Ska ansökan prövas?
Enligt 5 § lagen (1998:189) om förhandsbesked i skattefrågor får, efter ansökan av en enskild, förhandsbesked lämnas i en fråga som avser sökandens skattskyldighet eller beskattning om det är av vikt för sökanden eller för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning.
A har inte redogjort för något handlingsalternativ. Mot den bakgrunden kan det ifrågasättas om det är av vikt för honom att ett förhandsbesked lämnas (se t.ex. HFD 2015 ref. 78).
Frågan är därför om det är motiverat att lämna ett förhandsbesked på grund av att det är av vikt för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning.
A har anfört att svaret på den ställda frågan inte kan utläsas av lagtext eller praxis. Såvitt Skatterättsnämnden förstår är det många personer som omfattas av Öresundsavtalet. Det bör inte heller vara en helt ovanlig situation att en person erhåller ersättning från sin arbetsgivare under en uppsägningstid med arbetsbefrielse. Dessutom är frågan av intresse även för personer som inte omfattas av Öresundsavtalet men av artikel 15 punkt 1 i det nordiska skatteavtalet eller motsvarande artikel i andra skatteavtal.
Mot denna bakgrund anser Skatterättsnämnden att frågan i detta ärende är av sådant slag att det är motiverat att lämna ett förhandsbesked på grund av att det är av vikt för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning.
Ska ersättningen beskattas i Sverige?
A är som obegränsat skattskyldig i Sverige skattskyldig för ersättningen som har betalats ut från hans danska arbetsgivare under uppsägningstiden enligt inkomstskattelagen.
Huvudregeln enligt artikel 15 punkt 1 i det nordiska skatteavtalet är att inkomst från anställning ska beskattas i hemviststaten. Från denna regel görs undantag för det fall arbetet utförs i annan avtalsslutande stat än hemviststaten. Av artikel 1 punkt 1 i Öresundsavtalet följer att arbetet under vissa förutsättningar ska anses vara utfört i den andra stat där anställningen normalt utförs, även om arbetet faktiskt utförts i hemviststaten eller i en tredje stat.
Frågan i ärendet är om ersättningen från den danska arbetsgivaren kan anses uppburen för arbete som utförts i Danmark, trots att A faktiskt inte har utfört något arbete och inte heller har vistats i Danmark under uppsägningstiden.
Vid tolkningen av skatteavtal ska i första hand avtalsparternas gemensamma avsikt vara avgörande. Fastställandet av vad som utgör den gemensamma partsavsikten ska ske med anlitande av de metoder och medel som anvisas i artiklarna 31–33 i 1969 års Wienkonvention om traktaträtten. I övrigt bör inom området för internationell beskattning särskild betydelse ofta tillmätas OECD:s modellavtal och de kommentarer till avtalet som utarbetats inom organisationen. Har ett skatteavtal eller en bestämmelse i ett sådant avtal utformats i överensstämmelse med modellavtalet, finns det normalt fog för att anta att avtalsparterna avsett uppnå ett resultat som överensstämmer med vad OECD rekommenderat (se t.ex. RÅ 1996 ref. 84 och HFD 2012 ref. 18).
Avtalstexten i såväl det nordiska skatteavtalet som Öresundsavtalet är utformad utifrån att arbete utförs. I avtalstexten i Öresundsavtalet finns en hänvisning till artikel 15 punkt 1 i det nordiska skatteavtalet. Enligt Skatterättsnämndens uppfattning bör Öresundsavtalet därmed tolkas på motsvarande sätt som den nämnda artikeln i det nordiska skatteavtalet i aktuellt hänseende, med den utvidgning som Öresundsavtalet innebär. Eftersom artikel 15 punkt 1 i det nordiska skatteavtalet har utformats i överensstämmelse med motsvarande artikel i OECD:s modellavtal, bör modellavtalet och kommentaren till avtalet tillmätas särskild betydelse vid tolkningen.
När det gäller månatlig ordinarie lön och förmåner som har betalats ut under uppsägningstiden delar Skatterättsnämnden parternas uppfattning att det är punkt 2.6 i kommentaren till artikel 15 i OECD:s modellavtal som är aktuell att tillämpa. Den punkten tillades dock i kommentaren först efter att det nordiska skatteavtalet och Öresundsavtalet ingicks.
