Inom (…)koncernen pågår en omstrukturering där Y AB (Medsökanden) kommer att fusioneras med X AB (Sökanden).

(…) Sökandena anger att Skatterättsnämnden kan utgå från att Sökanden inte bedriver någon industriell verksamhet.

Medsökanden producerar (…). (…). Av ansökan framgår bl.a. att verksamheten i (…) kommer att vara kvar oförändrad efter genomförd fusion. Vid anläggningen i (…) kommer följande funktioner att vara kvar oförändrade lokalt efter fusionen; inköp, ansvar för produktion och affärsverksamhet, produktionsledning, egen budget och resultatuppföljning, marknads- och säljorganisation.

Verksamheten vid anläggningarna har enligt Sökandenas uppgift av Skatteverket bedömts utgöra industriell verksamhet varför Sökandena anger det som en förutsättning i sin ansökan.

Medsökandens verksamhet kommer efter fusionen inte att utgöra Sökandens huvudsakliga verksamhet oavsett om beräkningen baseras på Sökandens omsättning eller energiförbrukning.

Sökandena vill främst få klarhet i om det kan uppställas ett krav på huvudsaklighet vid bedömningen av om industriell verksamhet föreligger enligt 11 kap. 14 § lagen (1994:1776) om skatt på energi, LSE. Om Skatterättsnämnden anser att det kan uppställas ett krav på huvudsaklighet vill Sökandena veta om verksamheten vid (…) kan anses utgöra en självständig verksamhetsgren.

Sökandena anser att rätten till återbetalning av energiskatt omfattar den el som förbrukas i tillverkningsprocessen oavsett om det är företagets huvudsakliga verksamhet eller om företagets industriella verksamhet kan anses vara en naturlig del av den övriga verksamhet som företaget bedriver. Lagtexten ställer inget krav på att den industriella verksamheten ska vara huvudsaklig.

Sökandena anser också att de aktuella processerna i (…) kommer att bedrivas självständigt och därför inte utgöra en naturlig del i Sökandens övriga verksamhet.

Skatteverket anser att det mot bakgrund av tidigare förarbetsuttalanden kan uppställas ett krav på att den huvudsakliga verksamheten ska vara industriell. Det bör dock finnas ett utrymme att bedöma vad som är ett företags huvudsakliga verksamhet utifrån någon annan parameter än omsättningen t.ex. energiförbrukning eller förädlingsvärde.

Skatteverket anser vidare att frågan om självständighet endast lämpar sig att besvara inom ramen för ett förhandsbesked om beskedet i tillräckligt hög grad kan knytas till sådana omständigheter som är möjliga att bedöma objektivt och kontrollera i efterhand.

Efter ansökan från en förbrukare som inte är skattskyldig beslutar beskattningsmyndigheten om återbetalning av energiskatten på den elektriska kraft som förbrukats i tillverkningsprocessen i industriell verksamhet (11 kap. 14 § första stycket LSE).

Sökandena har i ansökan givit förutsättningen att Medsökandens verksamhet vid anläggningarna i (…) utgör industriell verksamhet.

Frågan är om de aktuella verksamheterna också utgör industriell verksamhet enligt LSE efter det att Medsökanden fusionerats med Sökanden, även om de inte kommer att utgöra Sökandens huvudsakliga verksamhet.

Vid prövningen av om industriell verksamhet enligt LSE föreligger har i flera fall setts till företagets huvudsakliga verksamhet. Bakgrunden till detta är ett uttalande i prop. 1976/77:68 s. 13. Där angavs att syftet med höjningen av energiskatten i lagen (1957:262) om allmän energiskatt, EL, var att den skulle träffa annan energiförbrukning än den industriella samt att den huvudsakliga verksamheten vid respektive företag därför borde vara avgörande vid tillämpningen av de nya bestämmelserna. Huvudsaklighetsprincipen innebar att om flera slags verksamheter bedrevs vid ett och samma arbetsställe fick den huvudsakliga verksamheten avgöra vilken skattesats som skulle tillämpas för hela verksamheten. Däremot framgick inte vilka kriterier en verksamhet skulle uppfylla för att betraktas som huvudsaklig.

Dåvarande Riksskatteverket har uttalat att den verksamhet som hade den största kraftförbrukningen fick anses vara den huvudsakliga (Riksskatteverkets handledning – Punktskatter och Kupongskatt, upplaga 1:1 1987).

Från och med 1 januari 1993 ändrades reglerna i EL såtillvida att den allmänna energiskatten på bränslen och elektrisk kraft helt slopades för industrin. Tillämpningsområdet för den s.k. nollskattesatsen begränsades till att endast omfatta förbrukning i tillverkningsprocessen i industriell verksamhet (prop. 1991/92:150, Bilaga 1:5 s. 16). Den 1 januari 1995 trädde LSE i kraft och ersatte EL.

