X AB m.fl. (Sökandena) äger (…) fastigheter inom [ett bostadsområde]. Inom området finns även en allmän väg som ägs av kommunen.

Sökandena kommer att installera solceller på byggnaderna på de egna fastigheterna och ansluta dem till ett internt ledningsnät som är undantaget från kravet på nätkoncession enligt 22 c § 2 förordningen (2007:215) om undantag från kravet på nätkoncession enligt ellagen (1997:857), s.k. IKN-nät. Varje fastighet kommer dessutom att ha en egen anslutningspunkt till ett koncessionspliktigt elnät.

IKN-nätet ska ägas gemensamt vilket ska ske i form av en gemensamhetsanläggning med tillhörande samfällighetsförening. Samfällighetsföreningen kommer att hantera drift och underhåll av IKN-nätet. Den el som inte förbrukas inom den egna fastigheten kommer vid behov att överföras via IKN-nätet för att förbrukas på andras fastigheter.

Sökandena kommer var för sig att inom bostadsområdet förfoga över en sammanlagd installerad solcellseffekt av mindre än 500 kilowatt. En av Sökandena kommer dock genom sitt övriga bestånd att förfoga över en effekt som överstiger 500 kilowatt.

Sökandena vill veta om installationerna av solceller på respektive fastighet ska ses som separata anläggningar eller som en enda anläggning vid tillämpning av 11 kap.
2 och 10 §§ lagen (1994:1776) om skatt på energi, LSE. Sökandena vill även veta om bestämmelserna kan vara tillämpliga både i det fall elen förbrukas inom den egna fastigheten och när elen överförs via IKN-nätet och förbrukas på andras fastigheter.

Sökandena anser att installationerna ska betraktas som separata anläggningar och anför bl.a. följande.

Produktionsenheterna är tekniskt åtskilda eftersom de sitter på olika fastigheter och olika byggnader samt har var sin anslutningspunkt till koncessionspliktigt nät. Det finns inga ledningar direkt mellan solcellsanläggningarna. Solcellerna är inte heller på något annat sätt ihopbyggda rent fysiskt. Varje enskild fastighets solcellsanläggning kan fungera utan det gemensamma IKN-nätet och kan ur det perspektivet inte tekniskt anses som sammanhängande i LSE:s mening. Producerad solel måste inte heller delas via IKN-nätet utan kan överföras till ett koncessionspliktigt nät. Enheterna är alltså inte beroende av IKN-nätet för att kunna överföra solel som inte egenförbrukas.

Den utvidgade möjligheten att dela el via IKN-nät syftar till att underlätta delning av solel och bör inte påverka bedömningen om det är fråga om en anläggning eller flera. Syftet var inte att förändra de energiskattemässiga förutsättningarna för produktionen.

Skatteverket anser att installationerna ska ses som en och samma anläggning och anför bl.a. följande.

Produktionsenheterna är både geografiskt och tekniskt sammanhängande eftersom solcellerna ska placeras på närliggande fastigheter och kopplas till samma IKN-nät, via vilket fastigheterna ska dela el med varandra.

Skatteverket påpekar att förhållandevis stora volymer av el annars kommer undantas från beskattning, även el som förbrukas av annan än producenten, och framhåller att det är angeläget att bestämmelserna inte ges en innebörd som kommer i konflikt med EU:s statsstödsregler.

Om Skatterättsnämnden bedömer att produktionsenheterna inte utgör en och samma anläggning anser Skatteverket att det behöver klargöras hur en uppdelning ska ske.

Enligt 11 kap. 1 § LSE är elektrisk kraft som förbrukas i Sverige skattepliktig till energiskatt, om inte annat följer av 2 §.

Vad gäller elektrisk kraft som framställs från sol framgår av 11 kap. 2 § första stycket 1 a–c samt andra stycket 2 LSE att sådan kraft inte är skattepliktig om den framställs i en anläggning med en sammanlagd installerad toppeffekt av mindre än 500 kilowatt (a), av någon som förfogar över en sammanlagd installerad toppeffekt av mindre än 500 kilowatt (b) och den elektriska kraften inte har överförts till ett koncessionspliktigt nät (c).

Den som är skattskyldig till energiskatt och som framställt elektrisk kraft från sol får enligt 11 kap. 10 § första stycket och andra stycket 2 LSE göra avdrag för skatten, om denne framställt kraften i en anläggning med en sammanlagd installerad toppeffekt av mindre än 500 kilowatt och den elektriska kraften inte har överförts till ett koncessionspliktigt nät.

