Rättsligt

Huvudregeln vid en fusion är att en avyttring skett och att beskattning ska ske. Från denna regel finns vissa undantag.

Av 48 kap. 18 § första stycket IL framgår t.ex. att fusion eller delning av värdepappersfonder enligt 8 kap. 1 och 25 §§ lagen (2004:46) om värdepappersfonder eller av specialfonder enligt 12 kap. 16 och 17 §§ lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder, LAIF, inte ska leda till att kapitalvinster tas upp hos delägarna. Detsamma gäller när en specialfond ombildas till en värdepappersfond. Ersättning i pengar ska dock tas upp som kapitalvinst det beskattningsår fusionen eller delningen sker.

I andra stycket finns bestämmelser om anskaffningsutgift efter en fusion eller delning.

Att det som sägs om fusion i första och andra styckena även gäller vid en gränsöverskridande fusion enligt 8 kap. 17 § lagen om värdepappersfonder framgår av tredje stycket.

Enligt fjärde stycket gäller första–tredje styckena även utländska värdepappersfonder, när respektive fond hör hemma i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet om fusionen, den gränsöverskridande fusionen eller delningen har skett i enlighet med lagstiftningen i den berörda staten eller de berörda staterna.

Det nuvarande fjärde stycket infördes efter att Högsta förvaltningsdomstolen i RÅ 2006 ref. 38 behandlat frågan om sammanläggning av utländska fondföretag i skattehänseende ska jämställas med sammanläggning av svenska värdepappersfonder. De utländska fonderna som skulle sammanläggas var bildade i enlighet med UCITS-direktivet och sammanläggningen hade godkänts av behörig myndighet i fondernas hemland Luxemburg. Fonderna hade olikartad placeringsinriktning och var bildade på associationsrättslig grund.

Högsta förvaltningsdomstolen fann att även om fonderna hade olikartad placeringsinriktning, och sammanläggningen därmed inte skulle ha godkänts av svenska Finansinspektionen, så skulle beskattning av kapitalvinsten underlåtas mot bakgrund av EU-rättens regler om likabehandling. Beslut som fattas av utländska kontroll­myndigheter i enlighet med UCITS-direktivet ska gälla på samma sätt som om beslutet fattats av en svensk myndighet.

Av förarbetena till ändringen av 48 kap. 18 § IL framgår att några remissinstanser ansåg att utvidgningen inte skulle begränsas till fondföretag som bildats i enlighet med UCITS-direktivet. Regeringen ansåg dock inte att det fanns anledning att utvidga reglerna utöver vad som följer av EU-rätten (prop. 2007/08:12 s. 23).

I HFD 2016 ref. 22 fann Högsta förvaltningsdomstolen att en utländsk fond som är en juridisk person och som inte omfattas av UCITS-direktivet inte kan anses motsvara en specialfond vid tillämpningen av bestämmelserna om schablonintäkt i 42 kap. 43 och 44 §§ IL.

Domstolen konstaterade att lagen om värdepappersfonder syftar till att genomföra UCITS-direktivet och att bestämmelserna om värdepappersfonder således är harmoniserade på EU-nivå. Vidare att en specialfond är en alternativ investeringsfond enligt definitionen i AIFM-direktivet (2011/61/EU) och att det direktivet inte syftar till att harmonisera regleringen av fonderna som sådana utan till att åstadkomma ett harmoniserat regelverk för förvaltarna av dem.

Enligt Högsta förvaltningsdomstolen måste frågan om en viss utländsk företeelse ska anses motsvara en svensk avgöras från fall till fall med hänsyn bl.a. till utformningen av och syftet med den skatteregel som det är fråga om och det framgår av praxis att det vid bedömningen har lagts stor vikt vid om den utländska företeelsen civilrättsligt kan anses motsvara den svenska företeelse som är i fråga (RÅ 2009 ref. 100, jfr även RÅ 1992 ref. 53).

När det gäller frågan om redan den omständigheten att fonden var en juridisk person innebar att den inte kunde anses motsvara en specialfond (vid tillämpningen av bestämmelserna om schablonintäkt) noterade domstolen inledningsvis att det har funnits särskilda skattebestämmelser för fonder sedan 1975 (prop. 1974:181) och att den näringsrättsliga fondlagstiftningen endast omfattade fonder som inte var juridiska personer fram till att den nuvarande ordningen med beskattning på delägarnivå infördes 2012 (prop. 2011/12:1).

