Enligt 3 kap. 3 § första stycket 3 inkomstskattelagen (1999:1229) är den som har väsentlig anknytning till Sverige och som tidigare har varit bosatt här obegränsat skattskyldig.
Enligt 7 § första stycket ska vid bedömningen av om en person som tidigare har varit bosatt i Sverige har väsentlig anknytning hit beaktas bl.a. om personen är svensk medborgare, hur länge personen var bosatt här, om personen bedriver näringsverksamhet här, om personen är ekonomiskt engagerad här genom att inneha tillgångar som, direkt eller indirekt, ger personen ett väsentligt inflytande i näringsverksamhet här, och liknande förhållanden.
Frågan om en person ska anses ha väsentlig anknytning till Sverige ska avgöras genom en samlad bedömning där alla omständigheter av betydelse ska beaktas (se prop. 1984/85:175 s. 13).
Av förarbetena till bestämmelsen framgår vidare att syftet med den är att förhindra s.k. skenbosättning i utlandet av personer som tidigare varit bosatta och verksamma i Sverige. Det framgår också att rena kapitalplaceringar inte bör påverka bedömningen av om väsentlig anknytning till Sverige föreligger men att tillgångar som ger ett verkligt inflytande i en rörelse som bedrivs i Sverige bör beaktas oavsett om det sker genom innehav av aktier, via en juridisk person eller på annat sätt (se a. prop. s. 13 f.).
I praxis har aktieinnehav om tio procent eller mer ansetts ge ett väsentligt inflytande i näringsverksamhet och detta har ansetts som en stark anknytningsfaktor vid bedömningen av om väsentlig anknytning föreligger (se t.ex. RÅ 2004 not. 215).
I HFD 2019 ref. 12 fann Högsta förvaltningsdomstolen att en person, som hade ett indirekt aktieinnehav i svenska bolag överstigande tio procent, inte hade väsentlig anknytning till Sverige. Personen ansågs ha ett väsentligt inflytande i näringsverksamhet här, men vid den samlade bedömningen beaktades även att personen varit bosatt utomlands i 14 år och att det aktuella kapitalinnehavet erhölls först ca sex år efter flytten från Sverige.