I förarbetena till bestämmelserna om skattebefrielse sägs att produktionsenheter som geografiskt och tekniskt är sammanhängande, exempelvis genom att dela generator eller som på annat sätt är sammanhängande, bör ses som en enda anläggning och inte som flera anläggningar. Vad beträffar mobila enheter uttalas att sådana ensamma eller tillsammans med andra sammankopplade produktionsenheter kan anses utgöra en elproduktionsanläggning (prop. 2015/16:1, s. 300).

I HFD 2023 ref. 52 konstaterade Högsta förvaltningsdomstolen att produktionsenheter för solenergi som inte är tekniskt sammanhängande inte ska anses som en enda anläggning. Målet gällde en kommun som skulle installera solceller i två enheter på en idrottsanläggning som bestod av sammanbyggda huskroppar. Vardera enhet skulle ha ett eget elabonnemang och en egen anslutningspunkt till det koncessionspliktiga nätet. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att installationen bestod av två anläggningar. Detta motiverades med att förarbetsuttalanden talar för att två tekniskt sett åtskilda produktionsenheter ska ses som två anläggningar och att det alltså inte är tillräckligt att produktionsenheterna geografiskt sett är sammanhängande för att de ska betraktas som en enda anläggning.

Sökandena planerar att inom samma bostadsområde installera solceller på sina egna fastigheter. I likhet med förhållandena i HFD 2023 ref. 52 är installationerna egna produktionsenheter. En skillnad är dock att nu aktuella enheter ska anslutas till ett IKN-nät för delning av energi mellan fastigheterna. Frågan är om detta innebär att enheterna ska ses som en enda anläggning.

Inledningsvis kan konstateras att det inte finns någon begränsning för tillämpningen av bestämmelserna om skattebefrielse för el som överförs till ett IKN-nät motsvarande den för el som överförs till ett koncessionspliktigt nät i 11 kap. 2 § första stycket 1 c och 11 kap. 10 § första stycket 2 LSE. Det är alltså inte det förhållandet att elen överförs till ett IKN-nät utan i stället att produktionsenheterna ansluts till ett IKN-nät som i så fall skulle kunna medföra att bestämmelserna om skattebefrielse inte är tillämpliga. Detta med stöd av anläggningsbegreppet i 11 kap. 2 § första stycket 1 a och 11 kap. 10 § första stycket 1 LSE.

Vad avser IKN-nätet kan konstateras att det är en anläggning i sig som används för överföring av el. Byggnader som är kopplade till nätet kan dela el från flera produktionsenheter och på så sätt öka användningen av lokalproducerad el. IKN-nätet har därigenom en annan funktion än anslutna anläggningar för produktion (jfr Förordningsmotiv 2007:1, s. 7 f.). Produktionsenheterna är också oberoende av både IKN-nätet och varandra för att kunna producera solel. Det förhållandet att enheterna är kopplade till ett sådant nät kan därför enligt Skatterättsnämndens mening inte anses innebära att de är tekniskt sammanhängande.

Det kan tilläggas att en annan tolkning av anläggningsbegreppet skulle innebära att den skattemässiga bedömningen kan ändras om befintlig produktionskapacitet kopplas från IKN-nätet eller om ytterligare produktionskapacitet kopplas på. Detta skulle medföra en osäkerhet, särskilt i de fall där flera aktörer är anslutna till samma nät.

I aktuellt fall skulle det dessutom innebära att inte heller den el som produceras och förbrukas inom den egna fastigheten, vars egen produktionskapacitet understiger effektgränsen, skulle bli skattebefriad.

En sådan tolkning av bestämmelserna kan inte anses vara förenlig med lagstiftarens övergripande syfte att stimulera egen solelproduktion samt att underlätta delning av sådan el (jfr t.ex. prop. 2016/17:141 s. 27, prop. 2020/21:113 s. 1 och SOU 2019:30
s. 87 ff.).

Mot bakgrund av ovanstående anser Skatterättsnämnden att enheterna är tekniskt åtskilda och därmed ska ses som separata anläggningar i förhållande till varandra.

Slutligen kan nämnas att bestämmelsernas överensstämmelse med EU:s regler om statligt stöd har utretts i förarbetena (se t.ex. prop. 2020/21:113).

I avgörandet har deltagit Rolf Bohlin, Jeanette Fored, Fredrik Fries, Kristina Harmsen Hogendoorn (ordförande), Stefan Olsson, Anna Sandberg Nilsson och Eva Östman Johansson.

Ärendet har föredragits av Camilla Sandström.