X är ett livförsäkringsföretag som bedriver verksamhet avseende såväl tjänstepensionsförsäkring som annan försäkring än tjänstepension. De båda verksamheterna är var för sig s.k. delbestånd och utgör tillsammans X:s hela försäkringsbestånd.

I december 2019 trädde nya regler i kraft gällande tjänstepensionsverksamhet, lagen (2019:742) om tjänstepensionsföretag, TjpL. Detta nya regelverk får bara tillämpas på verksamhet som avser tjänstepensionsförsäkringar. Om ett försäkringsföretag ombildas till tjänstepensionsföretag får verksamhet som avser övrig försäkringsverksamhet endast finnas kvar under en övergångsperiod och sådan verksamhet får bara utgöra en ringa del av tjänstepensionsföretagets verksamhet.

X har betydligt större övrig försäkringsverksamhet än den nivå som anges ovan. Företaget överväger därför att renodla sin verksamhet på så sätt att den verksamhet som avser tjänstepensioner överlåts och bedrivs av ett nybildat helägt tjänstepensionsaktiebolag Y AB medan den övriga livförsäkringsverksamheten ligger kvar i X. Överlåtelsen ska ske i enlighet med reglerna om överlåtelser av försäkringsbestånd i 14 kap. försäkringsrörelselagen (2010:2043), FRL. Vidare ska Y AB i likhet med X verka enligt ömsesidiga principer och ska utgöra ett livförsäkringsföretag enligt definitionen i 39 kap. 2 § inkomstskattelagen (1999:1229), IL.

Delbeståndsöverlåtelsen kommer innebära att X överlåter de i tjänstepensionsbeståndet befintliga försäkringsavtalen till Y AB och Y AB inträder som försäkringsgivare och övertar X:s samtliga skyldigheter gentemot försäkringstagarna på grund av avtalen. Vidare överlåter X tillgångar till Y AB som svarar mot företagets försäkringstekniska avsättningar hänförliga till tjänstepensionsbeståndet. X ska också överlåta tillgångar till Y AB motsvarande den andel av företagets hela konsolideringsfond som är hänförlig till tjänstepensionsbeståndet.

X:s försäkringstekniska avsättningar kommer genom överlåtelsen att minska till följd av att Y AB inträder som försäkringsgivare och övertar de skyldigheter som följer av avtalen. Y AB:s försäkringstekniska avsättningar kommer att öka av samma anledning. Vidare kommer X:s konsolideringsfond att minska med motsvarande andel av fonden som är hänförlig till tjänstepensionsbeståndet och Y AB:s konsolideringsfond kommer att öka av samma anledning.

Inga ersättningar kommer att betalas i samband med delbeståndsöverlåtelsen och i räkenskaperna kommer överlåtelsen att redovisas över balansräkningen, utan påverkan på resultaträkningen.

Enligt sökandena kan beståndsöverlåtelsen förenklat beskrivas med följande fiktiva värden. Marknadsvärdet på tillgångarna som ska överföras med anledning av beståndsöverlåtelsen uppgår till sammanlagt 200, varav 50 motsvaras av andelen av försäkringstekniska avsättningar och 150 av andelen av konsolideringsfonden.

Beträffande X:s allmänna skattesituation gäller att företaget är ett sådant livförsäkringsföretag som avses i 39 kap. 2 § IL och man har i försäkringsbeståndet såväl försäkringar som är föremål för beskattning enligt IL som försäkringar som endast är föremål för avkastningsskatt enligt lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel.

Beträffande konsolideringsfonden anges i X:s bolagsordning bl.a. att bolagets årsvinst ska avsättas till fonden, att stämman får besluta om nedsättning för att täcka förluster, återbäring eller för att föra över medel till fond för utvecklingsutgifter. Vidare gäller att tillgångarna i konsolideringsfonden utgör s.k. placeringstillgångar enligt lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag, LÅRF, och behandlas vid inkomstbeskattningen till övervägande del som lagertillgångar enligt huvudregeln i 17 kap. 17 § IL. En mindre, men inte oväsentlig del, utgör dock kapitaltillgångar enligt 17 kap. 18 §.

