränta som betalas mellan konventionellt beskattade aktiebolag med koncernbidragsrätt i förhållande till varandra kan sägas att även utländska bolag med verksamhet i Sverige kan ha rätt att dra av koncernbidrag.
Fråga 8
Skatteverket ansluter sig till den bedömning som gjorts i förarbetena (prop. 2012/13:1 s. 270) (…)att reglerna inte strider mot EUF-fördraget.
Frågorna gäller om X har rätt till avdrag för den ränta som betalas på lånen 1–3 när Y är långivare. Som förutsättningar har lämnats att inkomsterna som motsvarar ränteutgifterna kommer att beskattas med drygt 31 procent hos Y.
Den procentsatsen har X kommit fram till genom att fördela det NID-avdrag som Y yrkar enligt belgisk lagstiftning mellan de aktuella ränteinkomsterna och bolagets övriga bruttoinkomster utifrån hur stor del av de sammanlagda bruttoinkomsterna som ränteinkomsterna utgör.
X anser till skillnad från Skatteverket att det är så NID-avdraget ska beaktas när det hypotetiska testet görs för att bestämma beskattningsnivån enligt tioprocentsregeln.
När motsvarande fråga om och hur Y:s NID-avdrag ska beaktas prövades angående ett annat bolag i X-koncernen fann Skatterättsnämnden att hänsyn skulle tas till den del av det NID-avdrag som Y yrkade och som kunde anses belöpa på den inkomst som motsvarade ränteutgiften för det aktuella koncernbolagets lån från Y.
Högsta förvaltningsdomstolen gjorde samma bedömning som Skatterättsnämnden och fastställde förhandsbeskedet i den delen (HFD 2011 ref. 90 V).
Samma bolag ansökte därefter om förhandsbesked avseende rätt till avdrag för räntor på nya lån från Y. Syftet med den ansökan var att få klarlagt hur Högsta förvaltningsdomstolens dom skulle tolkas när det gällde att bedöma hur stor del av Y:s NID-avdrag som skulle anses belöpa på ränteinkomsterna. Bakgrunden till ansökan var ett dialogförfarande mellan koncernbolaget och Skatteverket där parterna hade redovisat olika uppfattningar om hur NID-avdraget skulle beaktas.
Ansökan avvisades av Skatterättsnämnden i ett beslut den 26 april 2013, dnr 102-12/D med motiveringen att Högsta förvaltningsdomstolen hade tagit ställning till frågan och att några omständigheter som kunde motivera en ny prövning inte förelåg.
Eftersom förutsättningarna att meddela ett förhandsbesked i det aktuella ärendet inte skiljer sig i något väsentligt avseende jämfört med vad som var fallet i de två föregående avgörandena bör inte heller nu något förhandsbesked lämnas.
Utgångspunkter vid tillämpning av ventilen
Högsta förvaltningsdomstolen bekräftade i rättsfallen HFD 2011 ref. 90 I–V den uppfattning som framfördes i förarbetena till den ursprungliga lagstiftningen att ventilen ska tillämpas restriktivt och att bedömningen av om skulden är affärsmässigt motiverad ska göras utan att beakta skattemässiga hänsyn (prop. 2008/09:65 s. 67–68 och 87). Domstolen lade även fast vissa ytterligare kriterier till ledning vid bedömningen av om affärsmässiga skäl kan anses föreligga.
Enligt Högsta förvaltningsdomstolen bör man skilja mellan organisatoriska och affärsmässiga skäl. Omorganisationer inom en företagsgrupp är oftast en intern angelägenhet som inte innefattar affärer med någon oberoende part. Vid sådana omstruktureringar kan finansieringen enligt domstolen i de allra flesta fall i stället ske genom tillskott.
Det har emellertid inte hindrat att ett internt förvärv som föregåtts av ett externt förvärv ansetts uppfylla kravet på att vara affärsmässigt motiverat när det efterföljande interna förvärvet tidsmässigt och i övrigt framstår som endast ett led i att foga in det förvärvade bolaget i intressegemenskapen (HFD 2011 ref. 90 I). Högsta förvaltningsdomstolen har uttalat att utrymmet för att tillämpa ventilen i övriga fall är mycket begränsat (HFD 2011 ref. 90 II–V).
