X AB (bolaget) förvärvar bl.a. portföljer av förfallna (…)fordringar. Det bolaget köper är ett anspråk på återstående del av ursprungligt kreditbelopp samt förfallna räntor och avgifter. Bolaget betalar ett pris som avsevärt understiger summan av de nominella fordringsbeloppen på fordringarna som ingår i portföljen. (…)

Bolaget tillämpar BFNAR 2012:1 Årsredovisning och koncernredovisning (K3). Redovisningsmässigt utgör fordringarna finansiella anläggningstillgångar. De redovisas med tillämpning av effektivräntemetoden till upplupet anskaffningsvärde.

När bolaget förvärvar en portfölj av fordringar beräknas en effektivränta med ledning av förvärvspris, indrivningskostnader och förväntade framtida inbetalningar från gäldenären. Kassaflödena från fordringarna (inbetalningar) och utgifterna (indrivningskostnader) fördelas över den period under vilken fordringen bedöms ge avkastning. Kassaflödena diskonteras med den räntefaktor som innebär att nuvärdet överensstämmer med förvärvspriset. Denna räntefaktor benämns effektivräntan. Den fastställda effektivräntan ändras sedan aldrig under fordringsportföljens livstid.

Vid varje bokslutstillfälle fördelas – med ledning av den beräknade effektivräntan – den faktiska årliga avkastningen, dvs. vad som betalats in av gäldenärerna, på en del som utgör intäkt (ränta) och en del som är amortering på anskaffningsvärdet för portföljen. Amorteringen och eventuella omvärderingar av beräknade kassaflöden minskar det redovisade fordringsbeloppet och leder till en nedskrivning.

Om portföljen skrivits ned kommer nedskrivningen att reverseras om det bedöms att inbetalningarna blir högre än vad man tidigare ansett. Ett högre anskaffningsvärde än vad som motsvarar det ursprungliga förvärvspriset för portföljen tas dock aldrig upp.

Per (…) uppgick det bokförda värdet på bolagets fordringsportföljer till ca (…) kr. I inkomstdeklarationen för beskattningsåret (…) gjorde bolaget inte några skattemässiga justeringar avseende värdet på portföljerna.

Skatteverket har i ett omprövningsbeslut (…), avseende beskattningsåret (…), beslutat att höja bolagets inkomst av näringsverksamhet med ca (…) kr. Enligt verket understiger det bokförda värdet på fordringsportföljerna det lägsta tillåtna skattemässiga värdet med detta belopp. Fordringsportföljerna utgör skattemässigt lagertillgångar som enligt 17 kap. 3 § inkomstskattelagen (1999:1229), IL, inte får tas upp till lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och nettoförsäljningsvärdet. Med nettoförsäljningsvärde avses beräknade framtida kassaflöden. Någon diskontering ska inte ske eftersom en sådan metod inte finns med i lagstiftningens definition.

Bolaget har begärt omprövning av Skatteverkets beslut och har tillstyrkt att den aktuella frågan prövas genom att allmänna ombudet hos Skatteverket (allmänna ombudet) ansöker om förhandsbesked hos Skatterättsnämnden.

I ansökan om förhandsbesked har allmänna ombudet ställt frågan om bolagets portföljer av förvärvade kreditförsämrade fordringar ska värderas utan hänsyn till att de beräknade betalningarna ska göras i framtiden eller om de ska tas upp till nuvärde beräknat efter effektivränta enligt metoden för upplupet anskaffningsvärde även vid beskattningen.

Allmänna ombudet anser att metoden upplupet anskaffningsvärde är förenlig med reglerna i 17 kap. 3 §. Metoden och bolagets tillämpning av den utgör god redovisningssed. Den nedskrivning av lagervärdet som bolaget har gjort ska därför få genomslag vid beskattningen.

Om 17 kap. 3 § däremot anses utgöra ett hinder mot att tillämpa metoden upplupet anskaffningsvärde, anser allmänna ombudet att upplupet anskaffningsvärde inte utgör ett sådant nettoförsäljningsvärde som avses i den bestämmelsen. Skälet för detta är att diskonteringsräntan fastställs vid förvärvet och sedan används för att diskontera värdet under portföljens hela livslängd, oberoende av vad som händer.

