Rättsligt

I 19 kap. 10 § anges att i anskaffningsvärdet för en byggnad som är avsedd för annat ändamål än bostadsändamål ska inte utgifter för byggnadsinventarier räknas in. Vad som menas med byggnadsinventarier framgår av 19–21 §§.

Enligt 19 § räknas som byggnadsinventarier sådana delar och tillbehör i en byggnad som är avsedda att direkt tjäna den näringsverksamhet som bedrivs i byggnaden. Hit räknas inte sådana anordningar som är nödvändiga för byggnadens allmänna användning. I förarbetena anges att om anordningen är väsentligen oberoende av vilken särskild näringsverksamhet som bedrivs i byggnaden men behövs för att den ska kunna användas som uppehållsplats för människor ska anordningen istället hänföras till byggnaden (prop. 1969:100 s. 119).

Beträffande ledning för vatten, avlopp, elektrisk ström, gas eller liknande finns i 20 § särskilda bestämmelser. I lagrummets första stycke anges att om en sådan ledning är avsedd för både en byggnads användning i näringsverksamheten och byggnadens allmänna användning, ska anskaffningsvärdet fördelas mellan byggnadsinventarier och byggnad i förhållande till den omfattning i vilken ledningen tillgodoser verksamheten respektive byggnadens allmänna användning. I andra stycket anges vidare att om anskaffningsvärdet till minst tre fjärdedelar kan anses avse antingen näringsverksamheten eller byggnadens allmänna användning, räknas ledningen i sin helhet till byggnadsinventarier respektive byggnad.

Enligt 21 § hänförs en konstruktion för vilken ett byggnadsvärde fastställts vid fastighetstaxeringen till byggnadsinventarier, om konstruktionen helt eller delvis utgör en maskin eller ett redskap.

I 45 kap. finns särskilda bestämmelser om kapitalvinst vid avyttring av fastigheter, bl.a. vad gäller beräkningsenheter. Enligt 3 § första stycket ska kapitalvinsten beräknas särskilt för varje avyttrad taxeringsenhet eller del av taxeringsenhet. Omfattar en taxeringsenhet både en privatbostadsfastighet och en näringsfastighet, ska kapitalvinsten beräknas för dem var för sig. Detta tillägg, som idag finns i paragrafens andra stycke, för inkomstskattemässigt uppdelade fastigheter infördes i samband med 1990 års skattereform (se prop. 1989/90:110 del 1 s. 714 och prop. 1999/2000:2 del 2 s. 547).

Skatterättsnämndens bedömning

Fråga 1

Den solcellsanläggning som A överväger att investera i ska monteras på taket på den ekonomibyggnad som tillhör näringsfastigheten. Anläggningen bör vid sådana förhållanden civilrättsligt sett utgöra ett byggnadstillbehör till den byggnaden (jfr NJA 1997 s. 699).

Enligt givna förutsättningar i ansökan ska solcellsanläggningen visserligen också betjäna A:s privatbostadsfastighet på så sätt att viss del av den el som produceras kommer att användas för uppvärmning där. Att anläggningen också till viss del betjänar privatbostadsfastigheten innebär emellertid inte enligt Skatterättsnämndens uppfattning att anskaffningsutgiften därmed kan fördelas. Det vore enligt nämndens uppfattning, utifrån den systematik som bl.a. 45 kap. 3 § ger uttryck för, materiellt oriktigt om omkostnadsbeloppet för en privatbostadsfastighet i ett fall som det nu aktuella skulle påverkas av en anläggning som finns på en annan byggnad som tillhör näringsfastigheten.

Anskaffningsutgiften för solcellsanläggningen ska därför i sin helhet hänföras till A:s näringsfastighet.

Fråga 2

Av den lagtext som gäller för byggnadsinventarier (19 kap. 19–21 §§) framgår uttryckligen att en uppdelning av anskaffningsvärdet mellan byggnadsinventarier och byggnad är möjligt för en viss typ av anordning, nämligen ledningar som har en blandad funktion. Motsvarande reglering avseende ledningar finns i kapitlet som gäller för markanläggningar (20 kap. 16 §).

Denna särskilda reglering om ledningar tillkom efter att man vid lagstiftningsarbetet förutsett tillämpningssvårigheter vid klassificeringar av vissa anordningar som har en blandad användning (se SOU 1968:26). I betänkandet nämns i detta sammanhang såväl ledningar som andra anläggningar som har en blandad användning (s. 55). I propositionen förs emellertid detta resonemang endast vad avser ledningar med blandad användning (se prop. 1969:100 s. 119 f., jfr också SOU 1971:78 s. 110 f. och prop. 1972:120 s. 200 f.).

Enligt Skatterättsnämndens uppfattning måste lagtexten tolkas så att det är endast för den typ av ledningar som anges i 19 kap. 20 § som en uppdelning kan ske mellan byggnadsinventarier och byggnad.

A:s ansökan bör förstås så att frågan i denna del också inkluderar en begäran om en prövning av huruvida solcellsanläggningen ska hänföras till byggnadsinventarier eller till byggnad. Varken lagtexten i 19 § eller uttalanden i förarbetena (jfr t.ex. SOU 1971:78 s. 110) ger enligt Skatterättsnämnden något klart besked.

Frågan om gränsdragningen mellan byggnad och byggnadsinventarier har tidigare avgjorts i praxis, bl.a. genom RÅ83 1:1 och RÅ84 1:98. Enligt Skatterättsnämnden bör den slutsatsen kunna dras av rättsfallen att installationer som huvudsakligen har anskaffats för den verksamhet som bedrivs i aktuell byggnad ska klassificeras som byggnadsinventarier.

Den näringsverksamhet som idag bedrivs i ekonomibyggnaden där solcellsanläggningen ska monteras består av lantbruksverksamhet. Efter monteringen kommer verksamheten emellertid även att bestå av produktion av el, där den största delen (42 procent) ska säljas externt och en viss del bli föremål för uttagsbeskattning (19 procent). Enligt Skatterättsnämndens uppfattning bör även denna nya verksamhet ingå vid prövningen av om anläggningen enligt 19 § direkt tjänar den näringsverksamhet som bedrivs i byggnaden.

Enligt förutsättningarna för ansökan ska vidare en viss del av elproduktionen (17 procent) användas för drift av den torkanläggning som finns i anslutning till ekonomibyggnaden. Sammantaget innebär detta att solcellsanläggningen måste anses vara avsedd att huvudsakligen direkt tjäna den näringsverksamhet som bedrivs i ekonomibyggnaden. Solcellsanläggningen ska vid sådana förhållanden hänföras till byggnadsinventarier.

I avgörandet har deltagit Christina Eng, ordf., Birgitta Pettersson, Mattias Dahlberg, Marie Jönsson, Merja Lohela, Robert Påhlsson och Ulla Werkell.

Ärendet har föredragits av Krister Rentrop.

I den slutliga handkäggningen har även Lis Alfreds deltagit.