I ett utlåtande som bifogats ansökan om förhandsbesked finns en närmare analys av hur hänsyn bör tas till konsolideringsfonden vid en delbeståndsöverlåtelse mellan ömsesidigt bedrivna försäkringsföretag. I utlåtandet anges bl.a. att den slutliga rätten till de ansamlade överskottsmedlen i konsolideringsfonden tillhör försäkringstagarna även om försäkringsföretaget äger tillgångarna och att ett ömsesidigt försäkringsföretag vid en beståndsöverlåtelse har en skyldighet att från konsolideringsfonden överföra medel motsvarande det överskott som försäkringarna gett upphov till och har anspråk i. Vidare anges att en delbeståndsöverlåtelse medför att konsolideringsfonden förändras men inte att den sätts ned i den mening som avses i 12 kap. 70 § FRL. Det anges också att även om det är fråga om en nedsättning av fonden så är en överlåtelse emellertid, i ett fall som det aktuella, förenlig med de ändamål (skuldtäckning och återbäring) för vilka en nedsättning får ske enligt lag och bolagsordning.

X och Y AB vill veta om delbeståndsöverlåtelsen medför

- att X ska dra av en utgift och Y AB ta upp en inkomst som är lika med marknadsvärdet på de överlåtna tillgångarna som motsvarar tjänstepensionsbeståndets andel av försäkringstekniska avsättningar hänförliga till inkomstbeskattade försäkringar (fråga 1 a),

- att X ska ta upp en inkomst och Y AB dra av en utgift uppgående till motsvarande andelen av försäkringstekniska avsättningar enligt fråga 1 a (fråga 1 b),

- att X ska dra av en utgift och Y AB ta upp en inkomst som är lika med marknadsvärdet på de resterande överlåtna tillgångarna, som motsvarar tjänstepensionsbeståndets andel av försäkringstagarnas anspråk på medlen i konsolideringsfonden (inklusive årets resultat) hänförliga till inkomstbeskattade försäkringar (fråga 2 a),

- att X ska ta upp en inkomst och Y AB dra av en utgift uppgående till motsvarande andel av konsolideringsfonden enligt fråga 2 a (fråga 2 b).

Sökandena anser att frågorna 1 a, 1 b och 2 a bör besvaras jakande för såväl X som Y AB medan fråga 2 b bör besvaras nekande för båda sökandena. De menar att kontinuitetsregeln i 39 kap. 12 § IL inte är tillämplig vid delbeståndsöverlåtelser. Beskattning ska därmed ske det år då överlåtelsen äger rum och en delbeståndsöverlåtelse får bedömas enligt allmänna inkomstskatterättsliga regler. Vidare torde överlåtelsen karaktäriseras som den typ av byte som tidigare prövats i praxis (se RÅ 2001 not. 146) där Y AB tar över X:s samtliga skyldigheter pga. försäkringsavtalen i utbyte mot ersättning från X.

Från ett ekonomiskt perspektiv och utifrån de fiktiva värden som anges i ansökan innebär delbeståndsöverlåtelsen enligt sökandena att X överlåter tillgångar om 200 till Y AB och att X därigenom får en fordran om 200 som Y AB simultant betalar genom att överta ansvaret för X:s samtliga skyldigheter om 200.

Inkomstskattemässigt innebär detta för Y AB att man erhåller tillgångar för marknadsvärde om 200, vilket är en skattepliktig inkomst enligt 15 kap. 1 § IL. Vidare sker för Y AB en ökning av försäkringstekniska avsättningar om 50 vilket är en post som ska dras av enligt den särskilda bestämmelsen i 39 kap. 6 §.

För X innebär detta att det sker en minskning av tillgångar om 200 som bl.a. av reciprocitetsskäl bör utgöra en avdragsgill utgift enligt 16 kap. 1 § med samma belopp. Det uppkommer vidare en minskning av försäkringstekniska avsättningar om 50, vilket är en post som ska tas upp till beskattning enligt 39 kap. 6 §.

Förändringen av konsolideringsfonden om 150 utgör enligt sökandena ingen inkomst eller utgift enligt de allmänna bestämmelserna i IL och omfattas inte heller av den särskilda bestämmelsen i 39 kap. 6 §. Det kan enligt sökandena inte vara fråga om något tillskott eftersom det är en överlåtelse som sker till marknadspris på affärsmässiga villkor.

