Frågorna 1–3 (tioprocentsregeln)
Frågorna gäller om X har rätt till avdrag för den ränta som betalas på lånen 1–3 när Y är långivare. Som förutsättningar har lämnats att inkomsterna som motsvarar ränteutgifterna kommer att beskattas med drygt 31 procent hos Y.
Den procentsatsen har X kommit fram till genom att fördela det NID-avdrag som Y yrkar enligt belgisk lagstiftning mellan de aktuella ränteinkomsterna och bolagets övriga bruttoinkomster utifrån hur stor del av de sammanlagda bruttoinkomsterna som ränteinkomsterna utgör.
X anser till skillnad från Skatteverket att det är så NID-avdraget ska beaktas när det hypotetiska testet görs för att bestämma beskattningsnivån enligt tioprocentsregeln.
När motsvarande fråga om och hur Y:s NID-avdrag ska beaktas prövades angående ett annat bolag i X-koncernen fann Skatterättsnämnden att hänsyn skulle tas till den del av det NID-avdrag som Y yrkade och som kunde anses belöpa på den inkomst som motsvarade ränteutgiften för det aktuella koncernbolagets lån från Y.
Högsta förvaltningsdomstolen gjorde samma bedömning som Skatterättsnämnden och fastställde förhandsbeskedet i den delen (HFD 2011 ref. 90 V).
Samma bolag ansökte därefter om förhandsbesked avseende rätt till avdrag för räntor på nya lån från Y. Syftet med den ansökan var att få klarlagt hur Högsta förvaltningsdomstolens dom skulle tolkas när det gällde att bedöma hur stor del av Y:s NID-avdrag som skulle anses belöpa på ränteinkomsterna. Bakgrunden till ansökan var ett dialogförfarande mellan koncernbolaget och Skatteverket där parterna hade redovisat olika uppfattningar om hur NID-avdraget skulle beaktas.
Ansökan avvisades av Skatterättsnämnden i ett beslut den 26 april 2013, dnr 102-12/D med motiveringen att Högsta förvaltningsdomstolen hade tagit ställning till frågan och att några omständigheter som kunde motivera en ny prövning inte förelåg.
Eftersom förutsättningarna att meddela ett förhandsbesked i det aktuella ärendet inte skiljer sig i något väsentligt avseende jämfört med vad som var fallet i de två föregående avgörandena bör inte heller nu något förhandsbesked lämnas.
Frågorna 4–6 (tioprocentsregeln och ventilen)
Utgångspunkter vid tillämpning av ventilen
Högsta förvaltningsdomstolen bekräftade i rättsfallen HFD 2011 ref. 90 I–V den uppfattning som framfördes i förarbetena till den ursprungliga lagstiftningen att ventilen ska tillämpas restriktivt och att bedömningen av om skulden är affärsmässigt motiverad ska göras utan att beakta skattemässiga hänsyn (prop. 2008/09:65 s. 67–68 och 87). Domstolen lade även fast vissa ytterligare kriterier till ledning vid bedömningen av om affärsmässiga skäl kan anses föreligga.
Enligt Högsta förvaltningsdomstolen bör man skilja mellan organisatoriska och affärsmässiga skäl. Omorganisationer inom en företagsgrupp är oftast en intern angelägenhet som inte innefattar affärer med någon oberoende part. Vid sådana omstruktureringar kan finansieringen enligt domstolen i de allra flesta fall i stället ske genom tillskott.
Det har emellertid inte hindrat att ett internt förvärv som föregåtts av ett externt förvärv ansetts uppfylla kravet på att vara affärsmässigt motiverat när det efterföljande interna förvärvet tidsmässigt och i övrigt framstår som endast ett led i att foga in det förvärvade bolaget i intressegemenskapen (HFD 2011 ref. 90 I). Högsta förvaltningsdomstolen har uttalat att utrymmet för att tillämpa ventilen i övriga fall är mycket begränsat (HFD 2011 ref. 90 II–V).
Genom 2012 års lagstiftning utvidgas tillämpningsområdet till att avse ränteutgifter på alla skulder till företag i intressegemenskapen samtidigt som möjligheterna att få avdrag enligt såväl tioprocentsregeln som ventilen begränsas.
Enligt 10 e § första stycket andra meningen kan ventilen tillämpas endast om mottagaren av räntan hör hemma i ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i en stat med vilken Sverige har ingått ett skatteavtal.
Av 10 e § första stycket första meningen framgår att en prövning ska göras om det ”skuldförhållande” (tidigare ”skulden”) som ligger till grund för ränteutgiften är huvudsakligen affärsmässigt motiverat. Det innebär enligt förarbetena att det ska göras en samlad bedömning av alla relevanta omständigheter som har samband med skuldförhållandet och att bedömningen ska göras från både gäldenärens och borgenärens perspektiv (prop. 2012/13:1 s. 256).
