I 65 kap. 5 § inkomstskattelagen (1999:1229), IL, finns bestämmelser om hur statlig inkomstskatt på förvärvsinkomster ska tas ut för fysiska personer. Av första stycket framgår att skatten tas ut efter två olika skattesatser; med 20 procent av den del av den beskattningsbara förvärvsinkomsten som överstiger en nedre skiktgräns och med 5 procent av den del som överstiger en övre skiktgräns.

I lagrummets andra stycke anges skiktgränserna i belopp för visst beskattningsår och av tredje stycket framgår att för de därpå följande beskattningsåren bestäms skiktgränserna genom en omräkning av föregående års gränser, baserad på förändringar i det allmänna prisläget plus två procentenheter.

I syfte att begränsa uttaget av den statliga inkomstskatten höjdes den nedre skiktgränsen för beskattningsåret 2014 från 420 800 kr till 435 900 kr (SFS 2013:960). Höjningen utgjorde en del av de budgetpåverkande förändringar som regeringen hade föreslagit i budgetpropositionen för 2014 vilka beslutades av riksdagen den 20 november 2013 (jfr prop. 2013/14:1, bet. 2013/14:FiU16 och rskr. 2013/14:109).

Genom riksdagens beslut den 11 december 2013 ändrades dock 65 kap. 5 § på nytt, varigenom den nedre skiktgränsen återställdes till 420 800 kr (rskr. 2013/14:109 och SFS 2013:1080). Ändringen hade initierats av en majoritet i finansutskottet (bet. 2013/14:FiU16).

A vill med sin ansökan få svar på om den statliga inkomstskatten på hans beskattningsbara förvärvsinkomst för beskattningsåret 2014, som överstiger 435 900 kr, ska beräknas utifrån en nedre skiktgräns på 420 800 kr i enlighet med SFS 2013:1080.

Enligt hans uppfattning har riksdagens beslut den 11 december inte tillkommit i den ordning som anges i riksdagsordningen (RO). Av reglerna om lagprövning i 12 kap. 10 § regeringsformen (RF) följer då att den återställda nedre skiktgränsen inte får tillämpas.

Till stöd för sin uppfattning hänvisar han till den debatt som föregick riksdagens beslut den 11 december och som fortsatt utanför riksdagen efter det att beslutet fattades.

Det är enligt hans uppfattning av vikt för både hans egen beskattning och en enhetlig lagtolkning och rättstillämpning att ett förhandsbesked lämnas i frågan.

Skatteverkets uppfattning i sakfrågan är att beskattningen ska ske med tillämpning av 65 kap. 5 § IL i dess lydelse enligt SFS 2013:1080.

Rättsligt

Lagprövning

Om ett offentligt organ finner att en föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag eller i annan överordnad författning får enligt 12 kap. 10 § första stycket RF föreskriften inte tillämpas. Detsamma gäller om stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid en föreskrifts tillkomst. I paragrafens andra stycke sägs att det vid prövning av en lag särskilt ska beaktas att riksdagen är folkets främsta företrädare och att grundlag går före lag. Motsvarande reglering för domstolar finns i 11 kap. 14 §.

Tidigare fanns en gemensam bestämmelse om lagprövning för domstolar och andra offentliga organ i 11 kap. 14 §. Den innehöll ett uppenbarhetsrekvisit som gällde vid prövning av föreskrifter som riksdagen eller regeringen beslutat.

Uppenbarhetsrekvisitet ansågs innebära att tillämpningen av en bestämmelse måste respekteras så länge den höll sig inom ramen för en möjlig tolkning av bestämmelsen. För att underlåta att tillämpa en föreskrift som riksdagen beslutat fordrades därför att föreskriften materiellt sett var oförenlig med ett grundlagsstadgande eller att det när föreskriften beslutades hade förekommit ett klart och direkt åsidosättande av ett uttryckligt stadgande i grundlag eller RO om lagstiftningsproceduren som uppenbarligen måste anses vara av väsentlig betydelse för denna (jfr KU 1978/79:39 s. 13).

När uppenbarhetsrekvisitet slopades 2010 gavs i förarbetena vissa exempel på områden där det anses vara av särskild vikt att lagprövningen får genomslag såsom vid prövning mot fri- och rättighetsregleringen i 2 kap. RF, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Vidare sades att det på andra områden, t.ex. när det gällde statsorganens arbetssätt, framstår som motiverat med ett mer begränsat utnyttjande av möjligheten till lagprövning (prop. 2009/10:80 s. 147).

Bestämmelser i RO om utskottsinitiativ, budgetpropositionen och beslut under budgetprocessen

I 3 kap. 7 § första stycket sägs att ett utskott får väcka förslag hos riksdagen i ett ämne som hör till dess beredningsområde (utskottsinitiativ). Finansutskottet får enligt andra stycket i ekonomisk-politiskt syfte väcka förslag även i ett ämne som hör till ett annat utskotts beredningsområde. Bestämmelsen tillkom 1971 då varje utskott gavs möjlighet att självständigt väcka förslag inom sitt kompetensområde.

Initiativrätten syftar till att stärka riksdagens ställning. Den är dock tänkt att användas med varsamhet och politisk enighet ska eftersträvas i de fall ett initiativ kommer i fråga (KU 1970:27).

Av 3 kap. 2 § med tilläggsbestämmelser framgår att regeringen under de år då riksdagsval inte hålls i september, senast den 20 september ska överlämna en budgetproposition till riksdagen. Denna ska innehålla en finansplan och ett förslag till beslut om statsbudgeten.

Enligt 2 § tredje stycket begränsas regeringens möjligheter att därefter lämna en proposition om statens inkomster eller utgifter för det närmast följande budgetåret. Endast om regeringen anser att det finns synnerliga ekonomisk-politiska skäl får en sådan proposition lämnas.

Ordningen för antagande av budgeten, den s.k. rambeslutsmodellen kom till i mitten av 1990-talet i samband med att budgetåret lades om till kalenderår och innebar en förändring jämfört med vad som tidigare hade gällt om antagandet av statsbudgeten.

Med den nya modellen skulle budgetpropositionen göras fullständig, heltäckande och mer översiktlig (jfr 1993/94:TK1 s. 15 f.). Med ett heltäckande budgetförslag avsågs att samtliga förslag borde lämnas samlat vid ett tillfälle.

Regleringen finns i 5 kap. 12 §. Av det första stycket framgår att riksdagen genom lag får besluta att hänföra statsutgifterna till utgiftsområden.

I andra stycket sägs att om riksdagen fattat beslut enligt första stycket, fastställer riksdagen för det närmast följande budgetåret genom ett enda beslut dels en utgiftsram för varje utgiftsområde, dels en beräkning av inkomsterna på statens budget.

Enligt tredje stycket får beslut om anslag eller andra utgifter i staten för närmast följande budgetår inte fattas innan ett beslut fattats enligt andra stycket. Vidare anges att anslag eller andra utgifter fastställs för varje utgiftsområde genom ett enda beslut.

Genom en tilläggsbestämmelse till 5 kap. 12 § (5.12.1) har riksdagen beslutat att hänföra statsutgifterna till utgiftsområden, vilket alltså innebär att rambeslutsmodellen ska tillämpas.

Rambeslutsmodellen anses ha ökat möjligheterna att upprätthålla sunda offentliga finanser och ha underlättat för en minoritetsregering att få budgetpropositionens förslag godkända av riksdagen (jfr SOU 2013:73 s. 15).