Sedan LAIF infördes 2013 och begreppet alternativ investeringsfond introducerades i fondlagstiftningen kan även vissa juridiska personer utgöra fonder i den lagens mening (se prop. 2012/13:155 s. 192 och 195 f.). Alternativa investeringsfonder av det slaget har dock inte inordnats i den beskattningsordning som gäller för specialfonder och för andelsägarna i sådana fonder.

Domstolen konstaterade därefter att de särskilda skattereglerna för fonder och delägare i dessa således ursprungligen tillkom som ett sätt att hantera det faktum att fonderna inte var juridiska personer och att reglerna fortfarande, när det gäller svenska fonder, endast omfattar sådana fonder som inte är juridiska personer.

Skatterättsnämndens bedömning

Fråga 1

Den planerade sammanläggningen, som enligt Skatterättsnämnden är att jämställa med sådana fusioner som behandlas i 48 kap. 18 § IL, medför att A ska ta upp en kapitalvinst om inte undantaget från beskattning i den bestämmelsen är tillämpligt. Paragrafens första stycke omfattar bara fusion av värdepappersfonder som genomförs enligt lagen om värdepappersfonder eller fusion av specialfonder enligt LAIF. Det nu aktuella förfarandet genomförs inte med stöd av de lagarna.

Regelns fjärde stycke rör endast fusioner av utländska värdepappersfonder vilket inte är fallet här. Den avsedda sammanläggningen omfattas således inte av undantaget i bestämmelsen. Att en sådan sammanläggning inte heller är tänkt att omfattas framgår dessutom klart av förarbetena. A ska därför enligt svenska regler ta upp en kapitalvinst med anledning av sammanläggningen.

Fråga 2

Den fråga Skatterättsnämnden därefter har att bedöma är om de svenska reglerna är förenliga med EU-rätten.

Enligt EU-domstolens praxis föreligger en diskriminering när skilda regler tillämpas på jämförbara situationer eller när samma regel tillämpas på olika situationer (se t.ex. domar i Schumacker, C‑279/93, EU:C:1995:31, punkt 30, och Royal Bank of Scotland, C‑311/97, EU:C:1999:216, punkt 26).

X motsvarar enligt förutsättningarna för ansökan en svensk specialfond. Det kan ifrågasättas om det är förenligt med EU-rätten att utesluta utländska specialfonder som motsvarar svenska sådana fonder från undantaget i 48 kap. 18 § IL eftersom sådana fonder i och för sig bör kunna vara parter i en fusion som omfattas av lagrummet.

Y är dock en alternativ investeringsfond som är en juridisk person. Med hänsyn till Högsta förvaltningsdomstolens bedömning i HFD 2016 ref. 22 är inte fonden att anse som en specialfond vid tillämpningen av reglerna om schablonintäkt i IL. Enligt Skatterättsnämnden bör bedömningen bli densamma oavsett vilken regel i IL som aktualiseras. Fonden är därför inte heller att betrakta som en specialfond i detta sammanhang.

Som Högsta förvaltningsdomstolen konstaterar i HFD 2016 ref. 22 kan, sedan LAIF infördes och begreppet alternativ investeringsfond introducerades i fondlagstiftningen, även vissa juridiska personer utgöra fonder i den lagens mening. Alternativa investeringsfonder av det slaget har dock inte inordnats i den beskattningsordning som gäller för specialfonder och för andelsägarna i sådana fonder. De beskattas i stället utifrån sin juridiska form och undantaget från beskattning i 48 kap. 18 § IL är inte tillämpligt vid en fusion av sådana fonder. En situation som den aktuella med en sammanläggning där en av fonderna likt Y inte är en specialfond är således inte jämförbar med den när två specialfonder fusioneras. Om sammanläggningen skulle omfattas av undantaget skulle olika situationer behandlas lika vilket inte är meningen. En beskattning enligt huvudregeln kan därför inte anses oförenlig med EU-rätten.

I avgörandet har deltagit Christina Eng, ordf., Birgitta Pettersson, Mattias Dahlberg (skiljaktig), Marie Jönsson, Robert Påhlsson (skiljaktig), Olof Sundin och Ulla Werkell (skiljaktig).

