X AB (Bolaget) är ett (…). Bolaget tillhandahåller tjänster till bl.a. ett luxemburgskt förvaltningsbolag som förvaltar (…) i Luxemburg. 

Den fond (Fonden) som ansökan avser utgörs (…). Förvaltningsbolaget står under tillsyn i Luxemburg och är registrerat som en AIF-förvaltare, förvaltare av en alternativ investeringsfond. Bolaget ska tillhandahålla rådgivningstjänster till Förvaltningsbolaget.

(…)

Bolaget avser att teckna två rådgivningsavtal med Förvaltningsbolaget. (…).

Avtal och prospekt har getts in i ärendet.

Bolaget vill veta om tillhandahållandet till Förvaltningsbolaget omfattas av undantaget från skatteplikt i 3 kap. 9 § mervärdesskattelagen (1994:200), ML (fråga 1). Om svaret på frågan är nekande vill Bolaget veta om rätt till återbetalning av ingående skatt föreligger på kostnader hänförliga till att tillhandahålla förvaltningstjänsterna enligt 10 kap. 11 § tredje stycket 1 ML eller om artikel 169 a i mervärdesskattedirektivet (2006/112/EG) kan åberopas i enlighet med principen om direkt effekt (fråga 2).

Bolaget anser att Fonden inte är en sådan investeringsfond som omfattas av 3 kap. 9 § ML av följande skäl (fråga 1). Fonden omfattas inte av ordalydelsen i ML och det finns inte heller någon möjlighet att tolka ML direktivkonformt. Om Skatterättsnämnden anser att det finns ett sådant tolkningsutrymme anser Bolaget att Fonden som sådan inte kan anses uppfylla de syften som kännetecknar en särskild investeringsfond enligt EU-rättslig praxis. Bolaget anser däremot att rätt till återbetalning föreligger på den mervärdesskatt som belöper på kostnader för att tillhandahålla tjänsterna (fråga 2). Enligt Bolagets uppfattning är det krav som ställs i 10 kap. 11 § tredje stycket 1 ML, dvs. att den tillhandahållna tjänsten ska vara skattepliktig i mottagande EU-land för att återbetalning ska medges, inte förenligt med hur direktivet ska tolkas och att direktivet implementerats felaktigt i svensk lagstiftning. Något sådant krav finns inte i artikel 169 a i mervärdesskattedirektivet och det har inte heller utvecklats något sådant krav i EU-domstolens praxis. Bolaget anser därför att artikel 169 a kan åberopas enligt den unionsrättsliga principen om direkt effekt.

Skatteverket anser att Bolagets tilltänkta tillhandahållanden av tjänster till förvaltningsbolaget omfattas av undantaget från skatteplikt för förvaltning av särskilda investeringsfonder enligt 3 kap. 9 § ML jämfört med artikel 135.1 g i mervärdesskattedirektivet. Verket anser vidare att bestämmelsen i 10 kap. 11 § tredje stycket ML ska tolkas enligt sin ordalydelse vilket innebär att rätten till återbetalning förutsätter att omsättning av tjänsterna ska vara skattepliktig även i omsättningslandet. Skatteverket anser dessutom att den svenska bestämmelsen är förenlig med motsvarande bestämmelse i mervärdesskattedirektivet och att direkt effekt således inte aktualiseras.

Förvaltning av särskilda investeringsfonder

Enligt 3 kap. 9 § första stycket ML undantas från skatteplikt omsättning av bank- och finansieringstjänster samt sådan omsättning som utgör värdepappershandel eller därmed jämförlig verksamhet. Med värdepappershandel förstås enligt paragrafens tredje stycke 2, förvaltning av värdepappersfonder enligt lagen (2004:46) om värdepappersfonder och specialfonder enligt lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder, LAIF.

