Personer som stadigvarande vistas i Sverige är obegränsat skattskyldiga här (3 kap. 3 §
första stycket 2 inkomstskattelagen [1999:1229]).
Begreppet stadigvarande vistelse är inte närmare definierat i inkomstskattelagen. Av
förarbetena till bestämmelsen framgår att det av praxis följer att som stadigvarande vistelse i Sverige räknas i princip en sammanhängande tidsperiod om sex månader eller mer (prop. 2004/05:19 s. 30). Det krävs att den skattskyldige tillbringar sin dygnsvila i Sverige för att det ska vara fråga om en stadigvarande vistelse (RÅ 81 Aa 4). Tillfälliga avbrott i vistelsen har inte tillmätts någon betydelse (RÅ 1997 ref. 25). Av rättspraxis följer vidare att om vistelsen i Sverige understiger en tidsperiod om sex månader ska bedömningen, av om den ska anses vara stadigvarande, göras med utgångspunkt i vistelsens längd, omfattning och regelbundenhet. En person kan därför anses stadigvarande vistas i Sverige även om denne under ett år tillbringar färre dagar i Sverige än utomlands (jfr RÅ 2008 ref. 16, RÅ 2008
ref. 56 och RÅ 2008 not. 166).
I HFD 2018 ref. 30 I har en person som avsåg att vistas i Sverige 182 dagar årligen,
varav fem månader mellan den 1 maj och den 30 september, ansetts vistas här stadigvarande. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen var den sammanhängande sommarvistelsen i Sverige av sådan omfattning och skulle ske med sådan regelbundenhet att personen redan av det skälet skulle anses vistas härstadigvarande.
I HFD 2018 ref. 30 II har däremot makar som avsåg att årligen vistas i Sverige under
månaderna juni–augusti och därutöver göra kortare, oregelbundna besök hos släkt
och vänner här om sammanlagt ca 30 dagar per år inte ansetts vistasstadigvarande i Sverige.