Bolaget anser också att metoden upplupet anskaffningsvärde är förenlig med reglerna i          17 kap. 3 § och att nedskrivningen i redovisningen ska få genomslag vid beskattningen.

Om 17 kap. 3 § anses utgöra ett hinder mot att tillämpa metoden upplupet anskaffningsvärde, anser bolaget att bestämmelsen tillåter att värdet på en lagertillgång diskonteras med effektivräntan. Diskontering av framtida kassaflöden är nödvändig för att identifiera ett korrekt nettoförsäljningsvärde. Vidare justeras det redovisade värdet på enskilda portföljer om portföljens prestation avviker från vad som beräknades i samband med förvärvet. Det redovisade värdet överensstämmer därmed i största möjliga utsträckning med nettoförsäljningsvärdet vid varje tidpunkt.

IL

Enligt 17 kap. 3 § första stycket IL får en tillgång som är avsedd för omsättning eller förbrukning (lagertillgång) inte tas upp till lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och nettoförsäljningsvärdet, om inte annat följer av 4 eller 4 a §. Om det finns särskilda skäl, får återanskaffningsvärdet, i förekommande fall med avdrag för inkurans, eller något annat värde som är förenligt med 2 kap. 2 och 3 §§ årsredovisningslagen (1995:1554), ÅRL, användas i stället för nettoförsäljningsvärdet.

Av 17 kap. 2 § första stycket IL framgår att med anskaffningsvärde, nettoförsäljningsvärde och återanskaffningsvärde avses i det kapitlet detsamma som i 4 kap. 9 § andra–fjärde styckena ÅRL.

I 17 kap. 19–20 c §§ IL finns särskilda bestämmelser om värdering av lager av finansiella instrument.

Enligt de ursprungliga bestämmelserna i kommunalskattelagen (1928:370) var lagervärderingen fri och några särskilda skatterättsliga lagervärderingsregler fanns inte. I stället skulle den i räkenskaperna gjorda värdesättningen ligga till grund för beskattningen och ”endast om särskilda omständigheter därtill föranleda frångås ...”. År 1955 slopades den fria lagervärderingen och ersattes av särskilda värderingsregler (se prop. 1999/2000:2 del 2  s. 216).

Efter en lagändring 1992 fick lager inte tas upp till lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och verkliga värdet. I förarbetena uttalades att bestämmelserna bör knyta an till lägsta värdets princip på så sätt att värderingen av lagret i redovisningen godtas vid beskattningen om värdet inte är lägre än det lägsta av anskaffningsvärdet och verkliga värdet (se prop. 1991/92:86 s. 11).

År 2003 ersattes uttrycket verkligt värde med nettoförsäljningsvärde. Vidare infördes bestämmelser i 17 kap. IL om värdering av lager av finansiella instrument till verkligt värde. I förarbetena angavs att i den mån sådana finansiella instrument som inte får värderas till det verkliga värdet i räkenskaperna är skattemässigt lager ska de värderas enligt de allmänna lagervärderingsreglerna (se prop. 2003/04:28 s. 22).

ÅRL

Av 4 kap. 9 § första stycket ÅRL framgår att omsättningstillgångar ska tas upp till det lägsta av anskaffningsvärdet och nettoförsäljningsvärdet på balansdagen, om inte annat följer av vissa andra bestämmelser.

Med anskaffningsvärde förstås, enligt 9 § andra stycket, utgifterna för tillgångens förvärv eller tillverkning. Vid bestämmandet av anskaffningsvärdet tillämpas 3 § andra–fjärde styckena.

Med nettoförsäljningsvärde avses, enligt 9 § tredje stycket, försäljningsvärdet efter avdrag för beräknad försäljningskostnad. Enligt förarbetena torde försäljningsvärdet som regel kunna bestämmas till det pris som rörelsen på balansdagen skulle kunna uppnå vid en normal försäljning i den löpande verksamheten (se prop. 1995/96:10 del 2 s. 206).

Med återanskaffningsvärde avses, enligt 9 § fjärde stycket, det belopp som motsvarar den utgift för anskaffandet som företaget skulle ha haft, om tillgången anskaffats på balansdagen.

Begreppet upplupet anskaffningsvärde förekommer inte i ÅRL.

K3

I kapitel 11 i K3 behandlas redovisning av finansiella instrument värderade utifrån anskaffningsvärdet.