Bestämmelsen som tidigare enbart omfattade förvaltning av fonder enligt lagen (2004:46) om investeringsfonder fick sin nuvarande utformning per den 22 juli 2013, i samband med att LAIF trädde i kraft. I detta sammanhang utmönstrades uttrycket investeringsfond i fondlagstiftningen och ersattes av uttrycken värdepappersfond och specialfond. Samtidigt bytte lagen (2004:46) om investeringsfonder namn till lagen (2004:46) om värdepappersfonder. Lagen om värdepappersfonder reglerar förvaltningen av fonder som omfattas av direktiv 2009/65/EG avseende företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag). Någon ändring i sak åsyftades inte (se prop. 2012/13:155 s. 1, 188, 387 f. och 526).

Bestämmelsen i 3 kap. 9 § ML ska tolkas i ljuset av artikel 135.1 g i mervärdesskattedirektivet och den tolkning EU-domstolen gjort av bestämmelsen.

Enligt artikel 135.1 g i mervärdesskattedirektivet ska förvaltning av särskilda investeringsfonder så som dessa definieras av medlemsstaterna utgöra en transaktion som ska undantas från skatteplikt.

I målet Abbey National, C-169/04, EU:C:2006:289, uttalade EU-domstolen bl.a. att begreppet ”förvaltning” av särskilda investeringsfonder är ett självständigt gemenskapsrättsligt begrepp vars innehåll medlemsstaterna inte får ändra och att begreppet omfattar tjänster avseende administrativ förvaltning och bokföring för fonder, tillhandahållna av tredje man som anlitas som förvaltare, förutsatt att de vid en helhetsbedömning kan anses utgöra en avgränsad enhet och att de är specifika och väsentliga för förvaltningen av de särskilda investeringsfonderna.

EU-domstolen har ansett att placeringsrådgivningstjänster som en underleverantör tillhandahöll ett fondförvaltningsbolag omfattades av undantaget från skatteplikt i artikel 135.1 g i mervärdesskattedirektivet (GfBk, C-275/11, EU:C:2013:141).

EU-domstolen har i flera domar bedömt innebörden av ”särskilda investeringsfonder” och tydliggjort begränsningarna i medlemsstaternas rätt att definiera det begreppet, se bl.a. JP Morgan, C-363/05, EU:C:2007:391, Deutsche Bank AG, C-44/11, EU:C:2012:484, ATP PensionService A/S, C-464/12, EU:C:2014:139 och Fiscale Eenheid X, C-595/13, EU:C:2015:801.

I målet JP Morgan behandlade EU-domstolen frågan om ett investmentbolag kunde anses utgöra en särskild investeringsfond. I domstolens praxis hade tidigare slagits fast att direktivet avser alla särskilda investeringsfonder oavsett deras rättsliga form (p. 26). EU-domstolen fann att det skulle strida mot syftet med bestämmelsen och neutralitetsprincipen att tillämpa nationella bestämmelser enligt vilka förvaltning av särskilda investeringsfonder med fast aktiekapital inte omfattas av undantaget i den mån som nämnda fonder utgör företag för kollektiva investeringar, vilka gör det möjligt för investerare att placera pengar i värdepapper i konkurrens med fonder som är undantagna från mervärdesskatteplikt (p. 48).

Av EU-domstolens dom ATP PensionService A/S framgår bl.a. att medlemsstaterna inte har rätt att definiera begreppet särskilda investeringsfonder på så sätt att detta begrepp inskränks (p. 41). EU-domstolen erinrade om att syftet framförallt är att underlätta för investerare att placera medel i värdepapper via investeringsföretag genom att ta bort kostnaderna för mervärdesskatt. Därigenom säkerställs den skattemässiga neutraliteten när det gäller valet mellan direkta investeringar i värdepapper och investeringar via företag för kollektiva investeringar. Vad särskilt gäller principen om skatteneutralitet utgör denna princip hinder för att näringsidkare som genomför samma transaktioner behandlas på olika sätt i mervärdesskattehänseende (p. 43 och 44). EU-domstolen erinrade vidare om att fonder i form av kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper i den mening som avses i direktiv 85/611/EEG, det s.k. UCITS-direktivet (numera omarbetat och ersatt av direktiv 2009/65/EG, fondföretagsdirektivet) utgör särskilda investeringsfonder. Vidare ska som särskilda investeringsfonder anses fonder som, utan att vara företag för kollektiva investeringar i den mening som avses i nämnda direktiv, har likadana egenskaper som dessa och således utför samma transaktioner, eller åtminstone har så liknande drag att de kan anses konkurrera med dessa företag (p. 46 och 47).