Genom 2012 års lagstiftning utvidgas tillämpningsområdet till att avse ränteutgifter på alla skulder till företag i intressegemenskapen samtidigt som möjligheterna att få avdrag enligt såväl tioprocentsregeln som ventilen begränsas.
Enligt 10 e § första stycket andra meningen kan ventilen tillämpas endast om mottagaren av räntan hör hemma i ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i en stat med vilken Sverige har ingått ett skatteavtal.
Av 10 e § första stycket första meningen framgår att en prövning ska göras om det ”skuldförhållande” (tidigare ”skulden”) som ligger till grund för ränteutgiften är huvudsakligen affärsmässigt motiverat. Det innebär enligt förarbetena att det ska göras en samlad bedömning av alla relevanta omständigheter som har samband med skuldförhållandet och att bedömningen ska göras från både gäldenärens och borgenärens perspektiv (prop. 2012/13:1 s. 256).
Bland omständigheter som bör beaktas är om skuldförhållandet har upprättats genom att det utlånade kapitalet har slussats från ett företag till ett annat inom intressegemenskapen för att detta ska kunna agera som långivare trots att det saknar medel att låna ut (jfr a. prop. s. 254).
Normalt sett anses kortfristiga skulder, dvs. där löptiden uppgår till högst ett par månader, anses vara huvudsakligen affärsmässigt motiverade. Detsamma gäller för lån till löpande verksamhet givet att det inte rör sig om att systematiskt bygga upp en stor skuld (a. prop. s. 257).
För en koncerns internbanksverksamhet kan det dock finnas affärsmässiga skäl för att viss långsiktig upp- och utlåning t.ex. sker via moderbolaget. En effektiv likviditetshantering inom en koncern kan utgöra ett skäl för att ett skuldförhållande ska anses affärsmässigt (a. prop. s. 258).
Enligt tillskottsregeln i tredje stycket ska finansieringsfrågan särskilt beaktas vid bedömningen av om skuldförhållandet är affärsmässigt motiverat.
Om det långivande företaget hade kunnat lämna ett tillskott i stället för ett lån rör det sig enligt förarbetena i allmänhet inte om ett affärsmässigt motiverat lån (a. prop. s. 261 och 263).
Avsikten är att en prövning av om tillskott kunnat lämnas ska göras i varje enskilt fall. Exempel på omständigheter som kan påverka möjligheten att lämna tillskott är om det finns faktiska juridiska hinder för att lämna tillskott enligt lagstiftningen i det land där företaget hör hemma. En bedömning kan även påverkas av graden av inflytande i det låntagande företaget, t.ex. genom ägarandel. Det bör beaktas i vilken utsträckning affärsmässiga överväganden skulle påverkas negativt av en alternativ finansiering genom tillskott.
Om långivaren har fått ett tillskott för att kunna lämna ett lån eller denne tillskjuter sin fordran till ett annat företag i intressegemenskapen rör det sig som regel inte om ett affärsmässigt motiverat lån. I sådana situationer skulle enligt förarbetena det företag som lämnat tillskottet till långivaren lika gärna kunnat lämna detta till låntagaren.
Att möjligheten att lämna tillskott särskilt ska beaktas innebär inte att det är den enda omständigheten som ska beaktas vid bedömningen av om skuldförhållandet är affärsmässigt motiverat. Även andra omständigheter ska beaktas, som möjligheten att i stället lämna utdelning (a. prop. s. 262).
Skatterättsnämndens bedömning
Tioprocentsregeln
Enligt lämnade förutsättningar för dessa frågor skulle inkomsten som motsvarar ränteutgiften beskattas med mindre än 10 procent om Z bara skulle ha den inkomsten på grund av NID-avdraget som enligt praxis ska beaktas vid prövningen. Det innebär att X inte har rätt till avdrag för ränteutgifterna om inte ventilen är tillämplig.
Ventilen
Ventilen infördes för att avdrag för ränteutgifter skulle kunna medges om skulden som låg till grund för ränteutgiften huvudsakligen var affärsmässigt motiverad. Tillämpningen i praxis har i enlighet med lagstiftningens syfte varit restriktiv.