Ärendet har föredragits av Per-Arvid Gustafsson.

I den slutliga handläggningen har även Marcus Andersson deltagit.

Skiljaktig mening

Mattias Dahlberg, Robert Påhlsson och Ulla Werkell är skiljaktiga vad gäller svaret på fråga 2 och förhållandet till EU-rätten och anför följande.

Vi delar majoritetens uppfattning att undantag från kapitalvinstbeskattning enligt
48 kap. 18 § IL inte är aktuellt, eftersom det i detta ärende inte är fråga om utländska värdepappersfonder. Konsekvensen är att A ska ta upp en kapitalvinst till beskattning som följd av sammanläggningen av X och Y.

Enligt vår mening strider detta mot fria rörligheter i EUF-fördraget, nämligen etableringsfriheten enligt artikel 49, det fria tillhandahållandet av tjänster enligt artikel 56 och fria kapitalrörelser enligt artikel 63 i EUF-fördraget.

Diskriminering föreligger när jämförbara situationer behandlas olika eller olika situationer behandlas på samma sätt. En otillåten hindrande restriktion kan också föreligga om en regel på annat sätt hindrar eller försvårar gränsöverskridande rörligheter.

För det nu aktuella fallet innebär beskattningen i Sverige att den som vill etablera detta slags mellanhandsägare i Luxemburg kommer att tvingas erbjuda andelar i fonder som hos fondens investerare beskattas hårdare än andelar i sådana fonder som omfattas av skattelättnaden. Denna omständighet är ägnad att göra det mindre attraktivt att etablera sådana fonder i Luxemburg. På motsvarande sätt kommer de tjänster som dessa fonder erbjuder – i form av möjliga kapitalplaceringar – att vara mindre attraktiva för svenska investerare än i förhållande till sådana fonder som omfattas av skattelättnaden.

Det är visserligen så att den form av mellanhandsägare som A har investerat i skiljer sig något från de mellanhandsägare som omfattas av skattelättnaden i 48 kap. 18 § IL. Av EU-domstolens rättspraxis framgår emellertid klart att jämförelseobjekten i en diskriminerings- eller restriktionsanalys inte behöver vara identiska. Det är tillräckligt att de är jämförbara i en EU-rättslig mening.

Regleringen i IL medför således att investeringar gjorda av vissa mellanhandsägare försvåras i jämförelse med andra mellanhandsägare, hemmahörande i Luxemburg och andra medlemsstater, som utgör värdepappersfonder enligt UCITS-direktivet, specialfonder eller andra mellanhandsägare.

Detta innebär att jämförbara gränsöverskridande situationer behandlas olika vilket utgör en restriktion av de fria kapitalrörelserna och även av etableringsfriheten, se EU-domstolens dom i mål C-303/07 Aberdeen, EU:C:2009:377.

Av EU-domstolens praxis framgår att det inte behöver ha någon betydelse vilket slags juridisk person som har använts för en etablering. I exempelvis Royal Bank of Scotland gjordes en jämförelse mellan ett utländskt bolags filialetablering i Grekland och juridiska personer hemmahörande i Grekland (aktiebolag).

Någon rättfärdigandegrund kan inte anses tillämplig, jfr EU-domstolens överväganden i Aberdeen.

Det förhållandet att en luxemburgsk SICAV inte kan anses utgöra en specialfond vid tillämpning av 42 kap. 43 och 44 §§ IL förändrar inte den EU-rättsliga bedömningen. I HFD 2016 ref. 22 gjorde Högsta förvaltningsdomstolen en prövning av hänvisningen i IL till motsvarade utländska företeelser.

Referensramen i den bedömning som Högsta förvaltningsdomstolen gjorde i 2016 års fall var således den skatterättsliga jämförbarheten mellan svenska och utländska fonder vid tillämpning av 2 kap. 2 § IL. I detta fall avser emellertid bedömningen om 48 kap. 18 § IL medför en diskriminering i förhållande till etableringsfriheten, det fria tillhandahållandet av tjänster och de fria kapitalrörelserna.

Enligt vår mening medför kapitalvinstbeskattningen i detta fall att jämförbara gränsöverskridande situationer behandlas olika beroende på vilket slags utländsk mellanhandsägare som en i Sverige skattskyldig person har investerat i.