Direktiv 2009/65/EG omfattar fondföretag som har till enda syfte att företa kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper och/eller andra likvida finansiella tillgångar med kapital från allmänheten och som tillämpar principen om riskspridning, och vars andelar på begäran av innehavarna återköps eller inlöses, direkt eller indirekt, med medel ur företagets tillgångar (artikel 1.2). De företag som avses kan bildas med stöd av lag, antingen på kontraktsrättslig grund (som värdepappersfonder förvaltade av förvaltningsföretag), enligt trustlagstiftning (som unit trusts) eller på associationsrättslig grund (som investeringsbolag). Som fondföretag i direktivets mening avses bl.a. inte företag för kollektiva investeringar av sluten typ eller företag för kollektiva investeringar som anskaffar kapital utan att marknadsföra sina andelar till allmänheten (artikel 3).

EU-domstolen erinrar i mål Fiscale Eenheid X om att de fonder som utgör företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper i den mening som avses i UCITS-direktivet (numera fondföretagsdirektivet) utgör särskilda investeringsfonder. Dessa företag har till enda syfte att företa kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper med kapital från allmänheten och som tillämpar principen om riskspridning, och vars andelar på begäran av innehavarna återköps eller inlöses, direkt eller indirekt, med medel ur företagets tillgångar (p. 36). Vidare ska sådana fonder som, utan att vara företag för kollektiva investeringar i den mening som avses i sistnämnda direktiv, har likadana egenskaper som de sistnämnda och således utför samma transaktioner som dessa, utgöra särskilda investeringsfonder. Detta gäller även sådana fonder som har så likartade drag att de kan anses konkurrera med företag för kollektiva investeringar enligt direktivet (p. 37). Domstolen konstaterar att endast investeringsföretag som omfattas av särskild tillsyn kan omfattas av samma konkurrensvillkor och vända sig till samma krets av investerare (p. 48). Om investeringsföretaget är underkastat särskild tillsyn är det därefter även nödvändigt att undersöka om också de övriga egenskaper som krävs för att kunna utgöra en sådan särskild investeringsfond som omfattas av undantaget är uppfyllda (p. 51).

Högsta förvaltningsdomstolen har i RÅ 2010 not. 42 fastställt Skatterättsnämndens förhandsbesked, där Skatterättsnämnden funnit att ett kommanditbolag med verksamhet inom private equity-området inte var en sådan fond som avses i 3 kap. 9 § tredje stycket 2 ML. Enligt Skatterättsnämndens motivering hade kommanditbolaget inte som huvudsakligt syfte att bereda privata investerare möjlighet att investera i stora värdepappersportföljer och på så sätt minska aktiemarknadsrisken. Dessutom hade investerarna enligt Skatterättsnämnden inte samma möjlighet att komma ur investeringen som investerare i fonder normalt har. Enligt Skatterättsnämnden förelåg det vidare skillnader i förhållande till företag för kollektiva investeringar med avseende på bestämmelserna rörande placeringens inriktning, risknivåer och tillsyn.

Rätt till återbetalning av ingående skatt

Rätt till återbetalning föreligger för ingående skatt avseende förvärv och import som hänför sig till omsättning i ett annat EU-land under förutsättning att, omsättningen är skattepliktig eller medför återbetalningsrätt i det land där omsättningen görs och skulle ha varit skattepliktig eller medfört återbetalningsrätt om omsättningen hade gjorts här i landet (10 kap. 11 § tredje stycket ML).

