Omständigheterna i ärendet

X AB [har förvärvat] byggnader, mark, markanläggningar, inventarier och immateriella rättigheter [hänförliga till flygplatsverksamhet]. Den totala köpeskillingen har av bolaget fördelats på de olika skatterättsliga tillgångsslagen. En betydande del har hänförts till landningsbanorna, som innefattar rullbanor, taxibanor, taxibanebroar samt uppställningsplatser/rampytor.

En rullbana, dvs. start- och landningsbanan för flygplanen, byggs underifrån i en sofistikerad konstruktion av bärighetslager för att klara påfrestningar och de hållfasthetskrav som finns. Till- och frånfarter för flygplanen, taxibanor, har en likartad konstruktion. Ibland går taxibanorna över broar, s.k. taxibanebroar. Dessa broar används för att på bästa sätt bibehålla den infrastruktur som redan finns vid flygplatsen då nya rullbanor byggs. Uppställningsplatserna för flygplanen, som används tillsammans med inventarier i form av gater och gateramper, kräver en särskild konstruktion för att hantera planens tyngd. Med rampytor avses ytorna mellan uppställningsplatserna och taxibanorna.

I konstruktionen av landningsbanorna ingår även inventarier i form av installationer av bl.a. el, rör, belysningar och skyltfundament.

Frågor och parternas inställning

X AB vill i första hand ha besked om anläggningarna ska klassificeras helt eller delvis som markinventarier (frågorna 1 a-d). För det fall svaret på någon av dessa delfrågor är att anläggningen delvis är ett markinventarium vill bolaget ha klarhet i hur en fördelning av köpeskillingen ska göras mellan de olika tillgångsslagen (fråga 2). Om svaret på någon av delfrågorna 1 a-d är nekande önskar bolaget på motsvarande sätt få prövat om anläggningarna kan ses som byggnader (frågorna 3 a-d och 4).

X AB anser att samtliga anläggningar i sin helhet är att hänföra till markinventarier. Enligt bolaget utgör utgifter för att anlägga/förvärva landningsbanor förvärv av mer avancerade anläggningar än att göra marken plan och fast eller att anlägga "vanliga" vägar. Till skillnad från en "vanlig" markanläggning, som ofta har en stödjande funktion (gräsmattor, parkering etc.), utgör landningsbanorna i sin helhet en grundläggande komponent i den bedrivna rörelsen. De är både värdemässigt och funktionellt av en sådan karaktär som rimligen inte avses med markanläggning.

Skatteverkets uppfattning är att frågorna ska besvaras utifrån synsättet att anläggningarna i sin helhet är att hänföra till markanläggningar.

Frågorna 1 a-d

Enligt 20 kap. 2 § IL avses med markanläggning anordningar eller anläggningar som inte är byggnader eller inventarier och som är avsedda att användas i fastighetsägarens näringsverksamhet, t.ex. vägar, kanaler, hamninlopp, parkeringsplatser, fotbollsplaner och planteringar. Brunnar, källare och tunnlar räknas också som markanläggningar till den del de inte räknas som byggnad. Som markanläggningar räknas också arbeten som behövs för att marken ska göras plan eller fast.

I kapitlets 15 § första stycket första meningen sägs att som markinventarier räknas en markanläggning eller del av en markanläggning som är avsedd att tillsammans med inventarier användas i den näringsverksamhet som bedrivs på fastigheten.

De aktuella bestämmelserna infördes år 1969. De justeringar som lagstiftningen genomgick vid tillkomsten av IL, som till stora delar bestod av att utmönstra exemplifieringar i lagtexten, var inte avsedda att utgöra några ändringar i gällande rätt (prop. 1999/2000:2 del 2 s. 267 och 273).

Högsta förvaltningsdomstolen prövade i RÅ 1987 ref. 85 om en asfalterad spannmålsplatta med en yta på 6 000 kvm för sortering och tillfällig lagring av spannmål utgjorde ett markinventarium. På spannmålsplattan fanns en särskild anordning för provtagning och en våg. Även lastmaskiner och lastbilar användes på plattan. Domstolen kom, med hänvisning till förarbetsuttalanden vid bestämmelsernas tillkomst, fram till att avgörande för bedömningen var om anläggningen ifråga hade ett så nära funktionellt samband med de inventarier som den användes tillsammans med att det på den grunden utgjorde ett markinventarium. Ett sådant samband ansågs inte föreligga. Spannmålsplattan bedömdes i stället med avseende på såväl konstruktion som funktion jämförbar med vissa markanläggningar (främst körplaner och upplagsplatser).

Enligt Skatterättsnämndens uppfattning kan inte heller de aktuella landningsbanorna anses ha ett sådant funktionellt samband med de inventarier som de används tillsammans med att de till någon del ska anses utgöra markinventarier. De är i stället i lagstiftningens mening jämförbara med markanläggningar, som vägar och uppställningsplatser för vägbundna transportmedel.

Det sagda innebär att landningsbanorna inte ska räknas som markinventarier enligt 20 kap. 15 § IL.

Härav följer att fråga 2 förfaller.