Frågorna 1 och 4 (prövning mot intern rätt)
Utgångspunkter för prövningen
Frågan gäller om ränteutgifter avseende lån som X AB betalar till V SA är avdragsgilla och i vad mån beskattningsnivån har betydelse för bedömningen.
X AB och V SA är företag som är i intressegemenskap med varandra och enligt huvudregeln i 24 kap. 10 b § IL får ränteutgifterna inte dras av. Enligt lämnade förutsättningar kommer emellertid den inkomst som motsvarar ränteutgifterna att bli beskattad i Belgien med 13,3 procent (fråga 1), alternativt 22 procent (fråga 4). Det innebär att rätt till avdrag föreligger vid tillämpning av tioprocentsregeln.
Det som då ska bedömas är om ränteutgifterna, trots en beskattning av motsvarande inkomster på minst 10 procent, inte ska dras av på grund av undantaget i tioprocentsregeln, dvs. om det huvudsakliga skälet till att skuldförhållandet har uppkommit är att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån.
Av förarbetena framgår att bakgrunden till bestämmelsen bl.a. är att Skatteverket vid sina uppföljningar av de ursprungliga begränsningsreglerna kunnat konstatera att betydande ränteavdrag erhållits i Sverige i fall där interna fordringar placerats inom koncerner så att tioprocentsregeln blev tillämplig och att detta, enligt verket, så gott som uteslutande hade gjorts av skatteskäl (prop. 2012/13:1 s. 247). Vad som kan utläsas av verkets kartläggning var bl.a. att användandet av NID-avdrag föranlett stora ränteavdrag (promemorian Ränteavdrag i företagssektorn, 2011-12-19, s. 18).
Vidare framgår av förarbetena bl.a. följande vad gäller tillämpningen av undantaget från tioprocentsregeln (a. prop. s. 252 f.).
En bedömning ska göras i varje enskilt fall med beaktande av samtliga relevanta omständigheter för att avgöra om det huvudsakliga skälet till att transaktionerna vidtagits och avtalsförhållandena uppstått är att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån. Avsikten med bestämmelsen är att avdrag inte ska få göras för ränteutgifter om de relevanta transaktionerna inte har genomförts av sunda affärsmässiga skäl.
En allsidig bedömning ska göras av kringliggande omständigheter som kan antas ha påverkat det valda förfarandet. Omständigheter som bör beaktas är om det t.ex. handlar om slussning av räntebetalningar via andra företag i intressegemenskapen och slussningen framstår som omotiverad vid sidan av de skatteeffekter som uppnås, kapitalets ursprung och beskattningsnivån hos mottagaren av räntan.
Skatterättsnämndens bedömning
Vid vilken tidpunkt ska det föreligga en väsentlig skatteförmån?
Enligt lagtexten avser prövningen ”[o]m det huvudsakliga skälet till att skuldförhållandet har uppkommit är att intressegemenskapen ska få en väsentlig skatteförmån...”. Ordalydelsen kan inte sägas vara helt klar när det gäller att bedöma vid vilken tidpunkt som skatteförmånen ska föreligga och om senare ändrade förhållanden kan inverka på bedömningen.
I förarbetena kommenteras inte den frågeställningen närmare. En möjlig tolkning är att vid prövningen av om avdrag ska vägras med stöd av undantaget i tioprocentsregeln, några andra omständigheter inte ska beaktas än dem som fanns när skuldförhållandet uppkom. Det förhållandet att, som enligt förutsättningen för fråga 4, inkomsten som motsvarar ränteutgiften vid en senare tidpunkt blir föremål för en effektiv beskattning motsvarande den svenska skulle vid en sådan tolkning inte hindra en tillämpning av undantaget.
Enligt Skatterättsnämndens mening ger emellertid systematiken i regelverket uttryck för att hänsyn även ska tas till förhållandena som råder under det beskattningsår då avdragsrätten ska bedömas.
Är undantaget från tioprocentsregeln tillämpligt?
Ränteutgiften med anledning av skuldförhållandet uppgår till ett avsevärt belopp. Vidare är enligt förutsättningen för fråga 1 den effektiva beskattningsnivån för V SA 13,3 procent för beskattningsåret 2013. Beskattningsnivån var inte högre vid tidpunkten då skuldförhållandet uppkom (…).
