Den som har väsentlig anknytning till Sverige och som tidigare har varit bosatt här är obegränsat skattskyldig (3 kap. 3 § inkomstskattelagen [1999:1229]).
Enligt 7 § första stycket ska vid bedömningen av om en person som tidigare har varit bosatt i Sverige har väsentlig anknytning hit beaktas bland annat om personen är svensk medborgare, hur länge personen var bosatt här, om personen har en bostad här som är inrättad för åretruntbruk, om personen är ekonomiskt engagerad här genom att inneha tillgångar som, direkt eller indirekt, ger personen ett väsentligt inflytande i näringsverksamhet här, om personen har en fastighet här och liknande förhållanden.
Av förarbetena till bestämmelsen (prop. 1984/85:175 s. 13 f.) framgår att syftet med regleringen i 7 § är att förhindra s.k. skenbosättning i utlandet av personer som tidigare varit bosatta och verksamma i Sverige. Det framgår också att rena kapitalplaceringar inte bör påverka bedömningen av om väsentlig anknytning till Sverige föreligger men att tillgångar som ger ett verkligt inflytande i en rörelse som bedrivs i Sverige bör beaktas oavsett om det sker genom innehav av aktier, via en juridisk person eller på annat sätt.
Om en tidigare permanentbostad behålls efter utflyttningen medför det normalt väsentlig anknytning till Sverige (se t.ex. HFD 2012 not. 51). Skälet till att vikt läggs vid en permanentbostad är att den som behåller en sådan efter att ha flyttat ut från landet på ett påtagligt sätt får anses ha visat att man inte är beredd att helt avbryta banden med Sverige och detta gäller även om bostaden hyrs ut (se t.ex. RÅ 2009 not. 84). Enbart innehav av en fritidsbostad inrättad för åretruntbruk ger dock i regel inte väsentlig anknytning hit (se t.ex. RÅ 1992 not. 367 och HFD 2020 not. 27).
Av artikel 4 § 1 i skatteavtalet mellan Sverige och Schweiz framgår att vid tillämpning av avtalet åsyftar uttrycket ”person med hemvist i en avtalsslutande stat” varje person, som enligt den statens lagstiftning är underkastad beskattning därstädes på grund av hemvist, bosättning, plats för företagsledning eller varje annan liknande omständighet.
I § 2 anges att då en fysisk person på grund av bestämmelserna i första paragrafen äger hemvist i båda avtalsslutande staterna ska han anses äga hemvist i den avtalsslutande stat, i vilken han har ett hem som stadigvarande står till hans förfogande. Om han har ett sådant hem i båda avtalsslutande staterna, anges vidare att han anses äga hemvist i den avtalsslutande stat, med vilken han har de starkaste personliga och ekonomiska förbindelserna (centrum för levnadsintressena).