Av handlingarna i ärendet framgår bl.a. följande. ....

Allmänna ombudet hos Skatteverket har ansökt om förhandsbesked och frågat dels om X ska anses ha ett fast etableringsställe i Sverige och dels, om denna fråga besvaras jakande, om de .... tjänster som X tillhandahåller .... ska anses tillhandahållna från det fasta etableringsstället, dvs. filialen, i Sverige. Allmänna ombudet har vidare förklarat sig anse att Skatterättsnämnden bör begära ett förhandsavgörande av EG-domstolen. X genom filialen har å sin sida förklarat att den delar Skatteverkets uppfattning att Skatterättsnämnden bör kunna begära ett sådant avgörande.

Vad gäller frågan om Skatterättsnämnden bör begära att EG-domstolen meddelar ett förhandsavgörande i ärendet gör nämnden följande bedömning.

Enligt artikel 234 första stycket b EG är EG-domstolen behörig att meddela förhandsavgöranden angående giltigheten och tolkningen av rättsakter som beslutas av, såvitt nu är aktuellt, gemenskapens institutioner. När en sådan fråga uppkommer vid en domstol i en medlemsstat får enligt andra stycket den domstolen, om den anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken, begära att EG-domstolen meddelar ett förhandsavgörande.

Vid bedömningen av frågan om det hänskjutande organet är en domstol i den mening som avses i detta sammanhang beaktar enligt praxis EG-domstolen ett antal omständigheter, nämligen om organet är upprättat enligt lag, om det är av stadigvarande karaktär, om dess jurisdiktion är av tvingande art, om förfarandet är kontradiktoriskt, om organet tillämpar rättsregler samt om det har en oberoende ställning. De nationella domstolarna har vidare befogenhet att begära förhandsavgörande endast om en tvist är anhängig vid dessa och om de ska fälla ett avgörande inom ramen för ett förfarande som är avsett att leda till ett avgörande av rättskipningskaraktär (se t.ex. p. 24-25 i domen i mål C-195/98 rörande Österreichischer Gewerkschaftsbund och Gewerkschaft öffentlicher Dienst).

Skatterättsnämnden har tidigare begärt att EG-domstolen skulle meddela ett förhandsavgörande i ett förhandsbeskedsärende rörande mervärdesskatt (EG‑domstolens mål C‑134/97). I dom meddelad 1998-11-12 fann domstolen att den saknade behörighet att besvara Skatterättsnämndens frågor. Kommissionen hävdade i målet att nämnden inte utövar dömande verksamhet i den mening som avses i sammanhanget och att verksamheten snarare synes ha förvaltningskaraktär. Det tycktes enligt kommissionen inte föreligga någon materiell  skillnad mellan det meddelade förhandsbeskedet och ett beslut av skatteförvaltningen i samband med taxeringen (p. 12). EG‑domstolen anförde bl.a. följande som skäl till att den saknade behörighet att besvara Skatterättsnämndens frågor. Det ska särskilt beaktas att den skattskyldiges situation inte har föranlett skattemyndigheterna att fatta något beslut innan en ansökan om förhandsbesked ges in till Skatterättsnämnden. Nämndens uppgift är således inte att kontrollera lagenligheten av förvaltningsbeslut från nämnda myndigheter, utan snarare att för första gången ta ställning till taxeringen av en viss transaktion (p. 16). När Skatterättsnämnden på ansökan av en skattskyldig meddelar förhandsbesked i fråga om taxering, utövar den verksamhet som inte består i rättskipning och som för övrigt uttryckligen överlåts till skatteförvaltningen i andra medlemsstater (p. 17). Skatterättsnämnden verkar således som en myndighet som avger ett bindande förhandsbesked, som den skattskyldige har intresse av i den mån denne därmed kan planera sin verksamhet bättre, men har inte till uppgift att avgöra en tvist. Det är endast för det fall den skattskyldige eller Riksskatteverket överklagar ett förhandsbesked som den domstol vid vilken målet då anhängiggörs skulle kunna anses utöva dömande verksamhet i den mening som avses i artikel 177 i EG-fördraget, numera artikel 234 EG. Den dömande verksamheten syftar i det fallet till att kontrollera lagenligheten av ett beslut som reglerar den taxering som en skattskyldig person har varit föremål för (p. 18).

Situationen i det nu föreliggande ärendet skiljer sig i vissa delar från de förhållanden som förelåg i 1997 års mål. Bl.a. har Skatteverket i det nu aktuella ärendet fattat beslut i frågan, beslut som den skattskyldige har överklagat till länsrätten. Nämndens prövning i förevarande fall kommer därmed att innebära en bedömning av de lagliga förutsättningarna för de beskattningsbeslut som Skatteverket har fattat. I detta avseende föreligger alltså en tvist mellan det allmänna ombudet och X genom filialen i det vid Skatterättsnämnden anhängiga ärendet. Nämndens beslut kan, men behöver inte, sedan ligga till grund för länsrättens prövning av de överklagade beskattningsbesluten. Dessa omständigheter kan sägas tala för att EG-domstolen skulle kunna anses vara behörig att på begäran av Skatterättsnämnden meddela ett förhandsavgörande. Å andra sidan är den rättsliga tvisten om att ändra de fattade beskattningsbesluten anhängig vid länsrätten och det ankommer på denna att fatta eventuellt beslut om sådana ändringar. I det sammanhanget bör anmärkas att länsrätten otvetydigt har rätt att begära förhandsavgörande hos EG-domstolen. Det kan vidare enligt nämn-dens mening ifrågasättas om det förhållandet att en ansökan om förhandsbesked görs av det allmänna ombudet i stället för av en enskild medför att Skatterättsnämndens avgörande i denna situation ska anses som ett avgörande av rättskipningskaraktär och inte, som var fallet i 1997 års mål, ses som ett fullgörande av förvaltningsuppgifter. Vad EG-domstolen anför i p. 18 i domen i 1997 års mål skulle kunna tolkas som att domstolen anser att Skatterättsnämnden inte i något fall kan anses utöva dömande verksamhet (jfr även p. 27 i EG-domstolens dom den 12 juni 2008 i mål C-458/06). Det bör slutligen noteras att det enligt 16 § första stycket lagen (1998:189) om förhandsbesked i skattefrågor står den enskilde fritt, även om det är allmänna ombudet som är sökande, att yrka eller låta bli att yrka att ett lagakraftvunnet förhandsbesked ska tillämpas. I ljuset av detta skulle kunna sägas att den "egentliga" tvisten föreligger i länsrätten, där målet är anhängiggjort, och inte i Skatterättsnämnden. Mot bakgrund av det sagda framstår det som ovisst om EG‑domstolen i det nu föreliggande ärendet skulle anse sig behörig att besvara en begäran från Skatterättsnämnden om förhandsavgörande.

Vid en samlad bedömning finner nämnden att övervägande skäl talar för att nämnden inte bör begära ett förhandsavgörande av EG-domstolen.

Beslutet får inte överklagas.
 
Beslutande: Ohlson, ordf., Harmsen Hogendoorn, Posjnov, Rabe, Renström, Wingren
Sekreterare, tillika föredragande: von Oelreich