Ska ansökan prövas?
En utgångspunkt i ärendet är att de arbeten som A överväger att köpa i sig berättigar till skattereduktion. Frågan om när arbetet ska anses vara betalt har i de flesta fall betydelse främst för utförare då det påverkar tidpunkten när dessa kan begära utbetalning från Skatteverket.
Det förekommer dock, som i förevarande fall, situationer när arbetet utförs i anslutning till ett årsskifte och den enskildes möjlighet att utnyttja en skattereduktion kan skilja sig åt mellan olika år, både med hänsyn till skillnader i skatt att reducera och kvarvarande utrymme för reduktion efter andra utförda eller planerade arbeten.
Enligt förutsättningarna i ärendet har A flera större arbeten planerade under 2024 och hans utrymme för skattereduktion under 2024 kommer att utnyttjas fullt ut vad avser dessa arbeten. Det är därför av vikt för honom att veta om de arbeten han planerar att låta utföra under 2023 kommer att belasta utrymmet under detta år, även om de nu aktuella betalningslösningarna innebär att han betalar Z AB först efter årsskiftet.
Av skriftväxlingen i ärendet har också framkommit att Skatteverket ser över om betalningar som görs till factoringbolag kan anses uppfylla de krav som ställs för rätt till skattereduktion. En slutsats av detta bör vara att det rent allmänt finns en osäkerhet om betalningslösningar av aktuellt slag ger rätt till skattereduktion.
Inom ramen för de ställda frågorna måste en bedömning också göras av om Z AB:s rätt att vid betalning till respektive utförare räkna av transaktionsavgift och eventuell återföring av fordran medför att kravet på elektronisk betalning enligt 67 kap. 15 a § respektive 42 § IL inte är uppfyllt. Detta är en relativt ny reglering och frågan om kravet är uppfyllt vid s.k. net settlements berör fler betalningslösningar än de som nu är aktuella och ett mycket stort antal transaktioner. Frågan kan således också vara av vikt för en enhetlig lagtolkning och rättstillämpning.
Frågorna 1 och 2
Den gemensamma frågeställningen är om tjänsterna ska anses ha betalats enligt 67 kap. 12 § respektive 37 § IL då utförarna får betalt av Z AB enligt parternas factoringavtal eller då A i sin tur betalar till Z AB.
Den s.k. fakturamodellen innebär att köparens rätt till skattereduktion och utförarens rätt till utbetalning från Skatteverket är avhängiga av varandra. Tillämpningen av bestämmelserna är tänkt att medföra att utföraren medges utbetalning i den utsträckning som köparen har rätt till skattereduktion (HFD 2014 ref. 79).
Fakturamodellen medför att väsentliga moment i prövningen av skattereduktionen sker i samband med utförarens begäran om utbetalning från Skatteverket. I praktiken bestäms också köparens slutliga skattereduktion enligt 67 kap. av den utbetalning som utföraren får från Skatteverket (jfr t.ex. 7 och 11 §§ respektive 17 § första stycket 1 HusfL).
Utförarens begäran om utbetalning måste göras senast den 31 januari året efter arbetet betalades (8 § andra stycket HusfL och GrönfL) och ska innehålla bl.a. uppgift om den dag betalningen kommit utföraren tillhanda (9 § 3 HusfL och 9 § 4 GrönfL). Relevanta belopp kommer att komma X AB och Y AB tillhanda i och med Z AB:s överföring till bolagen.
Mot denna bakgrund måste det avgörande för bedömningen av om arbetet har betalats vara att utföraren har fått betalt (HFD 2016 ref. 29). Det saknar då betydelse om betalningen i formell mening utgör betalning för en utställd faktura eller ersättning vid överlåtelse av fordran.
Det finns inte något som tyder på att avsikten med bestämmelserna är att begränsa möjligheten till skattereduktion till enbart traditionella betalningsmetoder, såsom direktöverföring via bank eller giro. I likhet med vad som var fallet i HFD 2016 ref. 29 finns det därför inte heller i aktuell situation anledning att uppställa ett krav på att A har reglerat sin skuld till Z AB.
Beträffande kravet på elektronisk betalning har det inte framkommit annat än att betalning sker genom förmedling av en betaltjänstleverantör enligt lagen (2010:751) om betaltjänster. Att de nu aktuella betalningsmetoderna i sig utgör betaltjänster framgår av 1 kap. 2 § 4 denna lag (prop. 2022/23:9 s. 19). Fråga är nu därför endast om Z AB:s avräkning för transaktionsavgift och eventuell återföring innebär att betalningen i den delen inte uppfyller kravet på elektronisk betalning.
Enligt prop. 2019/20:1 s. 210 innebär kravet att betalningen avseende arbetet i sin helhet måste vara elektronisk för att utbetalning ska medges.
Uttalandet måste dock ses mot bakgrund av att syftet med bestämmelsen är att säkerställa att ersättning verkligen har erlagts och med angivet belopp. Betalningen måste således vara spårbar genom att det finns en mellanhand som garanterar att betalningarna kan identifieras (a. prop. s. 209–210). Det centrala bör då vara att köparen inte betalar endast en del av fakturan via förmedlare och resterande belopp kontant direkt till utföraren. Uttalandet tar däremot inte sikte på betaltjänst-leverantörens och utförarens avtalsförhållande.
Förhållandet att betaltjänstleverantören med stöd av ett avtal med utföraren kan göra avräkning för tillhandahållna tjänster eller andra transaktionskostnader medför då inte att den förmedlade betalningen inte i sin helhet har förmedlats av en betaltjänstleverantör. Kravet på elektronisk betalning är därför uppfyllt.
A är därmed berättigad till skattereduktion det beskattningsår respektive utförare får betalt av Z AB.
I avgörandet har deltagit Anders Bengtsson, Katia Cejie, Mattias Dahlberg, Christina Eng (ordförande), Richard Hellenius, Birgitta Pettersson och Olof Sundin.
Ärendet har föredragits av Håkan Gustavsson.