Enligt artikel 169 a i mervärdesskattedirektivet ska den beskattningsbara personen, förutom det avdrag som avses i artikel 168, ha rätt till avdrag för eller återbetalning av den mervärdesskatt som avses i den artikeln, i den mån varorna eller tjänsterna används för transaktioner som avser de i artikel 9.1 andra stycket angivna verksamheterna, som utförs utanför den medlemsstat där skatten ska betalas eller har betalts och som skulle ha medfört rätt till avdrag för mervärdesskatt om de hade genomförts i medlemsstaten.

EU-domstolen har funnit att artikel 17.3 a i sjätte direktivet 77/388/EEG (nuvarande artikel 169 a) ska tolkas så att en leverantör av telekommunikationstjänster som är etablerad i en medlemsstat har rätt till avdrag eller återbetalning, i denna medlemsstat, av den ingående skatt som har betalats och som hänför sig till telekommunikationstjänster som har tillhandahållits ett företag med säte i en annan medlemsstat, om leverantören skulle ha haft en sådan rätt om tjänsterna hade tillhandahållits inom den förstnämnda medlemsstaten (EGN BV, C-377/08, EU:C:2009:423).

EU-domstolen har även funnit att en medlemsstat inte kan vägra en beskattningsbar person avdrag för den ingående skatt som betalats vid förvärv av varor i denna medlemsstat, när dessa varor använts i samband med leasingtransaktioner i en annan medlemsstat, endast av den anledningen att det inte har betalts någon mervärdesskatt på de utgående transaktionerna i den andra medlemsstaten (RBS Deutschland Holdings GmbH, C-277/09, EU:C:2010:810).

EU-domstolen har vidare uttalat att rätt till avdrag föreligger om varorna eller tjänsterna används för transaktioner som utförs utanför den medlemsstat där skatten ska betalas eller har betalts och som skulle ha medfört rätt till avdrag om de genomförts i medlemsstaten. Den avdragsrätten kan utnyttjas oberoende av om mervärdesskatt faktiskt tas ut på de utgående transaktionerna i de andra medlemsstaterna (Entertainment Bulgaria System, C-507/16, EU:C:2017:864).

Fråga 1

Skatterättsnämnden anser mot bakgrund av EU-domstolens uttalanden i bl.a. Abbey National och GfBk, i likhet med parterna, att de tjänster som Bolaget utför är sådana tjänster som kan omfattas av begreppet förvaltning i 3 kap. 9 § tredje stycket 2 ML och artikel 135.1 g i mervärdesskattedirektivet.

Av ansökan framgår att Fonden inte är en värdepappersfond enligt lagen (2004:46) om värdepappersfonder eller en sådan specialfond enligt lagen (2013:561) om förvaltare av alternativa investeringsfonder, varför förvaltningen inte omfattas av definitionen av värdepappershandel i 3 kap. 9 § tredje stycket 2 ML.

Enligt Skatterättsnämndens mening medger emellertid lydelsen i 3 kap. 9 § första stycket ML, enligt vilken med värdepappershandel jämförlig verksamhet är undantagen från skatteplikt, att bestämmelserna i 3 kap. 9 § ML kan tolkas direktivkonformt, dvs. i ljuset av EU-domstolens klargöranden kring tillämpningen av artikel 135.1 g i mervärdesskattedirektivet.

Vid tillämpningen av artikel 135.1 g i mervärdesskattedirektivet är syftet med bestämmelsen av central betydelse. Syftet måste förstås som att underlätta för allmänheten att placera pengar i värdepapper via investeringsföretag. Bestämmelsen ska således säkerställa den skattemässiga neutraliteten när det gäller allmänhetens val mellan direkta placeringar i värdepapper och investeringar via företag för kollektiva investeringar.