Långfristiga fordringar ska värderas till upplupet anskaffningsvärde (se punkterna 11.16 och 11.24). Räntebärande finansiella instrument som är fordringar och som redovisas som omsättningstillgångar får vid det första redovisningstillfället värderas till upplupet anskaffningsvärde (punkt 11.16). Ett företag som vid det första redovisningstillfället har valt att värdera sådana tillgångar till upplupet anskaffningsvärde ska även fortsättningsvis värdera dessa till upplupet anskaffningsvärde (se punkt 11.19).

Upplupet anskaffningsvärde för en finansiell tillgång är det finansiella instrumentets förväntade kassaflöden diskonterade med den effektivränta som beräknades vid anskaffningstillfället (punkt 11.10).

Effektivränta är den räntesats som diskonterar de uppskattade framtida in- och utbetalningarna under det finansiella instrumentets förväntade löptid till instrumentets redovisade värde (punkt 11.11).

I kapitel 11 behandlas även nedskrivning av finansiella anläggningstillgångar (se punkterna 11.25–11.29).

Yttrande från Bokföringsnämnden

Skatterättsnämnden har inhämtat ett yttrande från Bokföringsnämnden för att få Bokföringsnämndens syn i frågan om ett upplupet anskaffningsvärde utgör ett sådant anskaffningsvärde, nettoförsäljningsvärde eller återanskaffningsvärde som avses i 4 kap. 9 § andra–fjärde styckena ÅRL.

Bokföringsnämnden har i sitt yttrande den 25 oktober 2019 sammanfattningsvis gjort bedömningen att upplupet anskaffningsvärde utgör ett anskaffningsvärde enligt 9 § andra stycket och att det inte utgör ett nettoförsäljningsvärde eller återanskaffningsvärde enligt 9 § tredje och fjärde styckena.

Under rubriken ”Bedömning” har Bokföringsnämnden anfört bl.a. följande.

”Huvudregeln enligt Redovisningsdirektivet är att poster som redovisas i de finansiella rapporterna ska värderas enligt principen om anskaffnings- eller tillverkningskostnad. Med anskaffningsvärde avses enligt 4 kap. 9 § andra stycket ÅRL utgifterna för tillgångens förvärv eller tillverkning. Vid bestämmandet av anskaffningsvärdet ska 4 kap. 3 § andra–fjärde styckena ÅRL om värdering av anläggningstillgångar tillämpas.

Upplupet anskaffningsvärde förekommer inte i ÅRL men är en metod för att bestämma tillgångens värde enligt anskaffningsvärdesprincipen när 4 kap. 3 § tillämpas. Metoden tillämpas på finansiella tillgångar och förekommer såväl i K3, IFRS 9 som i den äldre standarden IAS 39.

Upplupet anskaffningsvärde utgår från effektivräntemetoden. Effektivräntemetoden används för att fördela ränteintäkter och administrativa kostnader under den finansiella tillgångens löptid och ger en jämn procentuell förräntning av tillgången, den s.k. effektivräntan. Den effektivränta som fastställs vid anskaffningstidpunkten gör att nuvärdet av framtida in- och utbetalningar under tillgångens livslängd blir exakt tillgångens ursprungliga redovisade värde.

Vid efterföljande värderingar påverkas anskaffningsvärdet av ränteeffekten och av de kassaflöden tillgången har genererat och förväntas generera. Det innebär att anskaffningsvärdet kan komma att justeras uppåt eller nedåt.

Enligt Bokföringsnämndens bedömning är upplupet anskaffningsvärde en metod för att bestämma anskaffningsvärdet för finansiella tillgångar och är i så måtto ett anskaffningsvärde enligt 4 kap. 9 § andra stycket ÅRL.

---

Enligt Bokföringsnämndens bedömning kan ett upplupet anskaffningsvärde inte utgöra ett nettoförsäljningsvärde eller ett återanskaffningsvärde enligt 4 kap. 9 § tredje och fjärde styckena ÅRL. Vid bestämningen av nettoförsäljningsvärde och återanskaffningsvärde ska hänsyn tas till förhållanden på balansdagen. Ett upplupet anskaffningsvärde grundar sig i stället på de förhållanden som förelåg vid anskaffningstillfället.”