Skatteverket anser att frågorna 1 a och 1 b ska besvaras jakande och att frågorna 2 a och 2 b ska besvaras nekande. Verket delar uppfattningen att 39 kap. 12 § inte är tillämplig och att överlåtelse av delbestånd därför måste bedömas enligt allmänna inkomstskatterättsliga bestämmelser. Till skillnad mot sökandena anser verket att en beståndsöverlåtelse inte kan jämställas med ett sådant byte som tidigare prövats i praxis eftersom det inte är fråga om tillgångar som byts mot andra tillgångar. Vidare anser verket till skillnad mot sökandena att X:s överlåtelse av tillgångar motsvarande andelen av konsolideringsfonden i ett skatterättsligt perspektiv utgör ett tillskott och att marknadsvärdet på tillgångarna därmed har överlåtits utan ersättning.

Med anledning av Skatteverkets yttrande gällande tillskott har sökandena ställt en kompletterande fråga (fråga 3) där man undrar om överlåtelsen av tillgångarna som omfattas av fråga 2 a anses affärsmässigt motiverad på sätt som avses i 22 kap. IL.

Sökandena anser att så är fallet eftersom delbeståndsöverlåtelsen kommer att genomföras på affärsmässiga villkor.

Skatteverket anser att fråga 3 förfaller eftersom överlåtelsen inte har sin grund i uttagsbeskattning utan i att tillgångar lämnas som ett tillskott.

Inkomstskatt

I 14 kap. 3 § IL anges att värdet av utgående lager, pågående arbeten, fordringar, skulder och avsättningar ska bedömas med hänsyn till förhållandena vid beskattningsårets utgång.

I 15 kap. finns bestämmelser om vad som ska tas upp i inkomstslaget näringsverksamhet och enligt huvudregeln i 1 § ska ersättningar, avkastning av tillgångar, kapitalvinster samt alla andra inkomster i näringsverksamhet tas upp som intäkt. Vad gäller kostnader är huvudregeln i 16 kap. 1 § att utgifter för förvärv och bibehållande av inkomster ska dras av som kostnad.

I 22 kap. finns bestämmelser om uttagsbeskattning. Av 3 § framgår att med uttag avses, utöver uttag för privat bruk och överföring till annan näringsverksamhet, att den skattskyldige överlåter en tillgång utan ersättning eller mot ersättning som understiger marknadsvärdet utan att detta är affärsmässigt motiverat.

I 39 kap. finns bestämmelser om bl.a. livförsäkringsföretag. Definitioner finns i 2 § som beträffande svenska livförsäkringsföretag hänvisar till definitioner i FRL och TjpL.

Regler om skattepliktiga inkomster och avdragsgilla utgifter finns för livförsäkringsföretag i 39 kap. 3 och 4 §§ IL. Enligt 3 § ska ett livförsäkringsföretag inte ta upp inkomster som hänför sig till tillgångar och skulder som förvaltas för försäkringstagarnas räkning eller influtna premier. Utgifter som hänför sig till sådana inkomster och premier får inte dras av. Av 4 § framgår att bestämmelserna i 3 § inte gäller till den del inkomsterna, premierna och utgifterna hänför sig till försäkringar som i redovisningshänseende tas upp som grupplivförsäkringar eller sådana sjuk- och olycksfallsförsäkringar klass 1 och 2 som avses i 2 kap. 11 § första stycket FRL och klass I b och IV som avses i 2 kap. 12 § samma lag eller 2 kap. 11 § TjpL För dessa inkomster, premier och utgifter gäller i stället bl.a. 39 kap. 6 § IL.

I 6 § finns en särskild bestämmelse om vad som, utöver vad som följer av övriga bestämmelser i IL, ska tas upp till beskattning respektive dras av i inkomstslaget näringsverksamhet. Enligt lagrummet ska bl.a. en minskning av försäkringstekniska avsättningar för egen räkning tas upp till beskattning och en ökning ska dras av.

I 12 § finns en särskild regel om kontinuitet vid övertagande av försäkringsbestånd. Bestämmelsen syftar till att underlätta sammanslagningar av försäkringsföretag och den infördes vid en tidpunkt då fusionsbestämmelser för försäkringsföretag saknades (jfr prop. 2018/19:161 s. 21 och 30).

I första stycket anges att om ett försäkringsföretags hela försäkringsbestånd tas över av ett annat försäkringsföretag, ska det överlåtande företaget inte ta upp någon inkomst eller dra av någon utgift på grund av överlåtelsen och det övertagande företaget inträder i det överlåtande företagets skattemässiga situation.