Bland omständigheter som bör beaktas är om skuldförhållandet har upprättats genom att det utlånade kapitalet har slussats från ett företag till ett annat inom intressegemenskapen för att detta ska kunna agera som långivare trots att det saknar medel att låna ut (jfr a. prop. s. 254).
Normalt sett anses kortfristiga skulder, dvs. där löptiden uppgår till högst ett par månader, anses vara huvudsakligen affärsmässigt motiverade. Detsamma gäller för lån till löpande verksamhet givet att det inte rör sig om att systematiskt bygga upp en stor skuld (a. prop. s. 257).
För en koncerns internbanksverksamhet kan det dock finnas affärsmässiga skäl för att viss långsiktig upp- och utlåning t.ex. sker via moderbolaget. En effektiv likviditetshantering inom en koncern kan utgöra ett skäl för att ett skuldförhållande ska anses affärsmässigt (a. prop. s. 258).
Enligt tillskottsregeln i tredje stycket ska finansieringsfrågan särskilt beaktas vid bedömningen av om skuldförhållandet är affärsmässigt motiverat.
Om det långivande företaget hade kunnat lämna ett tillskott i stället för ett lån rör det sig enligt förarbetena i allmänhet inte om ett affärsmässigt motiverat lån (a. prop. s. 261 och 263).
Avsikten är att en prövning av om tillskott kunnat lämnas ska göras i varje enskilt fall. Exempel på omständigheter som kan påverka möjligheten att lämna tillskott är om det finns faktiska juridiska hinder för att lämna tillskott enligt lagstiftningen i det land där företaget hör hemma. En bedömning kan även påverkas av graden av inflytande i det låntagande företaget, t.ex. genom ägarandel. Det bör beaktas i vilken utsträckning affärsmässiga överväganden skulle påverkas negativt av en alternativ finansiering genom tillskott.
Om långivaren har fått ett tillskott för att kunna lämna ett lån eller denne tillskjuter sin fordran till ett annat företag i intressegemenskapen rör det sig som regel inte om ett affärsmässigt motiverat lån. I sådana situationer skulle enligt förarbetena det företag som lämnat tillskottet till långivaren lika gärna kunnat lämna detta till låntagaren.
Att möjligheten att lämna tillskott särskilt ska beaktas innebär inte att det är den enda omständigheten som ska beaktas vid bedömningen av om skuldförhållandet är affärsmässigt motiverat. Även andra omständigheter ska beaktas, som möjligheten att i stället lämna utdelning (a. prop. s. 262).
Skatterättsnämndens bedömning
Tioprocentsregeln
Enligt lämnade förutsättningar för dessa frågor skulle inkomsten som motsvarar ränteutgiften beskattas med mindre än 10 procent om Z bara skulle ha den inkomsten på grund av NID-avdraget som enligt praxis ska beaktas vid prövningen. Det innebär att X inte har rätt till avdrag för ränteutgifterna om inte ventilen är tillämplig.
Ventilen
Ventilen infördes för att avdrag för ränteutgifter skulle kunna medges om skulden som låg till grund för ränteutgiften huvudsakligen var affärsmässigt motiverad. Tillämpningen i praxis har i enlighet med lagstiftningens syfte varit restriktiv.
De genomförda ändringarna av regelverket ger uttryck för att utrymmet för att tillämpa ventilen begränsats ytterligare genom bl.a. ändringen av ordet skulden till skuldförhållandet och införandet av tillskottsregeln. Dessa grunder för att bedöma om skuldförhållandet är affärsmässigt motiverat gäller oavsett om finansieringen avser förvärv av delägarrätter eller annat.
Beträffande alla tre skuldförhållandena talar det till X fördel att likviditetshanteringen sker genom bolaget i dess egenskap av internbank med ansvar för att bl.a. finansiera externa uppköp och vid behov skjuta till kapital i dotterbolag samt att räntenivåerna inte har satts i fråga som ovanligt höga i och för sig.
Skuldförhållandet enligt lån 1 motiveras av X strävan att regelbundet lämna utdelning till sina aktieägare. Lånebehovet uppges vara temporärt och bero på att X i regel tar utdelning från sina dotterbolag först sedan X för egen del lämnat utdelning.
Med hänsyn till X ställning som koncernmoderbolag och den grad av inflytande i dotterbolagen som den ställningen ger är det uppgivna likviditetsbehovet enligt nämndens mening inte en omständighet som har någon särskild tyngd vid bedömningen av om skuldförhållandet kan anses huvudsakligen affärsmässigt motiverat. Till det kommer att lånet har en löptid på fem år vilket talar mot att det ska täcka ett kortfristigt behov av likviditet.
När det gäller räntorna på lånen 2 och 3 kan för avdragsrätt anföras att det är fråga om hantering av överlikviditet inom en koncern som finansierar pågående näringsverksamhet, här externa inkråms- och andelsförvärv.
