X AB ägs av Y AB som i sin tur ägs av Z AB, moderbolag i en koncern som ägs av [kommunen A].

Y AB har sedan år 2007 haft i uppdrag från kommunfullmäktige i A att utveckla [ett visst markområde].

Fullmäktige fattade (...) 2008 ett "inriktningsbeslut" om en ny [idrottsarena]. Efter att de tekniska och ekonomiska förutsättningarna för projektet utretts beslutade fullmäktige (...) 2009 att det skulle genomföras. Y AB fick i uppdrag att påbörja arbetet med den nya arenan. (...).

Y AB hade genom beslutet (...) 2008 fått ansvar för att förvärva de fastigheter som skulle omfattas av ett sådant projekt. Ett första steg hade redan tagits (...) 2007 då Y AB köpte aktierna i X AB. Det senare bolaget ägde ett kommanditbolag med en tomträtt som var upplåten på en fastighet som låg inom det aktuella området. X AB förvärvade tomträtten från kommanditbolaget och marken från A. Övriga fastigheter som förvärvades av X AB (...) 2008 övertogs från dels A, dels från Z AB. Genom fastighetsreglering har därefter bildats en enda fastighet.

Byggnaderna på anskaffade fastigheter var uthyrda. En evakuering av hyresgästerna påbörjades (...) 2009 och en rivning av byggnaderna under år 2010. Vid tidpunkten för ansökan var byggnader på två av fastigheterna fortfarande uthyrda. Rivningen av dessa byggnader beräknades ske under (...) 2010 respektive under (...) 2011.

X AB frågar om det för beskattningsåret 2009 dels har rätt till utrangeringsavdrag (frågorna 1-2), dels har rätt till värdeminskningsavdrag (frågorna 3-4). Om bolaget har rätt till avdrag vill det även veta med vilka belopp avdrag ska göras.

Som stöd för sin uppfattning att rätt till avdrag föreligger anför X AB att det framgår av lagtexten i den lydelse som bestämmelserna fick genom 1990 års skattereform. Om bestämmelserna skulle tolkas i enlighet med vad som gällde tidigare kan avdrag ändå inte vägras på grund av förhållandena kring förvärven.

Eftersom syftet varit att riva byggnaderna så anser Skatteverket att bolaget i realiteten betalat för att förvärva marken. Verket, som även hänvisar till bedömningen i sitt ställningstagande 2009-11-27, dnr 131 860059-09/111, hävdar därför att avdrag ska vägras.

Skatterättsnämnden gör följande bedömning.

Enligt 13 kap. 1 § inkomstskattelagen (1999:1229), IL, räknas till inkomstslaget näringsverksamhet inkomster och utgifter på grund av näringsverksamhet. Särskilda bestämmelser om avdrag hänförliga till byggnader finns i 19 kap. I 4 § sägs att utgifter för att anskaffa en byggnad ska dras av genom årliga värdeminskningsavdrag. Utrangeras en byggnad ska enligt 7 § avdrag göras för den del av anskaffningsvärdet som inte har dragits av tidigare.

Bestämmelser om värdeminskningsavdrag på byggnader fanns i kommunalskattelagen (1928:370), KL, sedan lagens tillkomst medan bestämmelsen om utrangeringsavdrag tillkom år 1938. Vid tidpunkten för 1990 års skattereform fanns sådana bestämmelser i såväl inkomstslagen jordbruksfastighet och annan fastighet som inkomstslaget rörelse.

Genom skattereformen ersattes dessa inkomstslag med inkomstslaget näringsverksamhet varvid bestämmelserna om värdeminskningsavdrag och utrangeringsavdrag blev gemensamma. Det innebar att vissa formuleringar i lagtexten som knöt byggnader till de skilda inkomstslagen kunde tas bort. Ett exempel är bestämningen av byggnad "som är avsedd för användning i ägarens rörelse" i punkt 7 första stycket av anvisningarna till 29 § KL avseende värdeminskningsavdrag i inkomstslaget rörelse, dvs. motsvarigheten till 19 kap. 4 § IL.

Enligt Skatterättsnämndens uppfattning innebar dessa justeringar inte några sakliga ändringar i förhållande till vad som gällde tidigare. Formuleringen "[u]tgifter för att anskaffa en byggnad ..." i 19 kap. 4 § IL måste läsas mot bakgrund av det grundläggande kravet i 13 kap. 1 § att rätt till värdeminskningsavdrag förutsätter att anskaffningen gjorts för att byggnaden ska användas i ägarens näringsverksamhet. Det framgår inte heller av förarbetena vid skattereformen att fråga var om att åstadkomma något annat än redaktionella justeringar av lagtexten (se prop. 1989/90:110 s. 666).

Det anförda innebär att den översyn av avskrivningsreglerna för rörelse- och hyresfastigheter som gjordes på 1960—talet kan ge ytterligare belysning för att besvara de frågor som ställs i ansökan. Utredningens förslag till ändring av dessa regler gällde bl.a. avskrivningsunderlaget och avskrivningsmetoden men däremot inte den grundläggande rätten till avdrag (SOU 1968:26). Under det fortsatta lagstiftningsarbetet diskuterades däremot förslag från några remissinstanser om att ändra utrangeringsreglerna på grund av den restriktivitet som praxis hade visat i fråga om rätt till avdrag i vissa situationer. Departementschefen ville emellertid inte tillmötesgå remissinstanserna utan hänvisade till att det även i fortsättningen borde ankomma på praxis att avgöra när förutsättningar för avdrag föreligger (jfr prop. 1969:100 s. 130 och SOU 1968:26 s.83 f .).

Senare praxis visar en fortsatt restriktiv hållning på området (RÅ78 1:92). I rättsfallet, som gällde tillämpning av utrangeringsbestämmelsen, medgavs inte avdrag för en förvärvare som köpt ett antal tomter med byggnader uthyrda till rörelseidkare där syftet med förvärven var att uppföra ett kontor och byggnaderna rivits när hyresavtalen gått ut en kortare tid efter förvärven.

Enligt Skatterättsnämndens uppfattning får det av omständigheterna kring förvärven av de aktuella fastigheterna anses framgå att avsikten varit att förvärva marken för att uppföra en ny arena samt att riva byggnaderna ifråga så snart det är praktiskt möjligt. Med hänsyn härtill och till vad som anförts om gällande rätt ska X AB inte medges vare sig värdeminsknings— eller utrangeringsavdrag i de aktuella fallen.

Frågorna förfaller till den del de inte har besvarats.

Beslutande: André, ordf., Svanberg, Dahlberg, Gäverth, Påhlsson, Sjökvist, Werkell
Sekreterare, tillika föredragande: Gilbe