I det diskussionsunderlag rörande betalningar vid uppsägning som låg till grund för bl.a. införandet av punkt 2.6 i kommentaren anges att arbetet syftat till att klargöra hur sådana betalningar bör behandlas i skatteavtalshänseende (se OECD, Tax Treaty Treatment of Termination Payments, Discussion Draft, 25 June to 13 September 2013). Den typ av betalningar som avses i den nämnda kommentarspunkten behandlas även i Klaus Vogel on Double Taxation Conventions. Det anges att den traditionella uppfattningen i praxis är att sådana betalningar omfattas av uttrycket ”other similar remuneration derived … in respect of employment” i artikel 15 i OECD:s modellavtal och att denna uppfattning nu också uttrycks i kommentaren till modellavtalet. Vidare anförs att det kan argumenteras för att sådana betalningar uppbärs från den stat där den anställde skulle ha arbetat under uppsägningstiden och att den uppfattningen nu också uttrycks i kommentaren (se Klaus Vogel on Double Taxation Conventions, fjärde upplagan, Kluwer Law International 2015, s. 1127 och 1130).
Enligt Skatterättsnämndens mening talar de ovan nämnda uttalandena för att vad som sägs i punkt 2.6 i kommentaren utgör ett klargörande av innebörden av artikel 15 punkt 1 och inte en materiell ändring av bestämmelsen. Det är inte heller något land som har reserverat sig beträffande modellavtalet eller gjort anmärkningar mot kommentaren i nu berörd del (jfr HFD 2016 ref. 57). Mot den bakgrunden bör kommentaren beaktas vid tolkningen av artikel 15 punkt 1 i det nordiska skatteavtalet och artikel 1 punkt 1 i Öresundsavtalet.
Av punkt 2.6 framgår att ersättningen bör anses uppburen från den stat där det är skäligt att anta att den anställde skulle ha arbetat under uppsägningstiden. I aktuellt fall får det anses skäligt att anta att A under uppsägningstiden skulle ha arbetat på motsvarande sätt som innan uppsägningstiden inleddes. Ersättningen som avser månatlig ordinarie lön och förmåner ska då i sin helhet anses uppburen för arbete som utförts i Danmark. Det innebär att ersättningen får beskattas i Danmark och därmed ska undantas från beskattning i Sverige.
Bonusen som betalades ut under 2019 var intjänad redan under 2018, vilket betyder att den inte kan anses erhållen för uppsägningstiden. Enligt Skatterättsnämndens uppfattning är det därför inte punkt 2.6 utan i stället punkt 2.2 i kommentaren till artikel 15 som är aktuell att tillämpa. Av den punkten framgår att villkoret för beskattning i källstaten är att ersättningen uppbärs för arbete som utförs i denna stat och det gäller oavsett när inkomsten betalas till den anställde.
Även denna punkt tillades i kommentaren först efter att det nordiska skatteavtalet och Öresundsavtalet ingicks. Den tolkning som görs i kommentaren står i god överensstämmelse med artikelns ordalydelse (jfr HFD 2012 ref. 18). Dessutom anförde Vogel redan 1991 att det vid tillämpningen av avtalet är irrelevant när ersättningen betalas; det som har betydelse är om den tillfaller den anställde avseende perioden som han tillbringade utomlands (se Klaus Vogel on Double Taxation Conventions, Kluwer Law and Taxation Publishers 1991, s. 788). Det är inte heller något land som har reserverat sig beträffande modellavtalet eller gjort anmärkningar mot kommentaren i nu berörd del. Detta talar för att vad som sägs i kommentaren utgör ett klargörande av innebörden av artikel 15 punkt 1 och inte en materiell ändring av bestämmelsen. Mot den bakgrunden bör punkt 2.2 i kommentaren beaktas vid tolkningen av artikel 15 punkt 1 i det nordiska skatteavtalet och artikel 1 punkt 1 i Öresundsavtalet.
Den aktuella bonusen var intjänad under 2018 då A får anses ha utfört sitt arbete i Danmark. Det innebär att även bonusen får beskattas i Danmark och därmed ska undantas från beskattning i Sverige.
I avgörandet har deltagit Christina Eng, ordf., Birgitta Pettersson, Anders Bengtsson, Fredrik Hammarström, Robert Påhlsson, Olof Sundin och Ulla Werkell.
Ärendet har föredragits av Maria Doeser.