Mot detta kan sägas att det inte har förts fram några övertygande argument till stöd för det affärsmässiga i att det är X och inte Å respektive Y som bär kostnaderna för att finansiera det externa inkråmsförvärvet samt förvärvet av Ä-koncernen. Vidare är inget av lånen kortfristigt.
För samtliga skuldförhållanden gäller att motsvarande belopp hade kunnat överföras direkt från Y till X som utdelning. Att låta kapitalet passera Z, när det bolaget ska vara långivare, för att därefter lånas ut till X framstår vidare som en sådan omotiverad slussning som nämns i förarbetena.
Vid en samlad bedömning av de omständigheter som nu tagits upp finner nämnden att skuldförhållandena inte kan anses vara huvudsakligen affärsmässigt motiverade. Ränteutgifterna får därför inte dras av.
Fråga 7 (skatteavtalet mellan Sverige och Belgien)
X har frågat om en tillämpning av ränteavdragsbegränsningsreglerna strider mot diskrimineringsförbudet i skatteavtalet med Belgien. Detta förbud finns i artikel 24 i avtalet. Punkten 4 tar sikte på betalningar från inhemska till utländska mottagare. Av bestämmelsen följer att ränta som betalas från ett svenskt till ett belgiskt företag ska vara avdragsgill på samma villkor som om räntan betalades till ett annat svenskt företag.
I HFD 2011 ref. 90 IV, som gällde tillämpningen av ventilen, prövade Högsta förvaltningsdomstolen de ursprungliga begränsningsreglerna mot artikel 24.4. Domstolen konstaterade att villkoren för avdragsrätt enligt de svenska bestämmelserna var desamma oavsett om räntan betalades till en inhemsk eller till en utländsk mottagare. En tillämpning av bestämmelserna kom därför inte i konflikt med artikeln.
Inte heller de nu gällande, skärpta, begränsningsreglerna gör någon sådan skillnad mellan mottagare av räntan.
X har emellertid åberopat att enligt ett förarbetsuttalande anses räntebetalningar mellan företag som har koncernbidragsrätt i förhållande till varandra inte ge upphov till någon väsentlig skatteförmån (prop. 2012/13:1 s. 254 och 334).
Uttalandet tar emellertid sikte på tillämpningen av undantaget från tioprocentsregeln medan räntebetalningarna till Z prövas mot ventilen.
Den nya lydelsen av ventilen har enligt Skatterättsnämndens uppfattning inte ändrat förutsättningarna för en prövning av bestämmelsen mot artikel 24.4 i skatteavtalet med Belgien jämfört med vad som gällde tidigare.
Av det anförda följer att Högsta förvaltningsdomstolens praxis har giltighet vid den prövningen. Fråga 7 ska därför besvaras nekande.
Fråga 8 (förhållandet till EU-rätten)
Artikel 49 i EUF-fördraget förbjuder alla inskränkningar för medborgare i en medlemsstat att fritt etablera sig på en annan medlemsstats territorium. Enligt artikel 54 ska bolag som bildats i överensstämmelse med en medlemsstats lagstiftning och som har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet inom unionen likställas med fysiska personer som är medborgare i medlemsstaterna.
En tillämpning av de nya reglerna om begränsningar i avdragsrätten för vissa räntor innebär att X inte får dra av ränteutgifter på lån som betalas till det belgiska koncernbolaget Z. Frågan är om detta utgör ett hinder för X att etablera sig i Belgien.
Vid en prövning av de ursprungliga begränsningsreglerna mot etableringsfriheten fann Högsta förvaltningsdomstolen att de svenska reglerna inte innebar någon inskränkning i den friheten (HFD 2011 ref. 90 II–V).
Domstolen pekade bl.a. på att den svenska tioprocentsregeln inte kräver att beskattningen av ränteinkomsterna ska ske i Sverige. Även ränteutgifter där motsvarande inkomster beskattas i den utländska mottagarens hemland kan medföra rätt till avdrag. Högsta förvaltningsdomstolen hänvisade också till praxis från EU-domstolen till stöd för sin uppfattning.
Tillämpningsområdet för tioprocentsregeln har vidgats jämfört med de ursprungliga begränsningsreglerna men regeln i sig är oförändrad (jfr prop. 2012/13:1 s. 270). Nyare praxis från EU-domstolen (se t.ex. målen C‑318/10, SIAT och C‑282/12, Itelcar) ger inte ytterligare ledning i frågan om regler som de aktuella utgör ett hinder mot etableringsfriheten.
Av det anförda följer enligt Skatterättsnämndens uppfattning att Högsta förvaltningsdomstolens praxis har giltighet vid en prövning av den aktuella regleringen. Fråga 8 ska därför besvaras nekande.
I avgörandet har deltagit Peder André, ordf., Marianne Svanberg, Anders Bengtsson, Leif Gäverth, Robert Påhlsson, Ulrika Lundström och Ulla Werkell.
Ärendet har föredragits av Lis Alfreds.
I den slutliga handläggningen har även Margareta Palmstierna deltagit.