De genomförda ändringarna av regelverket ger uttryck för att utrymmet för att tillämpa ventilen begränsats ytterligare genom bl.a. ändringen av ordet skulden till skuldförhållandet och införandet av tillskottsregeln. Dessa grunder för att bedöma om skuldförhållandet är affärsmässigt motiverat gäller oavsett om finansieringen avser förvärv av delägarrätter eller annat.
Beträffande alla tre skuldförhållandena talar det till X fördel att likviditetshanteringen sker genom bolaget i dess egenskap av internbank med ansvar för att bl.a. finansiera externa uppköp och vid behov skjuta till kapital i dotterbolag samt att räntenivåerna inte har satts i fråga som ovanligt höga i och för sig.
Skuldförhållandet enligt lån 1 motiveras av X strävan att regelbundet lämna utdelning till sina aktieägare. Lånebehovet uppges vara temporärt och bero på att X i regel tar utdelning från sina dotterbolag först sedan X för egen del lämnat utdelning.
Med hänsyn till X ställning som koncernmoderbolag och den grad av inflytande i dotterbolagen som den ställningen ger är det uppgivna likviditetsbehovet enligt nämndens mening inte en omständighet som har någon särskild tyngd vid bedömningen av om skuldförhållandet kan anses huvudsakligen affärsmässigt motiverat. Till det kommer att lånet har en löptid på fem år vilket talar mot att det ska täcka ett kortfristigt behov av likviditet.
När det gäller räntorna på lånen 2 och 3 kan för avdragsrätt anföras att det är fråga om hantering av överlikviditet inom en koncern som finansierar pågående näringsverksamhet, här externa inkråms- och andelsförvärv.
Mot detta kan sägas att det inte har förts fram några övertygande argument till stöd för det affärsmässiga i att det är X och inte Å respektive Y som bär kostnaderna för att finansiera det externa inkråmsförvärvet samt förvärvet av Ä-koncernen. Vidare är inget av lånen kortfristigt.
För samtliga skuldförhållanden gäller att motsvarande belopp hade kunnat överföras direkt från Y till X som utdelning. Att låta kapitalet passera Z, när det bolaget ska vara långivare, för att därefter lånas ut till X framstår vidare som en sådan omotiverad slussning som nämns i förarbetena.
Vid en samlad bedömning av de omständigheter som nu tagits upp finner nämnden att skuldförhållandena inte kan anses vara huvudsakligen affärsmässigt motiverade. Ränteutgifterna får därför inte dras av.
X har frågat om en tillämpning av ränteavdragsbegränsningsreglerna strider mot diskrimineringsförbudet i skatteavtalet med Belgien. Detta förbud finns i artikel 24 i avtalet. Punkten 4 tar sikte på betalningar från inhemska till utländska mottagare. Av bestämmelsen följer att ränta som betalas från ett svenskt till ett belgiskt företag ska vara avdragsgill på samma villkor som om räntan betalades till ett annat svenskt företag.
I HFD 2011 ref. 90 IV, som gällde tillämpningen av ventilen, prövade Högsta förvaltningsdomstolen de ursprungliga begränsningsreglerna mot artikel 24.4. Domstolen konstaterade att villkoren för avdragsrätt enligt de svenska bestämmelserna var desamma oavsett om räntan betalades till en inhemsk eller till en utländsk mottagare. En tillämpning av bestämmelserna kom därför inte i konflikt med artikeln.
Inte heller de nu gällande, skärpta, begränsningsreglerna gör någon sådan skillnad mellan mottagare av räntan.
X har emellertid åberopat att enligt ett förarbetsuttalande anses räntebetalningar mellan företag som har koncernbidragsrätt i förhållande till varandra inte ge upphov till någon väsentlig skatteförmån (prop. 2012/13:1 s. 254 och 334).
Uttalandet tar emellertid sikte på tillämpningen av undantaget från tioprocentsregeln medan räntebetalningarna till Z prövas mot ventilen.