Bestämmelserna i första stycket tillämpas bara om

1. det överlåtande företaget omedelbart före överlåtelsen är skattskyldigt för inkomst av åtminstone en del av den överlåtna verksamheten samt inkomsten inte är helt undantagen från beskattning på grund av skatteavtal, och
2. det övertagande företaget omedelbart efter övertagandet är skattskyldigt för inkomst av sådan verksamhet som det överlåtande företaget beskattats för samt inkomsten inte helt eller delvis är undantagen från beskattning på grund av ett skatteavtal.

FRL m.m.

Ett ömsesidigt försäkringsbolag ägs av de försäkringstagare som har köpt en direktförsäkring i bolaget. Det innebär att försäkringstagarna samtidigt är både ägare och fordringsägare till bolaget (prop. 2009/10:246 s. 210). I 12 kap. 70 § anges att ett ömsesidigt försäkringsbolag ska ha en konsolideringsfond. Syftet med fonden är att den ska vara en buffert i företagets verksamhet och meningen är att verksamhetens årsvinst ska avsättas till fonden i den mån medel inte behövs för återbäring, eller till andra ändamål som så anges i bolagsordningen. Medel i fonden kan användas som riskkapital i verksamheten och som återbäringskapital till försäkringstagarna. Av 3 kap. 4 § LÅRF framgår att för livförsäkringsföretag som inte får dela ut vinst ska konsolideringsfonden tas upp som bundet eget kapital.

I 14 kap. FRL finns bestämmelser om överlåtelser av försäkringsbestånd. I 1 § anges att ett försäkringsföretag helt eller delvis får överlåta sitt försäkringsbestånd till en annan försäkringsgivare och i 2 § anges att stämman i det överlåtande företag måste godkänna överlåtelsen. Vidare krävs enligt 5 § ett tillstånd av Finansinspektionen för att verkställa en överlåtelse. Ett sådant tillstånd förutsätter enligt 7 § bl.a. att försäkringstagarnas rätt inte försämras.

En beståndsöverlåtelse är enligt uttalanden i förarbetena civilrättsligt närmast att jämföra med ett gäldenärsbyte och innebär att själva försäkringsavtalet förs över till en ny försäkringsgivare. En sådan överföring innebär inte att de ursprungliga avtalsvillkoren ändras. Vid en överlåtelse av avtalet är det således, till skillnad från vad som gäller vid en överföring av försäkringsvärdet, inte kapitalet utan själva avtalet som är föremålet för transaktionen (se prop. 2007/08:55 s. 51-52).

Frågorna i ärendet, som avser inkomstbeskattade försäkringarna, gäller vilka skatterättsliga konsekvenser som uppkommer vid en överlåtelse av ett ömsesidigt livförsäkringsföretags bestånd av viss typ av försäkringar till ett annat sådant företag som ska bedriva sin verksamhet enligt samma principer som det överlåtande företaget. En förutsättning för frågorna är bl.a. att erforderliga beslut fattas av X:s stämma och att nödvändigt tillstånd erhålls av Finansinspektionen.

Kontinuitet?

En första fråga är om 39 kap. 12 § IL kan anses tillämplig vilket i så fall skulle innebära kontinuitet vid beskattningen.

Vad som i lagrummet avses med ett försäkringsföretags hela försäkringsbestånd är inte närmare angivet. För att lagtextens lydelse ska omfatta ett fall som det aktuella krävs bl.a. att ett försäkringsföretag kan inneha flera hela försäkringsbestånd samtidigt vilket måste anses som en tveksam uttolkning. Inte heller regelns utformning i övrigt, där det förekommer begrepp som på andra ställen i inkomstskattelagen används vid företags hela sammanslagningar (se t.ex. ”övertagande företaget” respektive ”överlåtande företaget” i 37 kap.), ger stöd för att 39 kap. 12 § kan anses tillämplig i detta fall.

Vidare ska beaktas att bestämmelsen ursprungligen infördes i syfte att samma skatterättsliga regler skulle gälla vid sammanslagningar av bl.a. försäkringsbolag som vid fusioner av aktiebolag enligt aktiebolagsrättslig lagstiftning (se prop. 1964 nr 38 s. 1). Bestämmelsen fanns tidigare i 2 § 4 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, SIL, och innehöll fram till 1998 en hänvisning till regler om fusioner. I samband med att fusionsreglerna i SIL överfördes till en särskild lagstiftning blev bestämmelsen om överlåtelse av försäkringsbestånd kvar i 2 § 4 mom. (prop. 2001/02:42 s. 22). Skatterättsnämndens slutsats är att varken äldre förarbetsuttalanden i samband med dessa lagstiftningsarbeten eller senare uttalanden i samband med införandet av TjpL ger stöd för annat än att bestämmelsen är en kontinuitetsregel som endast är tillämplig vid typer av sammanslagningar av försäkringsföretag som kan jämställas med fusioner (prop. 2018/19:161 s. 30).

