Den som har väsentlig anknytning till Sverige och som tidigare har varit bosatt här är obegränsat skattskyldig (3 kap. 3 § inkomstskattelagen [1999:1229]).
Enligt 7 § första stycket ska vid bedömningen av om en person som tidigare har varit bosatt i Sverige har väsentlig anknytning hit beaktas bl.a. om personen är svensk medborgare, hur länge personen var bosatt här, om personen har en bostad här som är inrättad för åretruntbruk, om personen bedriver näringsverksamhet här, om personen är ekonomiskt engagerad här genom att inneha tillgångar som, direkt eller indirekt, ger personen ett väsentligt inflytande i näringsverksamhet här, om personen har en fastighet här och liknande förhållanden.
Av förarbetena till bestämmelsen (prop. 1984/85:175 s. 13 f.) framgår att frågan om det föreligger väsentlig anknytning hit ska avgöras genom en samlad bedömning där alla omständigheter av betydelse ska beaktas. Vidare framgår att syftet med regleringen är att förhindra s.k. skenbosättning i utlandet av personer som tidigare varit bosatta och verksamma i Sverige. Det framgår också att rena kapitalplaceringar inte bör påverka bedömningen av om väsentlig anknytning till Sverige föreligger men att tillgångar som ger ett verkligt inflytande i en rörelse som bedrivs i Sverige bör beaktas oavsett om det sker genom innehav av aktier, via en juridisk person eller på annat sätt.
Enbart innehav av fritidsbostad ger i regel inte väsentlig anknytning till Sverige (se t.ex. RÅ 1992 not. 367). Detsamma gäller för innehav av jordbruksfastighet i de fall då innehavet är en ren kapitalplacering och någon aktiv del inte tas i förvaltningen (jfr t.ex. RÅ 2003 not. 210).
Beträffande ekonomiskt engagemang genom innehav av tillgångar har i praxis aktieinnehav som uppgår till tio procent eller mer ansetts ge ett väsentligt inflytande i näringsverksamhet och motsatt bedömning har gjorts vid innehav som understiger tio procent (se t.ex. RÅ 2002 not. 150, RÅ 2006 ref. 67, RÅ 2009 not. 85 och HFD 2016 not. 28).
Av artikel 4 § 1 i skatteavtalet mellan Sverige och Schweiz framgår att vid tillämpning av avtalet åsyftar uttrycket ”person med hemvist i en avtalsslutande stat” varje person, som enligt den statens lagstiftning är underkastad beskattning därstädes på grund av hemvist, bosättning, plats för företagsledning eller varje annan liknande omständighet.
I § 2 anges att då en fysisk person på grund av bestämmelserna i första paragrafen äger hemvist i båda avtalsslutande staterna ska han anses äga hemvist i den avtalsslutande stat, i vilken han har ett hem som stadigvarande står till hans förfogande. Om han har ett sådant hem i båda avtalsslutande staterna, anges vidare att han anses äga hemvist i den avtalsslutande stat, med vilken han har de starkaste personliga och ekonomiska förbindelserna (centrum för levnadsintressena).