X har bildats och ägs av kommunerna och landstinget i [ett] län. X är trafikhuvudman enligt lagen (1997:734) om ansvar för viss kollektiv persontrafik (trafikhuvudmannalagen).

[Kommunerna och landstinget har ingått] ett (...) uppdragsavtal med trafikhuvudmannen X om (...) samordningen av den särskilda kollektivtrafiken (uppdragsavtalet).

Enligt avtalet har X i uppdrag att verkställa landstingets och kommunernas uppgifter som huvudman för den särskilda kollektivtrafiken däribland färdtjänst och riksfärdtjänst i den omfattning som anges i avtalet. Av uppdragsbeskrivningen framgår att X bl.a. ska planera och upphandla beställnings- och samordningsfunktion samt transporttjänster avseende särskild kollektivtrafik, vara avtalspart till de entreprenörer som anlitas, administrera avtalen, verka för att avtalad kvalitet upprätthålls på resor och tjänster samt se till att resor samordnas och planeras så att kostnaden minimeras inom givna avtalskrav (färdtjänstuppdraget).

I uppdragsavtalet nämns den möjlighet som en kommun har enligt lagen (1997:735) om riksfärdtjänst och lagen (1997:736) om färdtjänst (färdtjänstlagarna) att överlåta sina uppgifter enligt lagen till trafikhuvudmannen i länet. Prövningen av om en person ska ges tillstånd till färdtjänst har inte överlåtits till X. Den prövningen görs således fortfarande av de enskilda kommunerna.

X har upphandlat beställningscentral av det privata företaget Y AB (Y) och dessutom transportörer som utför linjetrafik och s.k. anropsstyrd trafik.

Y har tillgång till en av X ägd databas i vilken kommunerna registrerar sina tillståndsbeslut. Y samordnar genom beställningscentralen färdtjänstresorna med andra beställda resor. Resan ska i första hand ske med linjetrafik men för färdtjänstens del är det möjligt endast i undantagsfall. Merparten av färdtjänstresorna sker därför med anropsstyrd trafik.

Färdtjänstresenären betalar en egenavgift direkt till transportören för sin resa.

Om färdtjänstresan görs med linjetrafik, ställer transportören ut en biljett i X:s namn. X redovisar biljettintäkterna brutto och redovisar mervärdesskatt med 6 procent på de intäkterna. Transportören får ersättning av X enligt särskilt avtal.

Om färdtjänstresan sker med anropsstyrd trafik, ställer transportören ut ett kvitto i eget namn. Transportören tar ut mervärdesskatt med 6 procent på egenavgifterna. Den ersättning som transportören ska ha utöver egenavgiften betalas ut av Y. Även på den ersättningen tas skatt ut med 6 procent.

Y fakturerar X månadsvis för de utförda transporterna i den anropsstyrda trafiken inklusive mervärdesskatt med 6 procent. Y debiterar därutöver en avgift, inklusive mervärdesskatt med 25 procent, för driften av beställningscentralen och övrig administration.

Den enskilda kommunen ersätter X för de faktiska reskostnaderna med avdrag för den egenavgift som vid färdtjänstresa med linjetrafik betalats till X samt för kostnaderna för driften av beställningscentralen och övrig administration. Kostnaderna fördelas mellan kommunerna enligt en särskild fördelningsnyckel. (...).

 Mot den angivna bakgrunden vill X veta om någon del av den ersättning som bolaget får från kommunerna för att anordna färdtjänst utgör ersättning för social omsorg enligt 3 kap. 4 och 7 §§ ML (fråga 1), om, för det fall att fråga 1 besvaras nekande, hela ersättningen ska anses utgöra ersättning för persontransporter och mervärdesskatt ska tas ut med 6 procent (fråga 2), om, för det fall att fråga 1 besvaras jakande, någon del av ersättningen utgör ersättning för skattepliktigt tillhandahållande av tjänster (fråga 3) samt om de biljettintäkter som X får från färdtjänstresor med den allmänna kollektivtrafiken, linjetrafiken, utgör ersättning för social omsorg enligt 3 kap. 4 och 7 §§ ML (fråga 4).

Enligt X:s uppfattning har kommunerna inte överlåtit sina uppgifter enligt färdtjänstlagarna till X. Frågor om tillstånd prövas fortfarande av kommunerna. X har därför inte något helhetsansvar för färdtjänsten. Bolagets prestationer enligt färdtjänstuppdraget utgör därmed inte till någon del social omsorg i ML:s mening (jfr RÅ 2008 not. 77). Det X tillhandahåller är ett antal fristående administrativa tjänster som gör det möjligt för kommunerna att tillhandahålla färdtjänst till kommuninvånarna.

Skatteverket anser att även om X inte har övertagit kommunernas tillståndsgivning har bolaget ändå ett helhetsansvar för färdtjänsten som motsvarar det ansvar som en kommun har. I egenskap av trafikhuvudman utgör X vidare ett sådant offentligrättsligt organ eller ett av medlemsstaten, här Sverige, erkänt organ av social karaktär som avses i artikel 132.1 g i rådets direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt system för mervärdesskatt (mervärdesskattedirektivet). Prestationerna enligt färdtjänstuppdraget utgör därför social omsorg enligt 3 kap. 4 och 7 §§ ML. Även X:s biljettintäkter från färdtjänstresor med linjetrafiken ska undantas från skatteplikt på samma grund.