I en äldre handledning från Skatteverket ges uttryck för att huvudsaklighetsprincipen upphörde att vara tillämplig efter år 1992. Bl.a. följande anges. Det är endast förbrukningen som äger rum i tillverkningsprocessen i industriell verksamhet som numera omfattas av den lägsta skattesatsen. Tidigare, t.o.m. 1992, gällde huvudsaklighetsprincipen, dvs. om flera slags verksamheter bedrevs vid ett och samma arbetsställe fick den huvudsakliga verksamheten avgöra vilken skattesats som skulle tillämpas (Skatteverkets handledning för punktskatter 2004, SKV 504 utgåva 7, s. 272).

I ett senare ställningstagande ger Skatteverket emellertid uttryck för att huvudsaklighetsprincipen fortsatt ska vara tillämplig. Verket anger sammanfattningsvis följande. När skattelättnaderna för elförbrukning i industriell verksamhet ursprungligen infördes i EL angavs i förarbetena att den huvudsakliga verksamheten vid respektive företag bör vara avgörande vid tillämpningen av bestämmelserna. Av förarbetsuttalanden till LSE framgår att bestämmelserna förts över från EL till LSE utan materiella ändringar. Mot bakgrund av dessa förarbetsuttalanden och att annan anvisning inte lämnats i förarbetena till LSE är det Skatteverkets uppfattning att det avgörande för om en verksamhet ska anses industriell är om den huvudsakliga verksamheten i företaget är att anse som industriell (Skatteverkets ställningstagande 2008-05-29, dnr 131 335369-08/111).

Denna linje har följts av Skatteverket i ett antal processer där även domstolen har gjort en huvudsaklighetsprövning och bedömningen av vilken verksamhet som ska anses som huvudsaklig har gjorts med utgångspunkt i omsättningen.

Skatteverket har i sitt yttrande i detta ärende öppnat för att bedömningen av huvudsaklighet kan göras även utifrån andra kriterier än omsättning, t.ex. energiåtgång eller förädlingsvärde.

Mot bakgrund av vad som framkommit anser Skatterättsnämnden att det finns skäl att pröva om det kan ställas ett krav på huvudsaklighet vid bedömningen av om en verksamhet är industriell enligt LSE. Frågan berör många skattskyldiga, rör ofta stora belopp och det är enligt Skatterättsnämnden av vikt såväl för den enskilde som för rättstillämpningen att frågan prövas. Det saknas direkt vägledande avgörande från Högsta förvaltningsdomstolen.

I RÅ 2005 ref. 24 har Högsta förvaltningsdomstolen prövat om nollskattesatsen skulle tillämpas på elektrisk kraft som under åren 1993–1999 förbrukats i industriell verksamhet i tillverkningsprocessen när verksamheten bedrivits av en annan än den som haft aktuella leveransavtal med bolagen. I målet var ostridigt att 35 procent av den aktuella elektriska kraften förbrukats i industriell verksamhet i tillverkningsprocessen. Domstolen konstaterade att för sådan förbrukning var energiskatten noll öre per kilowattimme, varvid det i lagtexten inte ställdes upp någon ytterligare förutsättning för att denna skattesats skulle få tillämpas. Den omständigheten att den elektriska kraften förbrukats i en verksamhet som bedrivits av en annan än den som haft ifrågavarande leveransavtal med bolaget saknade därför betydelse. Enligt Skatterättsnämndens mening ger uttalandena i domen stöd för att en strikt tolkning av lagtexten ska göras.

Det saknas uttryckligt stöd i lagtexten för att kräva att den huvudsakliga verksamheten måste vara industriell för att återbetalning ska kunna medges. Begränsningen till att det endast är förbrukning i tillverkningsprocessen i industriell verksamhet som omfattas av den lägsta skattesatsen infördes redan i EL och överfördes till LSE. Enligt Skatterättsnämndens mening ger uttalandena i förarbetena till LSE om att inga materiella ändringar var avsedda m.m. således inte tillräckligt stöd för att läsa in ett krav på huvudsaklighet i nu aktuella bestämmelser i LSE. Ett krav på huvudsaklighet vid bedömningen av om en verksamhet är industriell kan därför inte ställas.

Mot denna bakgrund anser Skatterättsnämnden att Medsökandens verksamhet, även efter fusion med Sökanden, utgör industriell verksamhet i LSE:s mening.

I avgörandet har deltagit Kristina Harmsen Hogendoorn, Birgitta Pettersson, Rolf Bohlin, Petter Classon, Jeanette Fored, Christina Olsson och Madelaine Tunudd.

Ärendet har föredragits av Karin Korpinen.