Ska ett förhandsbesked meddelas?
Enligt 5 § lagen (1998:189) om förhandsbesked i skattefrågor får, efter ansökan av en enskild, förhandsbesked lämnas i en fråga som avser sökandens skattskyldighet eller beskattning om det är av vikt för sökanden eller för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning.
A har under handläggningen uppgett att han inte har något konkret handlingsalternativ. Mot den bakgrunden kan det ifrågasättas om det är av vikt för honom att ett förhandsbesked lämnas (se t.ex. HFD 2015 ref. 78).
Frågan är därför om det är motiverat att lämna ett förhandsbesked på grund av att det är av vikt för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning.
I HFD 2014 ref. 9 II fastställde Högsta förvaltningsdomstolen ett förhandsbesked i en liknande fråga. Den i det målet aktuelle piloten hade påbörjat sin anställning ca fem månader innan ansökan om förhandsbesked gavs in. Det framgår inte att piloten hade något handlingsalternativ.
Skatteverket utfärdade ett ställningstagande efter domen (ställningstagande den 17 december 2014, dnr 131 520139-14/111). Av ställningstagandet framgår att Skatteverket trots utgången i målet anser att ettårsregelns krav på vistelse i ett enda land fortfarande gäller. Ställningstagandet ger därmed en indikation om att det fortfarande finns oklarheter rörande ettårsregelns tillämpning.
Mot denna bakgrund anser Skatterättsnämnden att frågan om tillämpningen av ettårsregeln i detta ärende är av sådant slag att det är motiverat att lämna ett förhandsbesked på grund av att det är av vikt för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning.
Fråga 1
Ärendet gäller om A:s vistelser i tredje land utgör sådana kortare avbrott i utlandsvistelsen som enligt 3 kap. 10 § IL ska räknas in i vistelsetiden som avses i ettårsregeln.
Enligt förutsättningarna kommer A att vistas utanför verksamhetslandet 112 dagar per år varav högst 72 dagar i Sverige.
Antalet dagar som A kommer att vistas utanför [land Y] är omfattande. Enligt Skatterättsnämndens uppfattning ger dock HFD 2014 ref. 9 II stöd för att även omfattande vistelser utanför vistelselandet kan betraktas som kortare avbrott, förutsatt att vistelserna inte strider mot syftet med bestämmelsen om kortare avbrott.
Enligt lämnade uppgifter om lagstiftningen i [land Y] är A:s skattebefrielse i det landet inte en följd av hans resor till andra länder. Det har inte heller framkommit några omständigheter som tyder på att han försöker undvika skattskyldighet i något annat land genom att vistas där kort tid. Vistelserna utanför [land Y] får anses rimliga med hänsyn till säkerhetsläget där. Det finns därmed enligt Skatterättsnämndens mening inte skäl att anse att det är fråga om ett sådant kringgående som bestämmelsen om kortare avbrott syftar till att motverka.
Mot den bakgrunden ska A:s vistelser i tredje land och Sverige behandlas som sådana kortare avbrott i vistelsen i [land Y] som ska räknas in i den tid för vistelse som avses i ettårsregeln.
Fråga 2
Ett eventuellt ökat säkerhetspådrag kan innebära att A måste lämna [land Y]. Det kan då bli fråga om att tillämpa säkerhetsventilen. Enligt Skatterättsnämnden innefattar en prövning om säkerhetsventilens tillämplighet i detta ärende bedömningsfrågor av sådant slag som inte lämpar sig för ett förhandsbesked. Ansökan ska därför avvisas i denna del.
I avgörandet har deltagit Christina Eng, ordf., Birgitta Pettersson, Fredrik Hammarström (skiljaktig), Marie Jönsson, Robert Påhlsson, Olof Sundin (skiljaktig) och Ulla Werkell.
Ärendet har föredragits av Per-Arvid Gustafsson.
Skiljaktig mening
Fredrik Hammarström och Olof Sundin är skiljaktiga avseende fråga 1 och anför följande.
Vad som avses med begreppet kortare avbrott för semester, tjänsteuppdrag eller liknande är inte närmare reglerat i lagtexten annat än när det gäller avbrott för vistelse i Sverige. I förarbetena anges dock att det ska vara fråga om normal semester eller tjänsteresor som inte är alltför omfattande i antal eller längd. Vidare anges att syftet med regeln måste beaktas vid bedömningen (prop. 1984/85:175 s. 30).
Högsta förvaltningsdomstolen fann i rättsfallet HFD 2014 ref. 9 II att antalet dagar i samband med tjänsteresor som innebar avbrott i vistelsen i Förenade Arabemiraten visserligen var omfattande men att avbrotten i de allra flesta fallen begränsade sig till en övernattning och var nödvändiga på grund av de säkerhetsföreskrifter som gällde för piloter.
I detta fall är det fråga om flera och förhållandevis långa avbrott utanför [land Y] under arbetsfri tid. Enligt vår mening är dessa avbrott, även med beaktande av syftet med regeln, av sådan omfattning att de inte kan anses utgöra sådana kortare avbrott som avses i 3 kap. 10 § IL. Vi anser därför att frågan borde ha besvarats på detta sätt.