Rättsligt

Av trafikhuvudmannalagen framgår att det är landstinget och kommunerna i länet som gemensamt är länstrafikansvariga för linjetrafiken för persontransporter. De länstrafikansvarigas uppgifter ska handhas av ett gemensamt regionalt organ kallat trafikhuvudman. Trafikhuvudmannen är som huvudregel ett kommunalförbund. Om de länstrafikansvariga är överens om det, får dock trafikhuvudmannen i stället vara ett aktiebolag som har bildats för ändamålet. De länstrafikansvariga ska inneha samtliga aktier i bolaget.                  

De länstrafikansvariga ansvarar också för persontransporter enligt färdtjänstlagarna i sådana kommuner som överlåtit sina uppgifter enligt någon av dessa lagar till trafikhuvudmannen i länet.

Efter överenskommelse med landstinget eller en kommun i länet får trafikhuvudmannen upphandla persontransport- och samordningstjänster för sådana transportändamål som landstinget eller kommunerna ska tillgodose samt samordna sådana transporttjänster.

Av lagen om riksfärdtjänst framgår att tillstånd till riksfärdtjänst kan komma i fråga för den som till följd av ett stort och varaktigt funktionshinder måste resa på ett särskilt kostsamt sätt. Fråga är om att lämna ersättning för reskostnaden. Till skillnad från vad som gäller för färdtjänst krävs beträffande riksfärdtjänst inte att kommunerna tillhandahåller själva resetjänsten även om så ofta varit fallet i praktiken (prop. 1996/97:115 s. 82). Lagen om färdtjänst gäller särskilt anordnade transporter för personer med funktionshinder och ålägger varje kommun att anordna färdtjänst av god kvalitet för kommuninvånarna. Enligt båda färdtjänstlagarna prövas frågor om tillstånd av kommunen där den sökande är folkbokförd eller, om kommunens uppgifter överlåtits till trafikhuvudmannen i länet, av trafikhuvudmannen.

Färdtjänstlagarna ger således kommunen möjlighet att överlåta sina uppgifter enligt respektive lag till trafikhuvudmannen. Uppgifter av praktisk natur såsom att utföra själva transporten eller beställningsverksamheten kan enligt vad som sägs i förarbetena kommunen uppdra åt andra utan stöd av lag. Vad som avses i respektive lag är istället ansvaret för att anordna färdtjänst och uppgifter som innefattar myndighetsutövning, dvs. tillståndsprövningen. Om kommunen utnyttjar den möjligheten, förutsätts den överlåta samtliga uppgifter enligt lagen, dvs. även tillståndsprövningen (a. prop. s. 76 f. och82 f .). Avsikten med uttalandet torde vara att markera att uppgifterna i fråga inte får överlåtas till olika personer (a. prop. s. 121).

Egenavgiftens storlek bestäms av den enskilda kommunen (10 och 11 §§ färdtjänstlagen) och i fråga om riksfärdtjänst av regeringen (förordningen [1993:1148] om egenavgifter vid resor med riksfärdtjänst).

Den 1 januari 2012 träder lagen (2010:1065) om kollektivtrafik i kraft. Samtidigt upphävs trafikhuvudmannalagen. En nyhet är att trafikhuvudmännen ersätts av regionala kollektivtrafikmyndigheter. Dessa myndigheter ska fullgöra de myndighetsuppgifter som nu handhas av trafikhuvudmännen (prop. 2009/10:200 s. 114). Samtidigt avskaffas kommunens möjlighet att överlåta sina uppgifter enligt färdtjänstlagarna till en trafikhuvudman (SFS 2010:1067 och 1068). Däremot öppnas en möjlighet för kollektivtrafikmyndigheten att till ett aktiebolag överlämna sin befogenhet att upphandla och samordna tjänster för sådana transportändamål som kommunerna eller landstinget ska tillgodose.

Enligt 3 kap. 4 § första stycket ML undantas från skatteplikt bl.a. omsättning av tjänster som utgör social omsorg. Med social omsorg förstås enligt 7 § samma kapitel offentlig eller privat verksamhet för barnomsorg, äldreomsorg, stöd och service till vissa funktionshindrade och annan jämförlig social omsorg.

ML:s undantag för omsättning av tjänster som utgör social omsorg ska tolkas mot artiklarna 132.1 g och 134 i mervärdesskattedirektivet.

Enligt artikel 132.1 g undantas från skatteplikt tillhandahållanden av tjänster och leveranser av varor med nära anknytning till hjälparbete eller socialt trygghetsarbete som görs av offentligrättsliga organ eller av andra organ som medlemsstaten har erkänt som ett organ av social karaktär.

Av artikel 134 framgår att det aktuella undantaget inte är tillämpligt när transaktionerna inte är absolut nödvändiga för att de undantagna transaktionerna ska kunna utföras (led a) och inte heller när det grundläggande syftet med transaktionerna är att vinna ytterligare intäkter åt organet genom transaktioner som utförs i direkt konkurrens med kommersiella företag som måste betala mervärdesskatt (led b).