Av 2 kap. 2 § IL framgår att de termer och uttryck som används i lagen också omfattar motsvarande utländska företeelser om det inte anges eller framgår av sammanhanget att bara svenska företeelser avses.
Enligt 56 kap. 2 § avses med fåmansföretag bl.a. aktiebolag där fyra eller färre delägare äger andelar som motsvarar mer än 50 procent av rösterna för samtliga andelar i företaget.
Av 6 § första stycket framgår att med delägare i fåmansföretag avses en fysisk person som, direkt eller indirekt, äger eller på liknande sätt innehar andelar i företaget.
Den nuvarande definitionen av fåmansföretag har sitt ursprung i bestämmelserna som infördes 1976. Företagsskatteberedningen, vars förslag låg till grund för lagstiftningen, ansåg att utvidgningen av fåmansföretagsdefinitionen till bolag med många delägare med självständiga verksamhetsgrenar inte borde kunna kringgås genom att aktierna överförs till t.ex. en stiftelse. Uttalandet, som avsåg i bolaget verksamma personer, kommenterades emellertid inte av föredragande departementschefen (prop. 1975/76:79 s. 41 och s. 69–74).
Motsvarigheten till bestämmelserna i 56 kap. 6 § första stycket justerades år 1999. Frågan om vad som närmare avses med indirekt ägande eller innehav diskuterades då i förarbetena. Stoppregelutredningen anförde att indirekt ägande genom t.ex. en stiftelse, som saknar ägare, inte kunde föreligga om det inte var fråga om bulvanskap (SOU 1998:166 s. 57 f.), ett uttalande som återkom i propositionen (prop. 1999/2000:15 s. 49).
I RÅ 1976 ref. 75 ägdes vissa aktier i ett aktiebolag av en stiftelse. Stiftelsen var allmännyttig och förvaltades av en särskild styrelse och dess stadgar kunde inte ändras utan Kungl. Maj:ts medgivande. Aktierna som stiftelsen ägde ansågs inte innehavda av fysiska personer genom förmedling av stiftelsen. De var därför inte till huvudsaklig del ägda eller på därmed jämförligt sätt innehavda – direkt eller genom förmedling av juridisk person – av en fysisk person eller ett fåtal fysiska personer. Bolaget var således inget fåmansföretag.
I 57 kap. 5 § första stycket anges att om utomstående, direkt eller indirekt, i betydande omfattning äger del i företaget och, direkt eller indirekt, har rätt till utdelning ska en andel anses kvalificerad bara om det finns särskilda skäl. Vid bedömningen ska förhållandena under beskattningsåret och de fem föregående beskattningsåren beaktas.
Med företag avses enligt paragrafens andra stycke det företag i vilket delägaren eller någon närstående varit verksam i betydande omfattning under den tid som anges i första stycket.
Motivet till utomståenderegeln är att risken för omvandling av arbetsinkomster till kapitalinkomster är mindre om utomstående äger en betydande del av andelarna i ett fåmansföretag eftersom utdelning och kapitalvinster tillfaller också dessa ägare. För att det utomstående ägandet ska anses vara av betydande omfattning krävs att det uppgår till minst 30 procent av samtliga andelar i företaget. Vad gäller särskilda skäl framhålls i förarbetena att den skattskyldige måste redovisa omständigheter som skulle kunna leda till obehöriga skatteförmåner trots att ägarförhållandena talar emot det. Som exempel på sådana omständigheter nämns successiv utförsäljning av aktier, inbördes avtal som reglerar den faktiska fördelningen av resultatet, korsvisa äganden eller avtal om framtida förvärv (prop. 1989/90:110 del 1 s. 468 och 704.).
I samband med att bestämmelsen i 5 § omarbetades 2001 ersattes uttrycket utomstående delägare med utomstående i syfte att möjliggöra att bl.a. stiftelser ska kunna omfattas av utomståendedefinitionen (prop. 2001/02:46 s. 106).