Fonder som omfattas av fondföretagsdirektivet utgör särskilda investeringsfonder. Dessa har som enda syfte att företa investeringar med kapital från allmänheten och tillämpa principen om riskspridning, vidare ska andelar på begäran av innehavarna återköpas eller inlösas, direkt eller indirekt, med medel ur företagets tillgångar.

Även om en fond inte omfattas av fondföretagsdirektivet kan den enligt EU-domstolen i mervärdesskattehänseende utgöra en särskild investeringsfond, under förutsättning att den omfattas av en särskild statlig tillsyn, har likadana egenskaper som de fondföretag som omfattas av direktivet och sålunda utför samma transaktioner, eller åtminstone har så liknande drag med av direktivet omfattade fondföretag att den kan anses konkurrera med dessa.

I förevarande fall är Förvaltningsbolaget registrerat som en AIF-förvaltare och står under tillsyn i Luxemburg. Vad gäller principen om riskspridning finner Skatterättsnämnden mot bakgrund av EU-domstolens praxis ingen anledning att anta annat än att Fonden i tillräcklig omfattning förefaller följa principen om riskspridning.

(…)

Skatterättsnämnden anser mot denna bakgrund att Fonden inte har likadana egenskaper som de fondföretag som omfattas av fondföretagsdirektivet eller så liknande drag att de kan anses konkurrera med dessa. De tjänster som Bolaget tillhandahåller kan därför enligt Skatterättsnämndens mening inte omfattas av undantag från skatteplikt enligt 3 kap. 9 § ML tolkat i ljuset av artikel 135.1 g i mervärdesskattedirektivet.

Fråga 2

Till följd av att Skatterättsnämnden funnit att tillhandahållandet av förvaltningstjänsterna inte omfattas av undantag från skatteplikt enligt 3 kap. 9 § ML och sålunda är skattepliktigt, vill Bolaget veta om 10 kap. 11 § tredje stycket ML ska tolkas så att det föreligger ett krav på att tillhandahållandet av de aktuella förvaltningstjänsterna är skattepliktigt i omsättningslandet, dvs. Luxemburg, för att rätt till återbetalning av ingående skatt som belöper på kostnader för att tillhandahålla tjänsterna ska föreligga. Alternativt om artikel 169 a i mervärdesskattedirektivet kan åberopas i enlighet med principen om direkt effekt.

Enligt ordalydelsen i 10 kap. 11 § tredje stycket 1 ML är en förutsättning för rätt till återbetalning att omsättningen är skattepliktig eller medför återbetalningsrätt i det land där omsättningen görs. Bestämmelsen i ML är klar och tydlig. Eftersom Bolagets tillhandahållande inte är skattepliktigt i Luxemburg föreligger, enligt Skatterättsnämndens bedömning, inte rätt till återbetalning enligt bestämmelsen i ML.

Därmed uppkommer frågan om bestämmelsen i 169 a i mervärdesskattedirektivet kan åberopas med direkt effekt för att på så sätt åstadkomma rätt till återbetalning.

Enligt Skatterättsnämndens mening är bestämmelsen i artikel 169 a i mervärdesskattedirektivet klar och ovillkorlig i det att den inte innehåller något krav på att tillhandahållandet även ska vara skattepliktigt i omsättningslandet. Till detta kommer att Skatterättsnämnden inte anser att det av EU-domstolen praxis går att utläsa något krav på att de tillhandahållna tjänsterna måste vara skattepliktiga i omsättningslandet.

Mot denna bakgrund anser Skatterättsnämnden att lydelsen i direktivbestämmelsen kan ges direkt effekt och företräde framför bestämmelsen i ML, varför rätt till återbetalning av ingående skatt föreligger för den mervärdesskatt som belöper på kostnader för att tillhandahålla de aktuella förvaltningstjänsterna.

I avgörandet har deltagit Kristina Harmsen Hogendoorn, ordf., Birgitta Pettersson, Petter Classon, Jeanette Fored, Christina Olsson, Anna Sandberg Nilsson och Madelaine Tunudd.

Ärendet har föredragits av Karin Korpinen.