Allmänna ombudet har inte haft några synpunkter på Bokföringsnämndens yttrande.

Bolaget har anfört att Bokföringsnämndens yttrande bekräftar bolagets inställning att även bestämmelsen i 17 kap. 3 § IL ger stöd för en skattemässig kostnadsföring enligt redovisningen.

Bolaget redovisar sina portföljer av förvärvade kreditförsämrade fordringar till upplupet anskaffningsvärde med tillämpning av effektivräntemetoden. I metoden ingår att bolaget gör nedskrivningar av värdet på portföljerna. Frågan i ärendet gäller om bolaget får ta upp fordringsportföljerna till upplupet anskaffningsvärde även vid beskattningen.

Det är ostridigt att bolagets redovisning är i enlighet med god redovisningssed. Vidare gäller enligt uppgifterna i ärendet att fordringsportföljerna skattemässigt är lagertillgångar, även om de redovisningsmässigt utgör anläggningstillgångar, samt att de särskilda reglerna om värdering av lager av finansiella instrument till verkligt värde inte är tillämpliga.

Inledningsvis ska bedömas om 17 kap. 3 § IL ska tillämpas i aktuellt fall. Som Skatterättsnämnden uppfattar parterna anser de att det i vart fall inte ska ske någon direkt tillämpning av bestämmelsen, eftersom bolagets redovisning är i enlighet med god redovisningssed.

Enligt 17 kap. 3 § får en lagertillgång inte tas upp till lägre värde än det lägsta av anskaffningsvärdet och nettoförsäljningsvärdet. Om det finns särskilda skäl får återanskaffningsvärdet, eller under vissa förutsättningar något annat värde, användas i stället för nettoförsäljningsvärdet.

I paragrafen finns en särskild skatteregel om värdering av lagertillgångar. Enligt Skatterättsnämndens uppfattning ger lagtextens ordalydelse och förarbetena till bestämmelsen stöd för att bestämmelsen utgör en skatterättslig minimivärderingsregel (se prop. 1991/92:86 s. 11 och jfr RÅ 2003 ref. 11). Det innebär att värderingen av en lagertillgång i redovisningen bör godtas vid beskattningen om värdet inte är lägre än det lägsta av anskaffningsvärdet och nettoförsäljningsvärdet.

Det räcker därför inte att konstatera att bolagets redovisning är i enlighet med god redovisningssed, utan det måste också göras en prövning enligt 17 kap. 3 § av om bolagets värdering av fordringsportföljerna understiger det lägsta av anskaffningsvärdet och nettoförsäljningsvärdet.

Frågan är då om upplupet anskaffningsvärde kan anses utgöra ett sådant anskaffningsvärde eller nettoförsäljningsvärde som avses i den nämnda bestämmelsen. Av 17 kap. 2 § framgår att med dessa begrepp avses detsamma som i 4 kap. 9 § andra–tredje styckena ÅRL.

Bokföringsnämnden har i sitt yttrande gjort bedömningen att upplupet anskaffningsvärde utgör ett anskaffningsvärde enligt 4 kap. 9 § andra stycket ÅRL. Det har inte framkommit något skäl för Skatterättsnämnden att göra någon annan bedömning.

Upplupet anskaffningsvärde får därmed också anses utgöra ett sådant anskaffningsvärde som avses i 17 kap. 3 § IL. Det betyder att bolagets värdering av fordringsportföljerna inte understiger det lägsta av anskaffningsvärdet och nettoförsäljningsvärdet.

Bolaget får således ta upp portföljerna av förvärvade kreditförsämrade fordringar till upplupet anskaffningsvärde även vid beskattningen.

Kostnadsersättningen

Bolaget har yrkat ersättning för ombudskostnader enligt bestämmelserna i 43 kap. skatteförfarandelagen (2011:1244) med sammanlagt (…) kr, inklusive mervärdesskatt. Allmänna ombudet har inte haft något att erinra mot detta. Skatterättsnämnden finner att bolaget bör medges ersättning med yrkat belopp.

I avgörandet har deltagit Christina Eng, ordf., Birgitta Pettersson, Mattias Dahlberg, Richard Hellenius, Johan Rubenson, Olof Sundin och Ulla Werkell.

Ärendet har föredragits av Krister Rentrop.