Enligt Skatterättsnämndens uppfattning ger alltså varken lydelsen av lagtexten, regelns utformning i övrigt eller uttalanden i förarbetena stöd för att 39 kap. 12 § IL också omfattar den typ av överlåtelse av delbestånd som är aktuell i detta ärende. Det är inte heller möjligt att med stöd av någon allmän princip om kontinuitet anse att delbeståndsöverlåtelsen ska bedömas på motsvarande sätt som i detta lagrum. Överlåtelsen måste därför istället prövas utifrån allmänna bestämmelser i IL, vilket bl.a. medför att beskattning ska ske det år då överlåtelsen äger rum.

Frågorna 1 a och 2 a

En överlåtelse av försäkringsavtalen innebär ytterst ett gäldenärsbyte där Y AB som ersättning för att ikläda sig ansvarigheten för de skyldigheter som följer av avtalen kommer att erhålla tillgångar från X. Tillgångar motsvarande ett marknadsvärde för dessa skyldigheter blir då en skattepliktig inkomst för Y AB som ska tas upp till beskattning i enlighet med vad som anges i 15 kap. 1 §. För X, som lämnat en ersättning för att avhända sig skyldigheterna enligt avtalen, är överföringen av tillgångarna istället en utgift som ska dras av enligt vad som anges i 16 kap. 1 §.

Parterna är ense om att tillgångar motsvarande försäkringstekniska avsättningar är inkomster och utgifter enligt ovan. De har dock redovisat olika uppfattningar om huruvida tillgångar motsvarande andelen av försäkringstagarnas anspråk på medel i konsolideringsfonden, inklusive årets resultat, utgör en ersättning enligt vad som anges ovan eller om det är fråga om en form av tillskott. Enligt Skatterättsnämndens uppfattning måste bedömningen även i denna del utgå från att det är fråga om en överlåtelse som ska ske till marknadspris och på affärsmässiga villkor. Det är således inte fråga om ett tillskott som har sin grund i aktiebolagslagen (2005:551) och kan med den utgångspunkten inte heller anses utgöra en form av skattemässigt tillskott. Det finns alltså enligt nämndens uppfattning inga skäl att i överlåtelsen beakta tillgångar som motsvarar andelen av konsolideringsfonden på annat sätt än tillgångar som motsvarar andel av försäkringstekniska avsättningar.

Frågorna 1 b och 2 b

Delbeståndsöverlåtelsen kommer vidare att innebära att X och Y AB ska redovisa en minskning respektive en ökning av försäkringstekniska avsättningar, dvs. förändringar som innebär inkomster respektive avdrag enligt vad som anges i 39 kap. 6 § IL.

Det finns ingen reglering motsvarande den i 39 kap. 6 § avseende förändringar av konsolideringsfonden. De förpliktelser gentemot försäkringstagarna som den aktuella fonden ger upphov till utgör inte heller någon skuld eller en avsättning där 14 kap. 3 § kan utgöra grund för en beskattning. Inte heller i övrigt finns någon reglering i IL som innebär att minskningen respektive ökningen av sökandenas konsolideringsfond föranleder någon beskattning.

Sammanfattning

Det ovan anförda innebär för Y AB, vad gäller inkomstbeskattade försäkringar, att bolaget ska ta upp en inkomst som är lika med marknadsvärdet på de överlåtna tillgångar som motsvarar tjänstepensionsbeståndets andel av försäkringstekniska avsättningar. Detsamma gäller för de överlåtna tillgångar som motsvarar tjänstepensionsbeståndets andel av försäkringstagarnas anspråk på medel i konsolideringsfonden. Vidare ska bolaget dra av en utgift motsvarande ökningen av de försäkringstekniska avsättningarna.