Den nya lydelsen av ventilen har enligt Skatterättsnämndens uppfattning inte ändrat förutsättningarna för en prövning av bestämmelsen mot artikel 24.4 i skatteavtalet med Belgien jämfört med vad som gällde tidigare.
Av det anförda följer att Högsta förvaltningsdomstolens praxis har giltighet vid den prövningen. Fråga 7 ska därför besvaras nekande.
Artikel 49 i EUF-fördraget förbjuder alla inskränkningar för medborgare i en medlemsstat att fritt etablera sig på en annan medlemsstats territorium. Enligt artikel 54 ska bolag som bildats i överensstämmelse med en medlemsstats lagstiftning och som har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet inom unionen likställas med fysiska personer som är medborgare i medlemsstaterna.
En tillämpning av de nya reglerna om begränsningar i avdragsrätten för vissa räntor innebär att X inte får dra av ränteutgifter på lån som betalas till det belgiska koncernbolaget Z. Frågan är om detta utgör ett hinder för X att etablera sig i Belgien.
Vid en prövning av de ursprungliga begränsningsreglerna mot etableringsfriheten fann Högsta förvaltningsdomstolen att de svenska reglerna inte innebar någon inskränkning i den friheten (HFD 2011 ref. 90 II–V).
Domstolen pekade bl.a. på att den svenska tioprocentsregeln inte kräver att beskattningen av ränteinkomsterna ska ske i Sverige. Även ränteutgifter där motsvarande inkomster beskattas i den utländska mottagarens hemland kan medföra rätt till avdrag. Högsta förvaltningsdomstolen hänvisade också till praxis från EU-domstolen till stöd för sin uppfattning.
Tillämpningsområdet för tioprocentsregeln har vidgats jämfört med de ursprungliga begränsningsreglerna men regeln i sig är oförändrad (jfr prop. 2012/13:1 s. 270). Nyare praxis från EU-domstolen (se t.ex. målen C‑318/10, SIAT och C‑282/12, Itelcar) ger inte ytterligare ledning i frågan om regler som de aktuella utgör ett hinder mot etableringsfriheten.
Av det anförda följer enligt Skatterättsnämndens uppfattning att Högsta förvaltningsdomstolens praxis har giltighet vid en prövning av den aktuella regleringen. Fråga 8 ska därför besvaras nekande.
I avgörandet har deltagit Peder André, ordf., Marianne Svanberg, Anders Bengtsson, Leif Gäverth, Robert Påhlsson, Ulrika Lundström och Ulla Werkell.
Ärendet har föredragits av Lis Alfreds.
I den slutliga handläggningen har även Margareta Palmstierna deltagit.
En utländsk medborgare som varit bosatt i Sverige en kortare tid har vid en samlad bedömning inte ansetts ha väsentlig anknytning hit efter utflyttning. Detta trots att personen fortsatt har ett väsentligt inflytande i näringsverksamhet i Sverige.
Frågor om beskattning av inkomster som härrör från den typ av särskild vinstandel (s.k. carried interest) som förekommer inom strukturer med riskkapitalfonder.
Innebär en förlängning av löptiden på en fordran avyttring? Också fråga om en fordran kan underprisöverlåtas till gäldenären.
En svensk medborgare, bosatt utomlands sedan 2009, har inte ansetts få väsentlig anknytning till Sverige för att hans minderåriga barn och deras mamma flyttar hit. Även fråga om beskattning av fri bostad.
Fråga om beskattningskonsekvenserna av transaktioner i samband med en gränsöverskridande ombildning av ett utländskt bolag till ett svenskt. Också fråga om skatteflyktslagen är tillämplig.
Fråga om installation av batteri uppfyller kraven för skattereduktion för grön teknik även om batteriet också ska användas för s.k. stödtjänster.
Fråga om installation av batteri uppfyller kraven för skattereduktion för grön teknik även om batteriet också ska användas för s.k. stödtjänster.
Fråga om det finns särskilda skäl mot att tillämpa utomståenderegeln.
Fråga om fordran som överlåts utan vederlag ska medföra någon beskattning.
Vid bedömningen av vad som utgör investeringstillgångar på ett investeringssparkonto ska andelar som finns på en depå inom ramen för en kapitalförsäkring beaktas.
