Skatterättsnämnden, som har att utgå från att övriga villkor för skattereduktion är uppfyllda, gör följande bedömning.
Kravet på elektronisk betalning i 67 kap. 15 a § IL tillkom för att motverka risken för att utbetalningar och skattereduktion medges på felaktiga grunder. Genom ett krav på spårbar betalning kan det säkerställas att ersättning för arbetet verkligen har erlagts och med de belopp som anges (se prop. 2019/20:1 s. 209).
Införandet av bestämmelsen kan inte anses medföra att innebörden av uttrycken ”betalats” eller ”köparens faktiska betalning” i bland annat 67 kap. 12 § IL respektive 7 § HusfL numera skulle kräva att betalningen har gjorts av köparen själv (jfr HFD 2016 ref. 29 och HFD 2014 ref. 79).
Även om Y AB till viss del medverkar i kreditlösningen och kreditföretaget betalar direkt till Y AB är förfarandet i allt väsentligt att jämställa med att A själv betalar för utfört hushållsarbete med lånade medel.
Det finns mot denna bakgrund inte någon omständighet som motiverar att det ska uppställas ett krav på att A:s och kreditföretagets mellanhavanden har reglerats för att A ska ha rätt till skattereduktion.
A har därför rätt till skattereduktion för det beskattningsår som kreditföretaget betalar fakturerat belopp till Y AB.
Med hänsyn till ovanstående bedömning förfaller fråga 2.
I avgörandet har deltagit Christina Eng (ordförande), Birgitta Pettersson, Anders Bengtsson, Robert Påhlsson, Johan Rubenson och Olof Sundin.
Ärendet har föredragits av Håkan Gustavsson.