Enligt 3 kap. 9 § första stycket inkomstskattelagen (1999:1229), IL, är en obegränsat skattskyldig person som har anställning som innebär att han vistas utomlands i minst sex månader, inte skattskyldig för inkomst av sådan anställning till den del inkomsten beskattas i verksamhetslandet (sexmånadersregeln).

Om vistelsen utomlands under anställningen varar i minst ett år i samma land, är den skattskyldige enligt paragrafens andra stycke inte skattskyldig för inkomsten även om denna inte beskattas i verksamhetslandet, om detta beror på lagstiftning eller administrativ praxis i det landet eller annat avtal än skatteavtal (ettårsregeln). Ettårsregeln gäller dock inte för anställningar hos staten, landsting, kommuner eller församlingar inom Svenska kyrkan annat än vid tjänsteexport.

I 3 kap. 10 § IL finns en bestämmelse om att kortare avbrott i utlandsvistelsen ska räknas in i den tid för vistelse som anges i 9 § under vissa förutsättningar. Sådana uppehåll får inte vara längre än att de motsvarar sex dagar för varje hel månad som anställningen varar eller 72 dagar under ett och samma anställningsår.

Om den skattskyldige när han började anställningen utomlands på goda grunder kunde anta att han på grund av bestämmelserna i 9 § (eller 12 § andra stycket, som inte aktualiseras här) inte skulle vara skattskyldig för inkomsten av anställningen men det under anställningstiden inträffar sådana ändrade förhållanden som medför att förutsättningar för undantag från skattskyldighet inte finns, ska han enligt 3 kap. 13 § IL ändå inte vara skattskyldig om de ändrade förhållandena beror på omständigheter som han inte kunnat råda över och en beskattning skulle framstå som uppenbart oskälig.

A arbetar sedan oktober 2007 i [utlandet] som anställd hos X, en anställning som inte omfattas av undantaget i sista meningen i ettårsregeln. Hennes kontrakt löper till oktober 2009. På läkares inrådan kom hon till Sverige den 20 december 2008 för att genomgå en förlossning med kejsarsnitt. Förlossningen var planerad till början av februari 2009. Hon avser att återvända till [utlandet] så snart det enligt flygbolagets rekommendationer anses riskfritt för barnet att genomföra flygresan.

Frågan gäller om hennes avbrott i vistelsen i [utlandet] ska beaktas vid bedömningen av om hon är skattskyldig i Sverige för inkomsten från anställningen i [utlandet] eller ej.

Skatteverket hänvisar till att A:s avbrott i utlandsvistelsen inte uppfyller kraven på att vara ett kortare avbrott enligt 3 kap. 10 § IL som ska räknas in i tiderna för utomlandsvistelse som anges i 9 §. Med hänvisning till förarbetena anser Skatteverket att en tillämpning av 13 § innebär att utlandsvistelsen ska anses avslutad vid tidpunkten för avbrottet (jfr prop. 1984/85:175 s. 16—18 och 30—31).

Mot den bakgrunden anser Skatteverket att tidskravet i ettårsregeln ska tillämpas på följande sätt. A uppfyller tidskravet för vistelsen fram till dess att hon återvänder till Sverige eftersom hon då har tillbringat mer än ett år i [utlandet]. När hon reser tillbaka till [utlandet] för att fortsätta sin anställning där kommer en ny tidsperiod för beräkning av ettårsregeln att påbörjas. Om anställningen avslutas i oktober 2009 kommer A inte att uppfylla kravet på minst ett års vistelse i landet för denna senare del av anställningen.

Skatterättsnämnden gör följande bedömning.

I ärendet aktualiseras tillämpning av 3 kap. 13 § IL. Bestämmelsen infördes tillsammans med den som nu finns i 10 § när skattefriheten vid utlandsvistelse utvidgades år 1985. Av ordalydelsen i 13 § framgår inte annat än att bestämmelsen kan vara tillämplig i ett fall som det förevarande när ett längre avbrott sker i utlandsvistelsen. Denna tolkning motsägs enligt Skatterättsnämndens mening inte heller av förarbetsuttalandena. Att, som Skatteverket hänvisar till, diskussionen i propositionen om behovet av en "säkerhetsventil" utgår från situationer då en skattskyldig återvänder från en utlandsvistelse utan att senare återuppta anställningen torde ha sin grund i att det var sådana fall som tidigare hade varit föremål för Regeringsrättens prövning (jfr Ds Fi 1984:6 s. 18, 20—22).

Av uppgifterna i ärendet får anses framgå att när A började anställningen i [utlandet] var förhållandena sådana att hon på goda grunder kunde anta att ettårsregeln skulle vara tillämplig på den inkomst hon skulle förvärva. Det innebär att 3 kap. 13 § IL ska tillämpas om de under anställningstiden inträffade ändrade förhållandena beror på omständigheter som A inte kunnat råda över och en beskattning skulle framstå som uppenbart oskälig.
Skatterättsnämnden finner att dessa villkor får anses uppfyllda.
När vistelsens längd i [utlandet] bedöms enligt ettårsregeln ska man därför bortse från det aktuella avbrottet i vistelsen där.

Beslutande: André, ordf., Svanberg, Diurson, Gäverth, Påhlsson, Sjökvist, Werkell
Sekreterare: Gilbe
Föredragande: Grotander