Det kan vidare konstateras att det aktuella skuldförhållandet mellan de två bolagen inom Y-koncernen har uppkommit med anledning av en affärsmässig överenskommelse med Z, en för koncernen extern part. Överenskommelsen i sig innebär inte att koncernens skuldbelastning ökar eller förändras utan endast att respektive part till marknadspris ska överlåta de tillgångar som ska omfattas av överenskommelsen.
Skuldförhållandet har i stället sin grund i en strategi som finns inom koncernen vad gäller hantering av överskott vid avyttring av bolag och finansiering vid förvärv av bolag. Med ett långivande bolag som har möjlighet att anpassa beskattningen av inkomsten motsvarande ränteutgiften till en betydligt lägre nivå än vad som gäller i Sverige, leder en sådan strategi till en skatteförmån för koncernen. Skatteförmånen blir väsentlig i ett fall som det aktuella med beaktande av ränteutgiftens storlek och angiven beskattningsnivå.
Med hänsyn till bl.a. det sätt på vilket det aktuella skuldförhållandet etablerades och beskattningsnivån för V SA är det Skatterättsnämndens uppfattning att, vid prövningen av fråga 1, den väsentliga skatteförmånen måste anses ha varit det huvudsakliga skälet för skuldförhållandets uppkomst. De skäl som anförts beträffande den strategi som finns inom koncernen vad gäller hantering av överskott och finansiering vid förvärv föranleder ingen annan bedömning. Vid sådana förhållanden får ränteutgifterna inte dras av.
Enligt förutsättningarna för fråga 4 uppgår den effektiva beskattningen av inkomsten motsvarande ränteutgiften till minst 22 procent. I det fallet kan någon skatteförmån inte anses föreligga och X AB bör därför ha rätt till avdrag.
Fråga 2 (förhållandet till EU-rätten)
Artikel 49 i EUF-fördraget förbjuder alla inskränkningar för medborgare i en medlemsstat att fritt etablera sig på en annan medlemsstats territorium. Enligt artikel 54 ska bolag som bildats i överensstämmelse med en medlemsstats lagstiftning och som har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet inom unionen likställas med fysiska personer som är medborgare i medlemsstaterna.
En tillämpning av de nya reglerna om begränsningar i avdragsrätten för vissa räntor innebär att X AB inte får dra av ränteutgifter på lån som betalas till det belgiska koncernbolaget V SA. Frågan är om detta utgör ett hinder för det gemensamma moderbolaget Y AB att etablera sig i Belgien.
Vid en prövning av de ursprungliga begränsningsreglerna mot etableringsfriheten fann Högsta förvaltningsdomstolen att de svenska reglerna inte innebar någon inskränkning i den friheten (HFD 2011 ref. 90 II–V).
Domstolen pekade bl.a. på att den svenska tioprocentsregeln inte kräver att beskattningen av ränteinkomsterna ska ske i Sverige. Även ränteutgifter där motsvarande inkomster beskattas i den utländska mottagarens hemland kan medföra rätt till avdrag. Högsta förvaltningsdomstolen hänvisade också till praxis från EU-domstolen till stöd för sin uppfattning.
Tillämpningsområdet för tioprocentsregeln har vidgats jämfört med de ursprungliga begränsningsreglerna men regeln i sig är oförändrad (jfr prop. 2012/13:1 s. 270). Nyare praxis från EU-domstolen (se t.ex. målen C‑318/10, SIAT och C‑282/12, Itelcar) ger inte ytterligare ledning i frågan om regler som de aktuella utgör ett hinder mot etableringsfriheten.
Genom det nya undantaget från tioprocentsregeln tillkommer fler situationer då avdragsförbudet kan aktualiseras jämfört med den tidigare ordningen. Grundstrukturen, som innebär att det för avdrag inte krävs att ränteinkomsten som motsvarar avdraget beskattas i Sverige, finns emellertid kvar.
Av det anförda följer enligt Skatterättsnämndens uppfattning att Högsta förvaltningsdomstolens praxis har giltighet vid en prövning av den aktuella regleringen. Fråga 2 ska därför besvaras nekande.
Fråga 3
Med hänsyn till svaren på frågorna 1 och 2 förfaller denna fråga.
I avgörandet har deltagit Peder André, ordf., Marianne Svanberg, Anders Bengtsson, Leif Gäverth, Ulrika Lundström, Robert Påhlsson och Ulla Werkell.
Ärendet har föredragits av Krister Rentrop.
I den slutliga handläggningen har även Margareta Palmstierna deltagit.