För X innebär det ovan anförda, vad gäller inkomstbeskattade försäkringar, att företaget ska dra av en utgift som är lika med marknadsvärdet på de överlåtna tillgångar som motsvarar tjänstepensionsbeståndets andel av försäkringstekniska avsättningar. Detsamma gäller för de överlåtna tillgångar som motsvarar det aktuella beståndets andel av försäkringstagarnas anspråk på medel i konsolideringsfonden. Minskningen av de försäkringstekniska avsättningarna är en inkomst för X.

Med dessa svar förfaller fråga 3.

I avgörandet har deltagit Christina Eng, Birgitta Pettersson, Anders Bengtsson (skiljaktig mening), Robert Påhlsson (skiljaktig mening), Johan Rubenson, Olof Sundin och Ulla Werkell (skiljaktig mening).

Ärendet har fördragits av Krister Rentrop.

Skiljaktig mening

Anders Bengtsson, Robert Påhlsson och Ulla Werkell är skiljaktiga och anför följande.

För det fall överlåtelsen gällt hela X:s försäkringsbestånd följer direkt av stadgandet i 39 kap. 12 § IL att inga direkta beskattningskonsekvenser skulle uppkomma. Frågan i ärendet är om den kontinuitetsprincip regeln ger uttryck för kan få genomslag även vid överlåtelse av ett delbestånd av försäkringar. Av intresse är då om skattemässig kontinuitet kan grunda sig direkt på bestämmelsen eller – trots bestämmelsens ordalydelse – på den kontinuitetsprincip som ligger till grund för bestämmelsen.

Bestämmelsen i 39 kap. 12 § gäller enligt sin ordalydelse om det är hela försäkringsbeståndet hos ett livförsäkringsföretag som överlåts. Varken i bestämmelsen eller i övriga skattebestämmelser anges närmare vad som avses med ett helt försäkringsbestånd. Uttalandena i olika förarbeten talar emellertid för att lagrummet ska uppfattas som att det endast är tillämpligt i situationer som utgör eller kan liknas med fusioner. Lagtextens utformning och uttalandena i förarbetena bör alltså ses mot bakgrund av att bestämmelsen tillkom under en tid då det ansågs finnas behov av att uttryckligen reglera fall av fusioner. Vi är ändå överens med majoriteten om att ordalydelsen ger ett uttömmande intryck, och därigenom talar mot att kontinuitet vid beskattningen kan grundas direkt på 39 kap. 12 §. Det är emellertid inte troligt att den nu aktuella situationen förutsågs av lagstiftaren när bestämmelsen tillkom. Vi ser det inte som uteslutet att 39 kap. 12 § skulle kunna användas i ett fall som det föreliggande.

Frågan är alltså om bestämmelsen måste tolkas motsatsvis. Allmänt gäller att väletablerade skattemässiga principer kan få genomslag utanför det lagreglerade området. Även om många frågor som gäller omstruktureringar numera reglerats i lag finns även i fortsättningen behov av att i vissa fall låta de principer som lagstiftningen vilar på få direkt genomslag vid beskattningen utan särskilt lagstöd (jfr HFD 2014 ref. 54; se dock även HFD 2020 ref. 9).

Enligt vår uppfattning väger skälen för skattemässig kontinuitet lika tungt när det handlar om en särskilt reglerad överlåtelse av hela beståndet av en viss typ av försäkringar, som vid överlåtelse av samtliga försäkringar i bolaget. Även vid ett försäkringsföretags överlåtelse av ett delbestånd är det fråga om skattesubjekt som är föremål för särskild skatterättslig och näringsrättslig reglering, och där företagen även i övrigt står under särskild tillsyn av Finansinspektionen.

Utgångspunkten för beståndsöverlåtelsen är att det är själva försäkringsavtalen som överlåts, dvs. inte kapitalet. Vidare gäller att de förpliktelser som följer av avtalen ska ha full täckning gentemot försäkringstagarna genom att ett motsvarande värde av tillgångar måste överföras. Det är således fråga om en transaktion där det i sakligt hänseende svårligen kan talas om att intäkter och kostnader i vanlig mening uppkommer. Överföringen innebär inte att några inkomster realiseras. Skattemässig kontinuitet innebär i detta fall inte heller att någon otillbörlig skatteförmån uppkommer för någon av parterna. Tvärtom leder en avskattning till konsekvenser som kan framstå som märkliga.

Vi anser att frågorna skulle ha besvarats med att X inte ska ta upp någon inkomst eller dra av någon utgift på grund av överlåtelsen och att Y AB inträder i X:s skattemässiga situation.

Med detta svar förfaller fråga 3.